Texter på ämnet

I vårt inre liv och i vårt yttre uppträdande, i umgänget med andra människor och i arbetet bör vi alla ständigt hålla oss i Guds närvaro, i ett samtal - en dialog - som inte visar sig utåt. Rättare sagt, den tar sig vanligtvis inte uttryck i ord, men den skall visst märkas genom den iver och den kärleksfulla omsorg som vi lägger ned på att avsluta våra uppgifter, oavsett om de är viktiga eller av mindre betydelse. Om vi inte handlar med sådan ihärdighet är vi inte särskilt konsekventa Guds barn, eftersom vi kommer att ha slösat bort de medel som Herren genom sin försyn har satt inom räckhåll för oss för att vi skall bli fullvuxna och nå en mognad som svarar mot Kristi fullhet.

Under det spanska inbördeskriget åkte jag ofta för att som präst bistå de ungdomar som befann sig vid fronten med själavård. I en skyttegrav hörde jag ett samtal som gjorde ett stort intryck på mig. I närheten av Teruel talade en ung soldat om en annan soldat, som tydligen var obestämd, räddhågad, och fällde följande kommentar: Han är inte en helgjuten människa. Det skulle göra mig väldigt ledsen om man med fog kunde säga att någon av oss är inkonsekvent, att vi är människor som påstår oss vilja vara äkta kristna, helgon, men som föraktar medlen för att bli det genom att inte ständigt visa Gud tillgivenhet och ett barns kärlek under uppfyllandet av vardagens plikter. Om vårt handlande vore sådant skulle inte heller vi, du och jag, vara helgjutna kristna.

Se igen på ditt liv och be om förlåtelse för de olika detaljer som genast dyker upp inför ditt samvetes blick, för att du missbrukar tungan, för de tankar som ständigt kretsar kring dig själv, för att du tillåter dig att kritiskt döma andra, vilket så dumt oroar dig och gör dig rastlös och bekymrad… Ni kan vara mycket lyckliga! Herren vill att vi skall vara nöjda, berusade av glädje, då vi går längs samma lycksaliga väg som han gick! Vi känner oss olyckliga bara då vi envisas med att gå vilse och viker av på egoismens och sinnlighetens väg, och ännu värre blir det om vi viker av på hycklarnas väg.

En kristen bör vara äkta, sannfärdig och ärlig i alla sina gärningar. Hans uppträdande måste låta Kristi anda lysa igenom. Om det finns några i denna värld som är skyldiga att vara konsekventa, så är det de kristna, som har anförtrotts en gåva som skall ge avkastning, den sanning som befriar, som frälser. Fader, kanske du frågar mig, hur skall jag göra för att leva så uppriktigt? Jesus Kristus har givit sin Kyrka alla medel som är nödvändiga: han har lärt oss att be, att umgås med hans himmelske Fader; han har sänt oss sin Ande, den store Förbigångne, som verkar i vår själ; och han har lämnat oss sakramenten, synliga tecken på nåden. Använd dig av dessa medel! Gör ditt fromhetsliv intensivare! Be varje dag! Och avlägsna aldrig den ljuva tyngden av Herrens kors från dina axlar!

Det är Jesus som har uppmanat dig att följa Honom som en god lärjunge, för att du skall vandra genom livet och så den frid och glädje som världen inte kan ge. För att leva så - jag insisterar - får vi varken frukta livet eller döden, vi får inte fly från smärtan till varje pris, för smärtan är för en kristen alltid ett medel för rening och ett tillfälle för att verkligen älska medmänniskorna i de otaliga omständigheter som vardagen erbjuder.

Tiden för betraktelsen är över. Jag måste avsluta dessa överväganden, som jag har försökt att beveka din själ med för att få dig att svara genom att fatta några föresatser, få, men mycket konkreta. Kom ihåg att Gud vill att du skall vara glad och att om du själv gör vad som står i din makt, kommer du att vara lycklig, mycket lycklig, väldigt lycklig, även om du aldrig kommer att vara utan kors. Men korset är inte längre en schavott, det är den tron från vilken Kristus härskar. Och vid hans sida finns hans moder, som även är vår moder. Den heliga Jungfrun kommer att utverka den styrka åt dig som du behöver för att beslutsamt följa i hennes sons fotspår.

Et viam Dei in veritate doces; att lära, lära, lära: att visa Guds vägar i enlighet med den rena sanningen. Låt dig inte skrämmas av att de ser dina personliga brister, dina och mina; jag drar mig inte för att tala öppet om mina brister, för att berätta om min personliga kamp, om min iver att på en eller annan punkt ändra mig för att vara Herren trogen. Redan själva ansträngningen för att rycka upp och besegra vårt elände är ett sätt att visa Guds vägar: först, och trots våra synliga fel, genom vårt livs vittnesbörd, därefter med läran, likt vår Herre, som coepit facere et docere, som först handlade och sedan predikade.

