Texter på ämnet

Vikten av att kämpa

Jag måste varna er för en fälla som Satan inte tvekar att gillra - han tar inte semester! - för att beröva oss vår frid. Vid något tillfälle kan det hända att vi grips av tvivel, vi frestas att tro att vi går bakåt på ett sorgligt sätt eller att vi knappt gör några framsteg; vi kan rentav bli övertygade om att vi trots våra ansträngningar för att bli bättre blir sämre. Jag försäkrar er om att sådana pessimistiska bedömningar vanligtvis bara är en falsk illusion, ett bländverk som man bör förkasta. Saken är den att det som brukar ske i sådana fall är att själen blir mer vaksam, samvetet finkänsligare och kärleken mer krävande; eller att nåden genom sin verkan upplyser med större klarhet och många detaljer, som i halvskugga inte skulle märkas, uppenbaras för oss. Oavsett vilket, måste vi uppmärksamt granska denna oro, för med sitt ljus begär Herren större ödmjukhet eller större generositet av oss. Glöm inte att Gud genom sin Försyn leder oss oavbrutet och att han inte sparar på sin hjälp - genom mäktiga underverk eller genom små underverk - för att föra sina barn framåt.

Militia est vita hominis super terram, et sicut dies mercenarii, dies eius, en stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar är som daglönarens dagar. Ingen undkommer denna lag, inte ens de bekväma människor som vägrar inse det; de överger Kristi led men kämpar i andra slag för att tillfredsställa sin lättja, sin fåfänga, sina simpla ambitioner. De är slavar under sina nycker.

Om det för en människa är ett naturligt tillstånd att kämpa, så bör vi se till att uppfylla våra plikter beslutsamt, att be och arbeta med god vilja och rätta avsikter, med blicken fäst på det som Gud vill. Då kommer vår längtan efter Kärlek att stillas och vi kommer att göra framsteg i vår vandring mot heligheten, även om vi vid dagens slut märker att vi fortfarande har en lång väg att gå.

Förnya varje morgon, med ett beslutsamt serviam! - jag skall tjäna dig, Herre! - föresatsen att inte ge efter, att inte falla för lättjan eller sysslolösheten, att bemöta våra sysslor med starkare hopp, med större optimism, fast övertygade om att om vi besegras i någon skärmytsling, så kommer vi att övervinna det nederlaget genom en akt av uppriktig kärlek.

Vi börjar med muntliga böner, som många av oss har bett sedan vi var barn: de är innerliga och enkla fraser, riktade till Gud och hans moder, som också är vår moder. Varje morgon och varje kväll, inte bara ibland utan ständigt, förnyar jag fortfarande det offer av mig själv som mina föräldrar lärde mig: Min Fru, min moder, jag ger mig helt och hållet till dig! Som bevis på att jag älskar dig som ditt barn, viger jag denna dag mina ögon, mina öron, min tunga och mitt hjärta till dig… Är inte detta - på något sätt - en början till kontemplation, ett uppenbart tecken på förtröstansfull självöverlåtelse? Vad säger älskande till varandra när de träffas? Hur uppför de sig? De offrar allt vad de är och har för personen de älskar.

Först en bönesuck, sedan en till, och en till… tills denna iver ter sig otillräcklig, för att orden är alltför fattiga… och då öppnas vägen till intimiteten med Gud, då vi betraktar Honom oupphörligt och oförtröttligt. Vi lever då som trollbundna, som om vi vore fängslade. Medan vi utför de uppgifter som tillhör vår ställning och vårt yrke - med största möjliga perfektion inom ramen för våra misstag och begränsningar - längtar själen efter att fly. Den vänder sig till Gud som järnet dras med av magnetens kraft. Man börjar älska Jesus på ett mer verksamt sätt, med en ljuvlighet som överväldigar.