Texter på ämnet

Låt oss ägna en stund åt att betrakta mässtexterna för denna dag, tisdagen i passionsveckan, för att lära oss att skilja mellan gott gudomliggörande och ont gudomliggörande. (*) Vi skall tala om ödmjukhet, eftersom det är den dygd som hjälper oss att samtidigt känna igen såväl vårt elände som vår storhet.

Vårt elände är alltför tydligt. Jag avser inte naturliga begränsningar, alla de stora ambitioner som en människa kanske drömmer om men som hon ändå aldrig kommer att förverkliga, om så bara på grund av tidsbrist. Jag tänker på det onda vi gör, på våra fall, våra fel som vi inte undviker trots att vi skulle kunna undvika dem. Vi erfar ständigt vår personliga otillräcklighet. Men ibland verkar det som om alla dessa saker förenas, som om de framträder med skarpare konturer, för att vi skall se ännu klarare att vi är nog så obetydliga: vad skall vi göra?

Expecta Dominum, hoppas på Herren; lev av hoppet, råder oss Kyrkan, med kärlek och tro. Viriliter age, handla manligt. Vad spelar det för roll att vi är varelser av lera, om vi ställer vårt hopp till Gud? Och om en människa vid något tillfälle faller eller går vilse - det måste inte nödvändigtvis ske - så tar man till rätt botemedel, som man vanligtvis gör när den fysiska hälsan står på spel, och börjar om!

(*) Författaren talar om endiosamiento bueno och endiosamiento malo. Endiosamiento är ett rikt begrepp, som förekommer hos flera östliga kyrkofäder. I dess goda innebörd uttrycker det hur själen ikläder sig Gud, uppfylls av honom och fullständigt försjunker i honom, blir "gudomliggjord". I dess negativa betydelse hänför det sig till stolthet, falskt gudomliggörande i uppror mot Gud och i maskopi med frestarens ord "ni blir såsom Gud" (1 Mos 3:5).

Har ni sett hur mycket man i ett hem bemödar sig om att en ömtålig och värdefull prydnadssak - exempelvis en vas - som familjen äger inte skall gå sönder? Men så händer det en vacker dag att ett lekande barn tappar det värdefulla minnesföremålet i golvet så att det går i tusen bitar. Alla blir mycket ledsna, men man börjar genast laga det: man samlar ihop skärvorna och klistrar noggrant ihop dem så att det lagade föremålet till sist är lika vackert som innan.

Om föremålet däremot är mindre värt, eller bara av terrakotta, räcker det med några sinkor, trådar av järn eller någon annan metall, för att foga ihop bitarna. Och det lagade kärlet får en alldeles speciell charm.

Låt oss föra över detta exempel på vårt inre liv. Inför vårt elände och våra synder, inför våra fel - även om de tack vare Guds nåd är av mindre betydelse - bör vi vända oss i bönen till Gud vår Fader och säga: Herre, se till mitt elände och min svaghet, jag är bara ett trasigt lerkärl, Herre, sätt några sinkor på mig, så kommer jag - med min smärta och din förlåtelse - att bli starkare och charmigare än tidigare! Det är en tröstande bön som vi kan upprepa när vår stackars lera går sönder.

Det skall inte förvåna oss att vi är bräckliga, vi kan inte häpna när det räcker med minsta sak för att få oss att handla fel. Låt oss lita på Herren som alltid hjälper oss: Herren är mitt ljus och min frälsning, för vem skulle jag frukta? Inte för någon. Om vi umgås så här med vår himmelske Fader, så kommer vi inte att frukta för någon eller något.

Ödmjukhet och glädje

Rädda mig från falska och orättfärdiga människor. Mässtexten talar ånyo om det goda gudomliggörandet. Inför våra ögon påpekar den vilket dåligt virke vi är gjorda av och alla våra onda böjelser; och därefter uppmanas vi att be: emitte lucem tuam, sänd ditt ljus och din sanning, som har lett mig, som har fört mig till ditt heliga berg. Jag erkänner gärna för er att jag blev djupt rörd av att läsa dessa ord ur gradualet.

Hur skall vi uppföra oss för att uppnå detta goda gudomliggörande? I Evangeliet läser vi att Jesus inte ville vandra i Judéen, eftersom judarna var ute efter att döda honom. Han, som med en viljehandling hade kunnat undanröja sina fiender, använde sig även av mänskliga medel. Han, som var Gud och hade kunnat förändra omständigheterna han befann sig i helt enkelt genom att bestämma att så skulle ske, har givit oss ett hänförande exempel att lära av: han gick inte till Judéen. Hans släktingar sade då till honom: Stanna inte här utan gå till Judéen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar. De ville att han skulle ställa till med skådespel. Förstår ni? Inser ni att detta är en lektion i gott gudomliggörande och ont gudomliggörande?

