Texter på ämnet

När vi mediterar över vår Herres ord: För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen, ser vi med klarhet vårt enda mål: helgelsen, eller rättare sagt, att vi måste vara heliga för att helga. Kanske drabbas vi då av en subtil frestelse, nämligen av tanken på att vi som har bestämt oss för att besvara denna Guds inbjudan är mycket få, och att vi ser att vi är redskap av mycket ringa värde. Det är sant att vi är få i förhållande till resten av mänskligheten och att vi personligen inte är någonting värda. Men Mästarens budskap är entydigt: den kristne är världens ljus, salt och jäst, och lite surdeg och hela degen jäser. Just därför har jag alltid predikat att vi skall bry oss om alla människor - hundra av hundra - utan undantag av något slag, övertygade om att Jesus Kristus har återlöst alla men vill använda sig av några få av oss, trots vår personliga intighet, för att göra frälsningen känd.

En Kristi lärjunge kommer aldrig att behandla någon illa; han kommer att säga att det som är fel är fel, men den som felar måste han tillrättavisa med tillgivenhet, annars kommer han aldrig att kunna hjälpa honom, han kommer inte att kunna helga honom. Man måste kunna leva tillsammans, ha förståelse, förlåta, vara broderlig; och som den helige Johannes av Korset föreslog måste man alltid visa kärlek där det inte finns någon kärlek för att vinna kärlek, även i de till synes oviktiga händelser som inträffar i arbetslivet och i relationerna i familjen eller samhället. Därför kommer du och jag att ta vara på även de mest banala tillfällen som visar sig i vår närhet för att helga dem, för att helga oss själva och för att helga dem som delar våra vardagliga bördor, och känna medåterlösningens ljuva och tilldragande tyngd.

Den kristna dygden är ambitiösare: den driver oss till att vara tacksamma, vänliga och generösa; att handla som lojala och hederliga vänner, i goda tider såväl som i dåliga; att följa lagar och visa de legitima myndigheterna respekt; att med glädje åtgärda något som vi inser att vi gjort fel då vi försökt lösa ett problem. Framför allt kommer vi, om vi är rättvisa, att uppfylla våra plikter i vårt yrke, gentemot vår familj, i samhället … utan att göra väsen av oss och utan stora åthävor, vi kommer att arbeta hårt och utöva våra rättigheter, som även är skyldigheter.

Jag tror inte på dagdrivarnas rättvisa, för med sin dolce far niente (*)- som man säger i mitt kära Italien - åsidosätter de, ibland allvarligt, den mest grundläggande principen för rättvisan, nämligen arbetet. Vi får inte glömma att Gud skapade människan ut operaretur, för att arbeta, och även andra - vår familj, vårt land, hela mänskligheten - är beroende av vårt arbetes effektivitet. Mina barn, vilken ynklig uppfattning om rättvisan de har, som inskränker den till att vara en enkel fråga om fördelning av materiell egendom!

(*) ljuva sysslolöshet

Kärleken omfattar alla

Med nästan, säger den helige Leo den Store, skall vi inte bara mena dem som vi är förenade med genom vänskaps- eller släktband, utan alla människor, som vi ju delar en och samma natur med … En enda Skapare har skapat oss, en enda Skapare har ingjutit själen i oss. Vi njuter alla av samma himmel och av samma luft, av samma dagar och samma nätter, och även om vissa är goda och andra onda, vissa rättfärdiga och andra orättfärdiga, är Gud likväl generös och välvillig gentemot alla.

Vi som är Guds barn formas genom att omsätta detta nya bud i praktiken, vi lär oss i Kyrkan att tjäna, inte att bli betjänade, och vi finner krafter för att älska mänskligheten på ett nytt sätt, som alla kommer att märka är en frukt av Kristi nåd. Vår kärlek skall inte förväxlas med en sentimental inställning, och inte heller med enkelt kamratskap eller en något oklar iver att hjälpa andra för att bevisa för oss själva att vi är överlägsna. Den innebär att vi lever tillsammans med vår nästa, att vi vördar - jag insisterar - den Guds avbild som finns i varje människa och ser till att även vår nästa betraktar den, så att han kan vända sig till Kristus.

