Texter på ämnet

Låt oss ägna en stund åt att betrakta mässtexterna för denna dag, tisdagen i passionsveckan, för att lära oss att skilja mellan gott gudomliggörande och ont gudomliggörande. (*) Vi skall tala om ödmjukhet, eftersom det är den dygd som hjälper oss att samtidigt känna igen såväl vårt elände som vår storhet.

Vårt elände är alltför tydligt. Jag avser inte naturliga begränsningar, alla de stora ambitioner som en människa kanske drömmer om men som hon ändå aldrig kommer att förverkliga, om så bara på grund av tidsbrist. Jag tänker på det onda vi gör, på våra fall, våra fel som vi inte undviker trots att vi skulle kunna undvika dem. Vi erfar ständigt vår personliga otillräcklighet. Men ibland verkar det som om alla dessa saker förenas, som om de framträder med skarpare konturer, för att vi skall se ännu klarare att vi är nog så obetydliga: vad skall vi göra?

Expecta Dominum, hoppas på Herren; lev av hoppet, råder oss Kyrkan, med kärlek och tro. Viriliter age, handla manligt. Vad spelar det för roll att vi är varelser av lera, om vi ställer vårt hopp till Gud? Och om en människa vid något tillfälle faller eller går vilse - det måste inte nödvändigtvis ske - så tar man till rätt botemedel, som man vanligtvis gör när den fysiska hälsan står på spel, och börjar om!

(*) Författaren talar om endiosamiento bueno och endiosamiento malo. Endiosamiento är ett rikt begrepp, som förekommer hos flera östliga kyrkofäder. I dess goda innebörd uttrycker det hur själen ikläder sig Gud, uppfylls av honom och fullständigt försjunker i honom, blir "gudomliggjord". I dess negativa betydelse hänför det sig till stolthet, falskt gudomliggörande i uppror mot Gud och i maskopi med frestarens ord "ni blir såsom Gud" (1 Mos 3:5).

Tillåt mig att gång på gång upprepa att detta är den väg som Gud vill att var och en skall gå, då han kallar oss att tjäna Honom mitt i världen för att helga andra och helga oss genom våra vardagliga aktiviteter. Med ett fantastiskt sunt förnuft, fyllt av tro, förkunnade den helige Paulus att det står ju i Mose lag: Bind inte ihop munnen på oxen som tröskar.Och han undrar: Skulle Gud bekymra sig om oxar? Nej, det är klart att han säger det med tanke på oss. Det är för vår skull det står skrivet att den som plöjer och den som tröskar skall göra det med hopp om lön för sin möda.

Det kristna livet har aldrig inskränkt sig till att vara en betungande väv av skyldigheter som utsätter själen för en olidlig spänning; som hand i handske passar det med den enskildes omständigheter och begär att vi med bön och självtukt inte skall förlora vårt övernaturliga perspektiv då vi utför våra vanliga uppgifter, stora som små. Tänk på att Gud älskar sina skapade varelser hängivet och hur skulle en åsna kunna arbeta utan foder eller tid för att återhämta krafterna, eller om man knäcker dess styrka med alltför många käppslag? Din kropp är som en åsna - en åsna var Guds tron i Jerusalem - som bär dig på sin rygg längs världens gudomliga stigar. Den måste betvingas för att den inte skall avvika från Guds vägar och uppmuntras för att dess skritt skall vara just så glad och hurtig som man kan förvänta sig av en åsna.

Placera er ofta bland personerna i Nya Testamentet. Njut av de rörande scener då Mästaren handlar med gudomliga och mänskliga gester eller då han med mänskliga och gudomliga uttryck berättar om förlåtelsen och om sin oavbrutna Kärlek till sina barn med underbara liknelser. Denna försmak av himlen förnyas även nu, för Evangeliet är ständigt aktuellt: Guds beskydd är förnimbart, märkbart, ja rentav fysiskt påtagligt. Det är ett beskydd som blir kraftfullare då vi fortsätter att gå framåt, trots att vi snubblar, då vi börjar och börjar om, för just sådant är det inre livet, när det levs med hoppet ställt till Jesus Kristus.