Gott gudomliggörande: må de som känner ditt namn förtrösta på dig - säger vi i offertoriet - ty du överger inte dem som söker dig, Herre. Och vi, redskap av lera som lagats med många sinkor, gläder oss, för han har inte glömt de betrycktas klagorop, de ödmjukas klagorop.

Fromhet, barnaskap

Den fromhet som föds ur det gudomliga barnaskapet är en djupt rotad inställning i själen som till sist genomsyrar hela vårt liv: den är närvarande i alla våra tankar, alla våra önskningar, alla vårt hjärtas rörelser. Har ni inte tänkt på att barnen i en familj tar efter sina föräldrar till och med utan att lägga märke till det? De upprepar deras gester och vanor, de uppför sig på många sätt lika.

Detsamma händer i ett snällt Guds barns uppförande: man uppnår - utan att veta hur eller på vilket sätt - det underbara gudomliggörande som hjälper oss att se på händelser ur trons övernaturliga perspektiv. Man älskar alla människor som vår Fader i himlen älskar dem och - det är det viktigaste - man får en ny energi i sina dagliga ansträngningar för att närma sig Herren. Jag insisterar, vårt elände är inte viktigt, för vår Fader Guds kärleksfulla armar är alltid redo att lyfta oss.

Ni har säkert märkt vilken stor skillnad det är mellan ett barn och en vuxen som faller. För barn är det vanligtvis inte så viktigt om de ramlar: de snubblar ju så ofta! Och om barnet börjar gråta, så säger dess far: män gråter inte. Så avslutas incidenten med att barnet försöker göra sin far till viljes.

Men se vad som händer om en vuxen tappar balansen och ramlar framstupa till marken. Vore det inte för medlidandet, kunde det ge upphov till munterhet, till skratt. Men hos en gammal människa kan fallet dessutom få allvarliga följder och kanske rentav leda till obotliga skador. I det inre livet måste vi alla vara quasi modo geniti infantes, som dessa små liv som verkar vara gjorda av gummi, som till och med har roligt åt sina fall, för de reser sig genast upp och fortsätter springa; och de saknar heller inte - när det behövs - sina föräldrars tröst.

Om vi ser till att uppföra oss som dem, så kommer våra snubblanden och misslyckanden i det inre livet - som för övrigt är oundvikliga - aldrig att leda till bitterhet. Vi kommer att reagera med smärta, men utan uppgivenhet, och med ett leende som väller fram, som rent vatten, ur glädjen av att vi vet oss vara barn till den Kärlek, den storhet, den oändliga vishet, den barmhärtighet som vår Fader är. Jag har under mina år i Herrens tjänst lärt mig att vara ett litet barn inför Gud. Och jag ber er att vara quasi modo geniti infantes, barn som längtar efter Guds ord, Guds bröd, Guds näring, Guds styrka, för att hädanefter uppföra oss som vuxna kristna.

Var verkligen lika barn! Och ju mer lika barn ni är, desto bättre. Det säger er av egen erfarenhet denne präst, som har varit tvungen att resa sig många gånger under de 36 år - så långa och samtidigt så korta de har varit! - han försökt förverkliga en konkret uppgift som Gud önskat. En sak har alltid hjälpt mig: att jag fortsätter att vara barn, att jag ständigt söker skydd i min moders famn och i Kristi, min Herres, Hjärta.

De stora fallen, de fall som orsakar svåra skador i själen och ibland får nästan ohjälpliga följder, beror alltid på högmodet i att tro sig vara vuxen, självtillräcklig. Vid sådana tillfällen domineras personen av ett slags oförmåga att be om hjälp hos den som kan ge den: inte bara Gud, utan även en vän eller en präst. Och så faller den stackars människan, som är isolerad i sin olycka, offer för förvirring och går vilse.

Låt oss be Gud, just nu, att Han aldrig må tillåta oss att känna oss nöjda, att Han alltid må öka vår längtan efter hans hjälp, hans ord, hans Bröd, hans tröst, hans styrka: rationabile, sine dolo lac concupiscite: främja hungern, längtan efter att vara som barn. Var övertygade om att det är det bästa sättet att besegra högmodet. Var förvissade om att det är det enda medlet för att vårt handlande skall vara gott, stort, gudomligt. Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barn kommer ni aldrig in i himmelriket.

Jag kommer åter att tänka på minnena från min ungdom. Vilket bevis på tro gav de inte! Jag tycker mig fortfarande kunna höra den liturgiska sången, andas in doften av rökelse, se tusentals och åter tusentals män, var och en med ett stort vaxljus - som symbolen för deras mänskliga svaghet - men med ett barns hjärta, människor som kanske inte vågade lyfta blicken mot sin Faders ansikte. Märk därför och besinna vilken olycka och sorg det har med sig att du överger Herren. Låt oss därför förnya det fasta beslutet att aldrig skilja oss från Herren för att rusa efter världsliga ting. Låt oss med konkreta föresatser för vårt handlande öka vår törst efter Gud - som skapade varelser som erkänner sin egen hjälplöshet och oavlåtligen söker och ropar efter sin Fader.

