Texter på ämnet

När vi mediterar över vår Herres ord: För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen, ser vi med klarhet vårt enda mål: helgelsen, eller rättare sagt, att vi måste vara heliga för att helga. Kanske drabbas vi då av en subtil frestelse, nämligen av tanken på att vi som har bestämt oss för att besvara denna Guds inbjudan är mycket få, och att vi ser att vi är redskap av mycket ringa värde. Det är sant att vi är få i förhållande till resten av mänskligheten och att vi personligen inte är någonting värda. Men Mästarens budskap är entydigt: den kristne är världens ljus, salt och jäst, och lite surdeg och hela degen jäser. Just därför har jag alltid predikat att vi skall bry oss om alla människor - hundra av hundra - utan undantag av något slag, övertygade om att Jesus Kristus har återlöst alla men vill använda sig av några få av oss, trots vår personliga intighet, för att göra frälsningen känd.

En Kristi lärjunge kommer aldrig att behandla någon illa; han kommer att säga att det som är fel är fel, men den som felar måste han tillrättavisa med tillgivenhet, annars kommer han aldrig att kunna hjälpa honom, han kommer inte att kunna helga honom. Man måste kunna leva tillsammans, ha förståelse, förlåta, vara broderlig; och som den helige Johannes av Korset föreslog måste man alltid visa kärlek där det inte finns någon kärlek för att vinna kärlek, även i de till synes oviktiga händelser som inträffar i arbetslivet och i relationerna i familjen eller samhället. Därför kommer du och jag att ta vara på även de mest banala tillfällen som visar sig i vår närhet för att helga dem, för att helga oss själva och för att helga dem som delar våra vardagliga bördor, och känna medåterlösningens ljuva och tilldragande tyngd.

Människorna tillhör Gud

De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. De lägger genast ned fiskfångsten vid Herrens fötter, för den är hans. Därav lär vi oss att människorna tillhör Gud, att ingen på jorden kan göra anspråk på dem som deras egendom, att Kyrkans apostolat - hennes förkunnelse om frälsningens sanning - inte grundas på vissa människors prestige, utan på Guds nåd.

Jesus Kristus förhör Petrus tre gånger, som om han ville ge honom en upprepad möjlighet att gottgöra sin trefaldiga förnekelse. Petrus har numera lärt sig sin läxa, vis av skadan som hans eget elände orsakat. Därför sätter han allt i Kristi händer. Herre, du vet att jag har dig kär. Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär. Och vad svarar Kristus? För mina får, för mina lamm på bete. Inte dina, inte era: mina! För han har skapat människan, han har återlöst henne, han har friköpt varje människa, en och en, till priset - jag upprepar - av sitt blod.

När donatisterna på 400-talet organiserade sina anfall mot katolikerna, försvarade de ståndpunkten att det var omöjligt att biskopen av Hippo, Augustinus, förkunnade sanningen, eftersom han hade varit en stor syndare. Och den helige Augustinus gav sina bröder i tron råd om hur de skulle svara: Augustinus är biskop i den katolska Kyrkan; han bär sin börda, som han kommer att få avlägga räkenskap för inför Gud. Jag har lärt känna honom bland goda människor. Om han är ond, vet han det själv; och även om han är god så är det inte honom jag sätter mitt hopp till. För det första som jag har fått lära mig i den katolska Kyrkan är att inte sätta mitt hopp till en människa.

Vi bedriver inte vårt apostolat. Om vi gjorde det, vad skulle vi då kunna säga? Vi bedriver - för Gud vill det, för så har han befallt: Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet - Kristi apostolat. Felen är våra egna, frukterna Herrens.