Texter på ämnet

Frihetens innebörd

Vi kommer aldrig att till fullo förstå Jesu frihet, som är ofantlig - oändlig - i likhet med hans kärlek. Men den dyrbara skatt som hans generösa offer utgör måste förmå oss att fråga: "Herre, varför har du givit mig detta privilegium som ger mig möjligheten att följa i dina fotspår men även att förorätta dig?" Då kan vi förstå att ett korrekt bruk av friheten består i att inrikta den mot det goda och att dess inriktning är felaktig då människan som har denna förmåga glömmer det och vänder sig bort från den gudomliga kärleken. Den personliga friheten - som jag försvarar och alltid kommer att försvara av all min kraft - får mig att med säker övertygelse fråga, även om jag är medveten om min svaghet: "Vad förväntar du dig av mig, Herre? Säg det, så att jag kan utföra det frivilligt."

Kristus själv besvarar oss frågan: Veritas liberavit vos, sanningen skall göra er fria. Vad är det för sanning som under hela vår livstid är början och slutet på frihetens väg? Jag skall säga det kortfattat med den glädje och säkerhet som är en följd av förhållandet mellan Gud och de varelser Han skapat: det är vetskapen om att vi är Guds händers verk, att vi är föremål för den heliga Treenighetens särskilda kärlek, att vi är barn till en så upphöjd Fader. Jag ber Herren att Han skall hjälpa oss att vilja inse vidden av allt detta, att glädja oss åt det dag efter dag: om vi gör det, kommer vi att handla som fria människor. Glöm inte det: den som inte vet att han är Guds barn känner inte till den innersta sanningen om sig själv och i hans handlande saknas den självbehärskning och värdighet som kännetecknar dem som älskar Herren över allting annat.

Ni kan vara övertygade om att vi för att förtjäna himlen måste hänge oss frivilligt, genom ett fullständigt, konstant och medvetet beslut. Men friheten räcker inte i sig själv: den behöver en kompass, en vägvisare: Själen kan inte gå utan någon som leder den: därför har den återlösts på så sätt, att den har Kristus till kung, han vars ok är skonsamt och vars börda är lätt (Matt 11:30) och inte djävulen, vars makt förkrossar.

Ta avstånd från deras villfarelse, vilka nöjer sig med ett sorgligt skränande: frihet, frihet! Mycket ofta döljer det sig ett tragiskt slaveri i det ropet: att välja det som är fel befriar inte; det är bara Kristus som befriar oss, eftersom bara Han är Vägen, Sanningen och Livet.

Vår heliga moder Kyrkan har alltid tagit friheten i försvar och alltid förkastat fatalism, såväl i dess gamla som dess modernare versioner. Hon har påpekat att varje människa är herre över sitt eget öde, på gott och ont: och de som har gjort vad gott är, kommer att gå till det eviga livet; och de som har gjort vad ont är, till den eviga elden. Denna fruktansvärda förmåga som du och jag och alla andra äger verkar alltid tankeväckande och avslöjar samtidigt vår värdighet. Synden är i så hög grad ett frivilligt ont att den inte på något sätt skulle kunna vara synd om den inte hade sin början i viljan. Detta påstående är så uppenbart att de få lärda och de många okunniga som befolkar världen är överens om det.

Jag upplyfter ånyo mitt hjärta för att tacka Gud min Herre, för ingenting hade hindrat Honom från att skapa oss utan förmågan att synda, med en oemotståndlig dragning mot det goda, men Han ansåg att hans tjänare skulle vara bättre sådana om de tjänade Honom frivilligt. Hur stor är inte vår Faders kärlek och barmhärtighet! När jag tänker på dessa tecken på hans gudomliga dårskap gentemot sina barn skulle jag vilja ha tusen munnar och tusen hjärtan för att ständigt prisa Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande. Tänk på att den Allsmäktige som genom sin försyn styr världsalltet inte vill ha tvångsarbetare utan fria barn. I själen på var och en av oss - även om vi föds proni ad peccatum, med en böjelse mot synden, till följd av våra urföräldrars syndafall - har Han lagt en gnista av sitt oändliga förnuft, en böjelse gentemot det goda, en längtan efter varaktig frid. Och Han får oss att förstå att vi uppnår sanningen, lyckan och friheten när vi ser till att detta det eviga livets frö gror inom oss.

Jag brukar säga att det finns tre punkter som fyller oss av glädje på jorden och får oss att uppnå den eviga lyckan i himlen: en fast, finkänslig, glad och orubblig trohet gentemot tron, gentemot den kallelse som var och en har fått, och gentemot renheten. Den som fastnar i törnbuskarna vid vägkanten - sinnlighet, högmod … - gör det av egen vilja, och om han inte ändrar sig, blir han olycklig för att han vänt ryggen åt Kristi kärlek.

Jag vill åter påpeka att vi alla har vårt elände. Men vårt elände får aldrig förleda oss till att skilja oss från Guds kärlek, tvärtom bör det få oss att gripa tag i kärleken, att försjunka i Guds godhet, som gamla tiders krigare iklädde sig sin rustning: det där ecce ego, quia vocasti me - räkna med mig, du har ju kallat på mig - är vårt försvar. Vi får inte avlägsna oss från Gud för att vi upptäcker våra svagheter; vi måste angripa eländet, just för att Gud litar på oss.