Texter på ämnet

Men låt oss återgå till ämnet. Jag sade tidigare att det inte räcker att ni uppnår de mest uppseendeväckande framgångar i samhället, i det offentliga livet eller på det yrkesmässiga planet. Om ni inte tar hand om ert inre liv utan avlägsnar er från Herren, så kommer ni till slut att ha misslyckats fullständigt. Inför Gud, och det är vad som i slutänden räknas, segrar den som kämpar för att leva som en äkta kristen: det finns inget alternativ mittemellan. Därför känner ni många som ur ett mänskligt perspektiv borde vara mycket lyckliga, men vars liv ändå är oroliga och bittra. De verkar vara övermåttan lyckliga, men om man skrapar lite på deras själars yta, upptäcker man en besk smak, bittrare än galla. Det kommer inte att hända någon av oss, om vi verkligen försöker att ständigt göra Guds vilja, att ge Honom ära, att prisa Honom och utsträcka hans rike till hela hans skapelse.

Om blotta närvaron av en betydelsefull och aktningsvärd person räcker för att de närvarande skall uppföra sig bättre, hur kan det då vara möjligt att Guds ständiga närvaro, som når överallt och som våra själsförmögenheter är medvetna om och tacksamt älskar, inte alltid gör att våra ord, gärningar och känslor blir bättre? Hur noggrant skulle vi inte avsluta alla våra göromål, hur annorlunda skulle vi inte reagera om sanningen att Gud ser oss vore djupt inskriven i våra samveten, om vi insåg att allt vårt arbete, absolut allt - ingenting undgår hans blick - sker inför Honom! Och detta är den hemlighet bakom all helighet som jag har predikat så många år: Gud har kallat alla till att efterlikna Honom; och såväl ni som jag har kallats för att vi medan vi lever mitt i världen - som mannen på gatan! - skall kunna sätta Kristus vår Herre på toppen av all hederlig mänsklig verksamhet.

Nu kan ni förstå ännu bättre att om någon av er inte skulle älska arbetet, sitt eget arbete, om han inte skulle känna sig verkligen engagerad i någon ädel jordisk verksamhet för att helga den, om han saknade ett yrkeskall, så skulle han aldrig på djupet kunna förstå den övernaturliga karaktär av den lära som jag förkunnar, just av den anledningen att han skulle sakna en oundgänglig förutsättning: att vara en arbetare.

Jag talar inte om påhittade ideal. Jag talar om en mycket konkret verklighet, som är av grundläggande betydelse och som kan förvandla även miljöer som kan tyckas vara de mest hedniska och fientligt inställda till Guds krav, på samma sätt som skedde i början av frälsningens tidevarv. Begrunda dessa ord av en anonym författare från den tiden, som sammanfattar vår kallelses storhet med följande ord: Vad själen är i kroppen, det är de kristna i världen. Själen är spridd i alla kroppens lemmar och de kristna i alla världens städer. Själen bor ju i kroppen men är inte av kroppen; de kristna bor också i världen men är inte av världen. Osynlig förvaras själen i den synliga kroppen; och de kristna är kända där de lever i världen, men deras gudsdyrkan är osynlig (…) Själen bor, fastän odödlig i den dödliga kroppen; och de kristna bor som främlingar i det förgängliga, medan de väntar på oförgängligheten i himlen. När själen far illa i fråga om mat och dryck förkovras den; så förökas också de kristna för var dag, fastän de bestraffas. I en så viktig ställning har Gud satt dem, och de har inte rätt att överge den.

Vi skulle därför gå vilse om vi skulle strunta i de timliga angelägenheterna: även i dessa väntar Gud på oss. Ni kan vara säkra på att vi människor skall närma oss Gud genom de händelser i vardagslivet som Försynen i sin oändliga vishet befaller eller tillåter. Vi kommer inte att uppnå detta mål om vi inte anstränger oss för att avsluta våra uppgifter väl, om vi inte ivrigt håller ut vid det arbete vi påbörjat med mänsklig och övernaturlig glädje, om vi inte utövar vårt yrke som den bäste och om det är möjligt - jag tror att om du verkligen vill det, så är det möjligt - bättre än den bäste, för vi kommer att använda alla hederliga världsliga medel och de andliga medel som behövs för att erbjuda vår Herre ett ypperligt och fulländat arbete, ett fullbordat filigran.

Dagens läsning visar oss Daniel mitt bland hungriga lejon. Utan pessimism - jag påstår inte att det var bättre förr, för varje tid har sina goda och dåliga sidor - tänkte jag på att det även nuförtiden går många lejon lösa och att det är en sådan miljö vi har att leva i. Lejon som söker efter någon att sluka: tanquam leo rugiens circuit quaerens quem devoret.