Att kärleken omfattar alla innebär därför att apostolatet omfattar alla. Det innebär att vi för vår del verkligen sätter i verket Guds stora önskan att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.

Om vi även skall älska våra fiender - jag menar dem som räknar oss till sina fiender: jag anser mig inte vara fiende till någon eller något - har vi desto större skäl att älska dem som bara är långt borta från oss, dem som vi tycker är mindre trevliga, dem som på grund av sitt språk, sin kultur eller sin utbildning förefaller vara våra motpoler.

Vad rör det sig om för kärlek? Den heliga Skrift talar om dilectio, för att man skall förstå väl att det inte bara rör sig om en känsla. Det rör sig snarare om en fast besluten viljehandling. Dilectio härleds av electio, att välja. Jag skulle vilja tillägga att älska på ett kristet sätt innebär att vilja älska (*), att i Kristus bestämma sig för att söka människornas väl utan någon form av åtskillnad, framför allt genom att anstränga sig för att de skall uppnå det bästa: att de skall känna Kristus, att de skall bli förälskade i Honom.

Herren manar oss: älska era fiender och be för dem som förföljer er och förtalar er. Vi kanske inte känner oss mänskligt dragna till de personer som skulle avvisa oss om vi närmade oss dem. Men Jesus kräver att vi inte skall återgälda ont med ont; att vi inte skall försumma tillfället att tjäna dem hjärtligt, även om det är ansträngande; att vi aldrig skall upphöra att ha dem närvarande i våra böner.

Denna dilectio, denna kärlek, är desto tillgivnare när den hänför sig till våra bröder i tron, särskilt dem som står oss närmast för att Gud har velat det: våra föräldrar, vår fru eller vår make, våra barn och våra syskon, våra vänner och våra kollegor, våra grannar. Om denna tillgivenhet, som är en ädel och ren mänsklig kärlek, inte skulle finnas inriktad på Gud och grundad i Honom, skulle det inte finnas någon kärlek till nästan.

(*) Av spanskans querer querer: "querer" betyder såväl "att vilja" som "att älska". Övers. anm.

Kärlekens uttryck

Jag tycker om att återge följande ord som den helige Ande meddelar oss genom profeten Jesaja: discite benefacere, lär att göra vad gott är. Jag brukar tillämpa detta råd på vår inre kamps olika aspekter, för vi får aldrig anse att vårt kristna liv är fullbordat, eftersom man växer i dygderna till följd av att man effektivt anstränger sig varje dag.

Hur uppnår vi färdigheter i vårt vardagliga liv? För det första frågar vi oss vilket mål vi vill uppnå och vilka medel vi förfogar över för att uppnå det. Därefter tillämpar vi dessa medel uthålligt, gång på gång, tills det blir en stark och djupt rotad vana. I den stund vi lär oss något, upptäcker vi andra saker som vi tidigare inte kände till och som stimulerar oss att fortsätta vårt arbete utan att någonsin ge upp.

Kärleken till nästan är ett uttryck för kärleken till Gud. När vi anstränger oss för att växa i denna dygd, kan vi därför inte sätta upp några som helst gränser. Det enda möjliga måttet på kärleken till Gud är en måttlös kärlek. Det är så, dels för att vi aldrig kan vara tillräckligt tacksamma för det Han har gjort för oss, dels för att Gud visar sin kärlek till sina varelser på just det sättet: till överdrift, måttlöst, gränslöst.

I bergspredikan lär Jesus Kristus alla oss som är redo att lyssna med ett öppet sinne sitt gudomliga kärleksbud. Som avslutning, sammanfattningsvis, förklarar han: älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.

Barmhärtigheten är mer än bara en vanlig medlidande inställning. Barmhärtigheten är ett kärlekens överflöd, som samtidigt drar med sig ett överflöd av rättvisa. Barmhärtighet innebär att ständigt ha ett levande, känsligt hjärta som såväl mänskligt som övernaturligt fylls av en kraftfull, självuppoffrande och generös kärlek. Så här hyllar den helige Paulus denna dygd i sin hymn: Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner ingen glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Ett av de första sätt på vilka kärleken visar sig är att den börjar leda människan längs ödmjukhetens vägar. Om vi uppriktigt anser oss vara ingenting; om vi förstår att den svagaste och ynkligaste varelse som kan tänkas skulle vara bättre än vi om vi saknade Guds hjälp; om vi ser oss vara i stånd att göra oss skyldiga till alla tänkbara fel och förskräckligheter; om vi vet att vi är syndare trots att vi ihärdigt kämpar mot alla de många fall då vi är otrogna, hur kan vi då tänka något ont om våra medmänniskor? Hur kan vi då odla fanatism, intolerans eller högfärd i våra hjärtan?

