Texter på ämnet

De rödmålade pålarna

Ett starkt minne från min barndom är de vägvisare som man i mina hemtrakter placerade ut längs stigarna bland bergen. Det var höga stolpar, vanligtvis rödmålade, som drog till sig min uppmärksamhet. Man förklarade då för mig att när snön faller och täcker stigar, fält och ängar, skogar, klippor och stup, sticker pålarna upp som säkra referenspunkter, så att man alltid kan veta var vägen går.

I det inre livet sker någonting liknande. Det finns vårar och somrar, men även vintrar, dagar utan sol och nätter utan måne. Vi får inte låta umgänget med Jesus Kristus bero på hur vi för tillfället känner oss eller på humörets svängningar. Att göra det skulle vara liktydigt med egoism och bekvämlighet och är inte heller förenligt med kärlek.

När det snöar och blåser kallt kommer därför ett antal solida och djupt rotade - men alls inte sentimentala - fromhetsövningar som är anpassade efter vars och ens omständigheter att vara som de där rödmålade pålarna som fortsätter att visa oss vilken väg vi skall gå tills Herren beslutar att solen skall skina igen, tills isen smälter och hjärtat lever upp på nytt och brinner med en eld som i själva verket aldrig hade slocknat: den var bara täckt som glödande kol av en prövotids aska, eller av vårt eget minskade engagemang eller bristande offervilja.

Jag döljer inte att det under dessa år har funnits personer som med uppriktig smärta har sagt till mig: Fader, jag vet inte vad som händer med mig, jag känner mig trött och kall; tidigare kände jag mig säker och rättfram i mitt fromhetsliv, men nu känns det som om jag spelade teater … Nå, till dem som befinner sig i en sådan situation och till alla er svarar jag: Teater? Utmärkt! Herren leker med oss som en far med sina barn.

Det står att läsa i den heliga Skrift: ludens in orbe terrarum, att han leker över hela världen. Men Gud överger oss inte, för omedelbart därefter står det: deliciae meae esse cum filiis hominum, jag har min lust bland människors barn. Herren leker med oss! Och när vi får för oss att vi spelar teater för att vi känner oss kalla, håglösa, när vi känner oss modstulna och viljelösa, när det känns svårt att göra våra plikter och uppnå de andliga mål som vi hade föresatt oss, är stunden inne att tänka på att Gud leker med oss och förväntar sig att vi skall kunna spela vår teater med bravur.

Jag har ingenting emot att berätta för er att Herren ibland har förlänat mig många ynnestbevis, men vanligtvis kämpar jag i motvind. Jag följer min levnadsplan för att jag måste göra det, av kärlek, inte för att jag tycker om det. Men, Fader, kan man spela teater med Gud? Är inte det hyckleri? Var lugn! Det är dags för dig att delta i en mänsklig komedi med en gudomlig åskådare. Härda ut, för Fadern, Sonen och den helige Ande betraktar din komedi; gör allt av kärlek till Gud, för att behaga Honom, även om det är ansträngande.

Vad vackert det är att vara Guds gycklare! Vad vackert det är att spela denna teater av kärlek, med offervilja, utan någon egen tillfredsställelse, för att glädja vår Fader Gud som leker med oss! Ställ dig inför Herren och anförtro dig åt Honom: jag har ingen lust att ägna mig åt det här, men jag uppoffrar det för dig. Och ägna dig verkligen åt ditt arbete, även om du tycker att det är teater. En sådan välsignad teater! Jag försäkrar dig om att det inte är fråga om hyckleri, för hycklare behöver publik för sin pantomim. Däremot är vår teaters åskådare - låt mig upprepa det - Fadern, Sonen och den helige Ande, den heliga Jungfrun, den helige Josef och himlens alla änglar och helgon. Vårt inre liv är inte något annat skådespel än detta: det är Kristus som går förbi quasi in occulto, liksom i hemlighet.

Bartimaios tro

Den här gången är det den helige Markus som berättar om hur en annan blind man botades. De kom till Jeriko. Och när han tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden, satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimaios, son till Timaios. När den blinde hörde oväsendet från folkmassan frågade han: vad händer? De svarade honom: Det är Jesus från Nasaret. Och då upptändes hans själ av en sådan tro på Kristus att han ropade: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!"

Får du inte lust att också ropa, du som också sitter vid vägkanten, vid denna livets väg som är så kort, du som saknar ljus, du som behöver mera nåd för att bestämma dig för att försöka bli helig? Känner du inte att du är i stort behov av att genast ropa: Jesus, Davids son, förbarma dig över mig! Vilken underbar bönesuck att upprepa ofta!

Jag råder er att uppmärksamt meditera över det som inträffade före undret, så att ni noga inpräntar denna mycket klara tanke: våra stackars hjärtan skiljer sig mycket från Jesu barmhärtiga Hjärta! Den tanken kommer alltid att vara er till nytta, särskilt i stunder av prövningar eller frestelser, men även då stunden är kommen att svara generöst, såväl i små göromål som i frågor som kräver hjältemod.

Många sade åt honom att hålla tyst. Det hände även dig när du kände på dig att Jesus gick förbi dig vid vägkanten. Ditt hjärta slog häftigare och även du började ropa, rörd av en djupt liggande oro. Och dina vänner, vanor, bekvämlighet, din omgivning, kort sagt allt och alla rådde dig: Håll tyst, ropa inte! Varför skall du ropa på Jesus? Stör Honom inte!

Men den stackars Bartimaios lyssnade inte på dem, utan fortsatte med ännu större kraft: Davids son, förbarma dig över mig! Herren, som hade hört honom från första stund, lät honom visa ihärdighet i sin bön. Det gör han med dig också. Jesus hör vår själs första rop, men han väntar. Han vill att vi skall bli övertygade om att vi behöver Honom. Han vill att vi skall be Honom, att vi skall vara envisa, som den där blinde mannen som befann sig vid vägen ut från Jeriko. Låt oss ta efter honom. Även om Gud inte omedelbart beviljar oss det som vi ber Honom om, även om många försöker att avlägsna oss från bönen, skall vi inte upphöra att åkalla Honom.