Hur skall vi undvika dessa vilddjur? Det går kanske inte för oss som för Daniel. Jag jagar inte efter underverk, men jag blir hänförd av Guds storhet när han utför dem, och jag förstår att det hade varit enklare att stilla profetens hunger eller att sätta mat framför honom; men han gjorde det inte. Däremot beslutade han att en annan profet, Habackuk, på ett mirakulöst sätt skulle förflyttas från Judéen för att ge honom att äta. Gud hade inte någonting emot att utföra ett stort underverk. Det var nämligen inte Daniels eget fel att han befann sig i lejonkulan, utan en följd av djävulens följeslagares orättvisa, av att han var en Guds tjänare som förstörde avgudabilder.

För vår del skall även vi - inte genom att utföra spektakulära stordåd, utan genom att leva ett normalt, vardagligt, kristet liv och genom att så frid och glädje - förstöra många avgudabilder: avgudabilder som tar sig form i oförståelse, orättvisa och okunskap, i den tro att människan i sig är tillräcklig, vilket gör att man arrogant vänder Gud ryggen.

Var inte rädda, frukta ingen skada, även om ni arbetar under fruktansvärda omständigheter, värre än dem Daniel befann sig i omgiven av rovdjur i gropen. Guds hand har inte förlorat sin styrka och vid behov kommer han att utföra underverk. Var trogna! Var kärleksfulla, medvetna och glada i er trohet gentemot Kristi lära, övertygade om att vår tid inte är värre än forna tider och att Herren ständigt är densamme.

Jag kände en gammal präst som - leende - sade om sig själv: jag är alltid lugn, lugn. Och det måste även vi alltid vara, mitt i världen, omgivna av hungriga lejon men utan att förlora friden: lugna. Med kärlek, tro och hopp, utan att någonsin glömma att Herren, om det är lämpligt, kommer att göra många underverk.

Åt var och en sitt

Läs uppmärksamt scenen ur Evangeliet, så att ni kan dra nytta av de underbara lärdomar i fråga om dygder som skall upplysa vårt handlande. Efter den hycklande och insmickrande inledningen, redogör fariséerna och Herodesanhängarna för problemställningen: Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?Lägg noga märke - skriver den helige Johannes Chrysostomos - till deras list; de säger inte "förklara för oss vad som är gott, lämpligt och tillåtet", utan "säg oss vad du anser". De var besatta av önskan att förråda honom och att göra honom förhatlig för den politiska makten.Jesus märkte deras onda avsikt och sade: "Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med." De räckte honom en denar, och han frågade: "Vems bild och namn är det här?" - "Kejsarens", svarade de. Då sade han till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."

Ni ser att dilemmat är lika gammalt som Mästarens svar är klart och otvetydigt. Det finns inte - det existerar inte - någon motsättning mellan att tjäna Gud och att tjäna människorna; mellan att utöva våra civila rättigheter och skyldigheter och våra religiösa sådana; mellan engagemanget för att bygga och förbättra den världsliga staden och övertygelsen om att vi går igenom denna värld som längs en väg som för oss till det himmelska fäderneslandet.

Även här framträder den koherenta livshållning som - jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa det - är ett nödvändigt villkor för dem som försöker helga sig mitt i de vardagliga händelserna i sitt arbete, i sina relationer inom familjen och i samhället. Jesus tillåter ingen sådan uppdelning: Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Det exklusiva val av Gud som den kristne gör när han fullt ut besvarar sin kallelse, driver honom att hänföra allt till Herren och att samtidigt även ge sin nästa allt det som rättvisan kräver.

Herren har inte skapat oss för att bygga en stad som består här, för denna värld är vägen till nästa, som är en boning utan sorger. Likväl skall vi som är Guds barn inte vända oss bort från de jordiska verksamheter som Gud har insatt oss i för att helga dem, för att impregnera dem med vår heliga tro, den enda som för med sig verklig frid och äkta glädje till människorna och alla olika miljöer. Detta har jag konstant predikat sedan 1928: det är angeläget att kristna samhället, att föra ett övernaturligt perspektiv till alla samhällsgrupper, så att vi alla anstränger oss för att föra upp vardagens göromål, det egna yrket, till nådens ordning. Därigenom kommer alla mänskliga verksamheter att upplysas av ett nytt hopp, som går bortom tiden och det världsligas förgänglighet.

Genom dopet blir vi bärare av Kristi ord, som lugnar, upptänder och ger ro åt våra sårade samveten. Och för att Herren skall verka i oss och genom oss måste vi säga till Honom att vi är beredda att kämpa varje dag, även om vi känner oss slappa och odugliga, även om vi känner den väldiga tyngden av vårt personliga elände och vår egen arma svaghet. Vi bör upprepa att vi förtröstar på Honom, på hans bistånd, om det behövs som Abraham, där allt hopp var ute. Då kommer vi att arbeta med ny iver och lära folk att reagera med ro, fria från hat, misstro, okunskap, missförstånd och pessimism, för Gud förmår allt.