Efter att först upprepa att jag som präst älskar er mycket och att den himmelske Fadern älskar er ännu mer, eftersom han är en oändligt god Fader, och därefter påpeka att jag inte har någonting att förebrå er för, vill jag även säga att jag anser det vara min plikt att hjälpa er att älska Jesus Kristus och Kyrkan, hans hjord, för i detta tror jag inte att ni överträffar mig: ni efterliknar mig, men överträffar mig inte. När jag påpekar något fel i min predikan eller i personliga samtal med var och en av er, så är det inte för att göra någon ledsen; jag gör det uteslutande av den brinnande önskan att vi alla skall älska Herren mer. Och då jag insisterar på att det är nödvändigt att ni utövar dygderna, glömmer jag inte att det är lika angeläget att jag också gör det.

Vid ett visst tillfälle hörde jag en fräck person kommentera att erfarenheten av våra fall är till hjälp för att falla igen och göra samma fel hundra gånger till. Jag påstår däremot att en klok person drar nytta av sina misslyckanden för att lära av erfarenheten, för att lära sig att göra det goda, för att förnya sitt beslut att bli heligare. Se till att av era erfarenheter av nederlag och segrar i Guds tjänst alltid växa i kärlek och dessutom bli fastare beslutna att fortsätta utöva era skyldigheter och rättigheter som kristna medborgare, kosta vad det kosta vill: utan feghet, utan att fly från beröm eller ansvar, utan att skrämmas av de reaktioner vi möter i vår omgivning - kanske rentav från falska bröder - när vi hedervärt och lojalt försöker arbeta för Guds ära och våra medmänniskors väl.

Vi måste alltså vara kloka. Varför? För att vara rättvisa, för att leva kärleken till nästan, för att effektivt tjäna Gud och alla människor. Man har med rätta kallat klokheten genitrix virtutum, dygdernas moder, och även auriga virtutum, alla goda vanors körsven.

Där vi befinner oss uppmanar Herren oss: Var på din vakt! Inför denna Guds uppmaning bör vi ständigt i vårt samvete stärka en hoppfull längtan efter helighet och omsätta den i handling. Ge mig, min son, ditt hjärta, viskar han i vårt öra. Sluta bygga luftslott, bestäm dig för att öppna din själ för Gud, för det är enbart i Herren som du kommer att finna en verklig grund för ditt hopp och för att göra dina medmänniskor gott. När man inte kämpar med sig själv, när man inte säger bestämt nej till de fiender som finns inuti vår inre befästning - högmodet, avundsjukan, köttets och ögonens begär, självgodheten, den vansinniga lystnaden efter liderlighet -, när denna inre kamp saknas, vissnar de ädlaste ideal som blommorna faller av då solen går upp och sveder gräset, så att blommorna faller av och skönheten förgår. Då kommer minsta svacka att leda till att hopplöshet och sorg rotar sig, som ett påträngande och skadligt ogräs.

Jesus nöjer sig inte med en vacklande efterföljelse. Han begär och har rätt till att vi följer Honom helt och fullt, utan eftergifter inför de svårigheter vi möter. Han kräver fasta och konkreta steg, för vanligtvis duger allmänna föresatser inte till mycket. Oklart definierade föresatser tycker jag liknar bedrägliga illusioner som tystar det Guds kall som vi hör i våra hjärtan; mareldar som varken bränner eller värmer och som försvinner med samma flyktighet som de uppstår.

Därför kommer jag att bli övertygad om att din avsikt att nå målet är ärlig först då jag ser dig följa din väg med beslutsamhet. Gör gott, se över den attityd du vanligtvis intar till det som sysselsätter dig i varje givet ögonblick; var rättvis, just i de miljöer som du vistas i, även om du måste gå böjd under tyngden av dina ansträngningar; sprid glädje i din omgivning, tjäna dina medmänniskor genom din glädje på din arbetsplats, genom att anstränga dig för att avsluta ditt arbete så fullkomligt som möjligt, genom din förståelse, ditt leende och ditt kristna agerande. Och gör allt för Gud, med hans ära i åtanke, med blicken fäst högt upp och en längtan efter det slutgiltiga fädernesland som är det enda mål som är mödan värt.

Djärvhet för att tala om Gud

Och hur skall vi bedriva detta apostolat? Framför allt genom vårt exempel, genom att leva enligt Faderns vilja så som Jesus Kristus har visat oss med sitt liv och sin lära. En äkta tro är den som inte tillåter att våra handlingar motsäger det som vi påstår i ord. Genom att pröva vårt personliga uppträdande kan vi mäta vår tros äkthet. Vi är inte uppriktiga troende om vi inte anstränger oss för att i handling genomföra det som vi bekänner med våra läppar.