Ödmjukheten leder oss vid handen till detta sätt att behandla vår nästa, som är det bästa: att förstå alla, att leva tillsammans med alla, att ursäkta alla; att inte orsaka splittring eller resa hinder; att uppföra sig - alltid! - som redskap för enhet. Det är inte utan orsak som det i människans innersta finns en kraftig längtan efter fred, efter enhet med nästan, efter ömsesidig respekt för personens rättigheter, så att detta hänsynstagande skall leda till broderskap. Detta återspeglar något av det som är det värdefullaste i vårt mänskliga tillstånd: om alla vi är Guds barn, är broderskapet varken en kliché eller en dröm som inte går att förverkliga: det framstår som ett svåruppnåeligt men verkligt mål.

I motsats till alla de cyniska, skeptiska och kärlekslösa människor, till dem som har förvandlat sin egen feghet till ett tankesätt, måste vi kristna visa att det är möjligt att hysa den kärlek jag beskrivit. Den som vill uppföra sig så kanske möter många svårigheter, för människan skapades fri och det står i hennes makt att göra ett onödigt och bittert uppror mot Gud: men det är verkligen möjligt, för detta handlingssätt uppstår nödvändigtvis som en följd av Guds kärlek och av kärleken till Gud. Om du och jag vill, vill även Jesus Kristus. Då kommer vi att förstå hela vidden av den fruktbarhet som finns i smärtan, i offret och i den oegennyttiga hängivelsen i den dagliga samvaron.

Den enda vägen

Vi har blivit övertygade om att kärleken till nästan inte har någonting att göra med den karikatyr som man ibland har velat göra av denna dygd som utgör det kristna livets centrum. Varför är det då nödvändigt att ständigt predika om denna dygd? Tar man upp den som ett påbjudet ämne för diskussion, som dock bara har små förutsättningar att ta sig uttryck i konkreta handlingar?

Om vi ser oss omkring i vår omgivning kanske vi finner skäl att tycka att kärleken till nästan är en illusorisk dygd. Men om vi betraktar sakernas tillstånd ur ett övernaturligt perspektiv, kommer vi även att inse vilken roten till denna sterilitet är: frånvaron av intensivt och ständigt umgänge, på tu man hand, med vår Herre Jesus Kristus och okunskap om den helige Andes verk i själen, vars främsta frukt är just kärleken till nästan.

Som kommentar till ett av Apostelns råd - bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag - tillägger en av kyrkofäderna följande: genom att älska Kristus kommer vi att med lätthet stå ut med våra medmänniskors svagheter, även hos den som vi ännu inte älskar för att han inte gör några goda gärningar.

Det är i den riktningen som vägen som får oss att växa i kärleken leder. Vi skulle missta oss om vi trodde att vi först måste ägna oss åt humanitär verksamhet, åt biståndsarbete, och därvid lämna kärleken till Gud åt sidan. Vi får inte försumma Kristus för att vi bekymrar oss om vår nästa som är sjuk, eftersom vi bör älska den som är sjuk för Kristi skull.

Betrakta ständigt Jesus som, utan att upphöra att vara Gud, ödmjukade sig och antog en tjänares gestalt för att kunna tjäna oss, för det är bara ur det perspektivet som vi kommer att finna de mål som är värda att anstränga sig för. Kärleken söker förening, identifiering med den älskade: och när vi förenar oss med Kristus kommer vi att gripas av längtan efter att efterlikna Honom i hans liv av hängivenhet, av gränslös kärlek, av offer ända till döden. Kristus ställer oss inför ett avgörande val: antingen lever vi våra liv egoistiskt och i ensamhet, eller annars ägnar vi oss av all vår kraft åt att tjäna andra.