Utan denna iver att övervinna inre och yttre hinder kommer vi inte att få vår belöning. Ingen idrottsman kan få segerkransen om han inte följer reglerna och kampen skulle inte vara äkta, om det saknades en motståndare att kämpa mot. Om det inte finns någon motståndare, finns heller ingen segerkrans; för det kan inte finnas någon segrare om det inte finns någon besegrad.

Motgångar skall alls inte få oss att tappa modet, utan tvärtom sporra oss till att växa som kristna: i den kampen helgas vi och vårt apostoliska arbete blir effektivare. Då vi betraktar de stunder då Jesus Kristus - i örtagården och senare, övergiven och förnedrad på korset - accepterar och älskar Faderns vilja trots att han känner lidandets jättelika tyngd, måste vi övertyga oss om att vi för att efterlikna Kristus, för att vara goda lärjungar till Honom, måste ta till oss hans råd: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Därför tycker jag om att för min egen del be: Herre, ingen dag utan kors! Då kommer med Guds nåd vår karaktär att stärkas och vi kommer att kunna tjäna som stöd för vår Gud, trots vårt personliga elände.

Försök att förstå: om man spikar en spik i en vägg men inte möter något motstånd, vad kan man väl då hänga på den spiken? Om vi inte blir starkare med Guds hjälp och genom uppoffringar, kommer vi inte att lyckas bli Herrens redskap. Om vi däremot bestämmer oss för att av kärlek till Gud med glädje dra nytta av motgångar, kommer det inte att vara betungande för oss att inför sådant som är svårt och otrevligt, inför sådant som är hårt och obekvämt, utbrista tillsammans med Apostlarna Jakob och Johannes: Det kan vi!

Denna Guds barns kamp är inte förenad med ledsamma försakelser, dystra uppoffringar eller brist på glädje. Det är en förälskad människas kamp som, i arbete och i vila, i glädje och i sorg, tänker på sin älskade och därför villigt tar strid med alla problem som uppstår. Vad oss beträffar, så förlorar Gud - jag insisterar - inga slag, och därför kommer även vi alltid att segra om vi är förenade med Honom. Jag vet av egen erfarenhet att om jag troget uppfyller hans bud, så låter han mig vila på gröna ängar, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig.

I själens strider är strategin många gånger en fråga om tid, om att tillämpa lämpligt botemedel, tålmodigt och envist. Gör flera akter av hopp. Jag vill påminna er om att ni kommer att lida nederlag, att det kommer att gå såväl upp som ner för er - må Gud göra svängningarna omärkliga - i ert inre liv, för ingen går fri från sådana problem. Men Herren, som är allsmäktig och barmhärtig, har givit oss lämpliga medel för att segra. Det räcker med att vi använder oss av dem, som jag sade tidigare, beslutna om att börja och börja om varje stund, om så skulle behövas.

Ta emot botens heliga sakrament, detta Guds förlåtelses sakrament, varje vecka - och varje gång ni behöver det, utan att falla offer för skrupler. Iklädda nåden kommer vi att ta oss fram mellan berg och uppför våra kristna förpliktelsers backe utan att göra uppehåll. Genom att använda oss av dessa medel kommer vi, med god vilja och med en bön till Herren om att han må ge oss ett fastare hopp för var dag som går, att besitta den smittsamma glädje som tillhör dem som vet att de är Guds barn: Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Optimism, alltså! Med den kraft som hoppet ger kommer vi att kämpa för att sudda ut det klibbiga spår som hatets såningsmän sprider, och vi kommer att återupptäcka världen ur ett nytt, glädjefyllt perspektiv, för världen kom vacker och ren ur Guds händer, och med den skönheten skall vi återge den till Honom, om vi lär oss att ångra oss.