Texter på ämnet

Den som förmår vara stark jäktar inte för att skörda frukten av sina dygder; han är tålmodig. Själsstyrkan får oss att avnjuta smaken av den mänskliga och gudomliga dygden tålamod. Genom ert tålamod skall ni vinna era liv. (Luk 21:19) Man vinner sin själ genom tålamodet, som i grund och botten är alla dygders rot och värn. Vi har vunnit vår själ genom tålamodet, för genom att lära oss att behärska oss själva börjar vi att äga det vi är. Det är detta tålamod som får oss att vara förstående gentemot andra, övertygade om att människor, likt gott vin, blir bättre med tiden.

Denna Guds barns kamp är inte förenad med ledsamma försakelser, dystra uppoffringar eller brist på glädje. Det är en förälskad människas kamp som, i arbete och i vila, i glädje och i sorg, tänker på sin älskade och därför villigt tar strid med alla problem som uppstår. Vad oss beträffar, så förlorar Gud - jag insisterar - inga slag, och därför kommer även vi alltid att segra om vi är förenade med Honom. Jag vet av egen erfarenhet att om jag troget uppfyller hans bud, så låter han mig vila på gröna ängar, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig.

I själens strider är strategin många gånger en fråga om tid, om att tillämpa lämpligt botemedel, tålmodigt och envist. Gör flera akter av hopp. Jag vill påminna er om att ni kommer att lida nederlag, att det kommer att gå såväl upp som ner för er - må Gud göra svängningarna omärkliga - i ert inre liv, för ingen går fri från sådana problem. Men Herren, som är allsmäktig och barmhärtig, har givit oss lämpliga medel för att segra. Det räcker med att vi använder oss av dem, som jag sade tidigare, beslutna om att börja och börja om varje stund, om så skulle behövas.

Ta emot botens heliga sakrament, detta Guds förlåtelses sakrament, varje vecka - och varje gång ni behöver det, utan att falla offer för skrupler. Iklädda nåden kommer vi att ta oss fram mellan berg och uppför våra kristna förpliktelsers backe utan att göra uppehåll. Genom att använda oss av dessa medel kommer vi, med god vilja och med en bön till Herren om att han må ge oss ett fastare hopp för var dag som går, att besitta den smittsamma glädje som tillhör dem som vet att de är Guds barn: Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Optimism, alltså! Med den kraft som hoppet ger kommer vi att kämpa för att sudda ut det klibbiga spår som hatets såningsmän sprider, och vi kommer att återupptäcka världen ur ett nytt, glädjefyllt perspektiv, för världen kom vacker och ren ur Guds händer, och med den skönheten skall vi återge den till Honom, om vi lär oss att ångra oss.

En hoppets Mästarinna. Maria förkunnar att alla släkten skall prisa mig salig. Vad grundade sig denna förhoppning på, mänskligt sett? Vem var hon för dåtidens män och kvinnor? Gamla Testamentets stora hjältinnor - Judit, Ester, Debora - uppnådde redan på jorden mänsklig ära, de hyllades och prisades av folket. Marias tron är, i likhet med hennes sons, korset. Och det som gör störst intryck på oss av resten av hennes liv, tills hon tas upp i himlen med kropp och själ, är hennes tysta närvaro. Den helige Lukas, som kände henne väl, uppger att hon var tillsammans med de första lärjungarna i bön. Så avslutar hon sitt jordiska liv, hon som skulle komma att prisas av människorna i evighet.

Vad vår Frus hopp skiljer sig från vår otålighet! Ofta kräver vi att Gud omedelbart skall återgälda det lilla goda som vi gör. Vi klagar så snart minsta svårighet visar sig. Vi är ofta oförmögna att fortsätta en ansträngning, att hålla hoppet vid liv. Det är för att vi saknar tro: Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.