Men jag vill återgå till vad jag kommenterade tidigare: vi måste lära oss att vara som barn, vi måste lära oss att vara ett Guds barn. Och samtidigt måste vi överföra till andra denna inställning, som mitt i våra naturliga svagheter kommer att göra oss orubbliga i tron, fruktbara i våra gärningar och säkra på vår väg. Då kommer vi aldrig att tveka: vi kommer i stället att resa oss, oavsett vilket fel vi gör oss skyldiga till, om så det mest motbjudande, och återvända till det gudomliga barnaskapets säkra väg som slutar i Guds öppna famn som väntar på oss.

Vem av er minns inte sin fars armar? Förmodligen var de inte lika milda, ömma och mjuka som era mödrars, men de kraftiga och starka armarna omfamnade oss med värme och trygghet. Herre, tack för de hårda armarna! Tack för de starka händerna! Tack för det ömma och kraftfulla hjärtat! Jag var nästan på väg att även tacka dig för mina fel! Nej, för du önskar dem inte! Men du förstår dem, ursäktar dem, förlåter dem.

Detta är den visdom som Gud förväntar sig att vi skall utöva i umgänget med Honom. Detta är verkligen en matematisk vetenskap: att erkänna att man är en nolla… Men vår Fader Gud älskar var och en av oss som vi är - som vi är! Om jag - som bara är en stackars människa - älskar var och en av er som ni är, tänk er då hur väldig Guds kärlek är! Bara vi kämpar, bara vi anstränger oss för att låta vårt liv följa vårt väl formade samvetes angivelser.

Elände och förlåtelse

Herren har närmat sig oss sina människor så mycket att vi alla hyser en längtan i våra hjärtan efter högre ting, efter att stiga mycket högt, efter att göra det goda. Om jag nu rör om dessa ambitioner inom dig, är det för att jag vill att du skall bli övertygad om den visshet han har satt i din själ: om du låter Honom verka, så kommer du - där du befinner dig - att vara ett användbart redskap med oanad effektivitet. För att du inte skall avvika av feghet från det som Gud förväntar sig av dig, bör du undvika att högmodigt och naivt underskatta de svårigheter som du kommer att möta längs din väg som kristen.

Dessa svårigheter bör inte förvåna oss. Till följd av vår fallna natur bär vi inom oss själva en benägenhet att göra uppror mot nåden och att motstå den. Det är sviterna efter arvsynden som förvärras av våra personliga synder. Därför måste vi ständigt sträva uppåt och ta oss an våra vardagliga uppgifter - som är både gudomliga och mänskliga och som ständigt utmynnar i Guds Kärlek - med ödmjukhet, med ett ångerfullt hjärta, med förtröstan på Guds hjälp och samtidigt arbeta av all vår kraft, som om allt berodde på oss själva.

Medan du kämpar - och det är en kamp som kommer att vara tills du dör - så skall du inte utesluta möjligheten att dina yttre och inre fiender kommer att resa sig våldsamt mot dig. Och som om denna börda inte vore tung nog, kommer du ibland att dra dig till minnes de synder du begått, och kanske har de varit många. Jag säger det i Guds namn: förtvivla inte. När det sker - även om det inte nödvändigtvis måste ske och vanligtvis inte kommer att ske - så omvandla det tillfället till ännu en anledning att förena dig ännu mer med Herren. För han har utvalt dig till att vara hans son, han kommer inte att överge dig. Han tillåter prövningen för att du skall älska Honom mer och för att du ännu tydligare skall upptäcka hans ständiga beskydd och Kärlek.

Jag upprepar, var vid gott mod, för Kristus, som förlät oss på korset, fortsätter att erbjuda sin förlåtelse i botens sakrament och vi har alltid en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig; han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens, för att vi skall avgå med Segern.

Framåt, oavsett vad som händer! Håll stadigt i Herrens arm och tänk på att Gud inte förlorar några slag. Om du avlägsnar dig från Honom av någon anledning, så reagera med den ödmjukhet som får dig att börja och börja om igen; att spela den förlorade sonens roll varje dag, och rentav upprepade gånger under dygnets 24 timmar; att rätta till ditt ångerfulla hjärta i bikten, som är ett verkligt under av Guds Kärlek. I detta underbara sakrament renar Herren din själ och översköljer dig med glädje och kraft så att du inte går under i din kamp och oförtröttligt återvänder till Gud, även när allt verkar mörkt. Dessutom, Guds moder, som även är vår moder, beskyddar dig med sin moderliga omsorg och leder dina steg.