Texter på ämnet

Inre liv: Det är ett krav som ingår i det kall som Mästaren har ingjutit i varje människas själ. Vi skall vara heliga från topp till tå, om uttrycket tillåts: verkliga, äkta kristna som kan helgonförklaras. Annars har vi misslyckats som den ende Mästarens lärjungar. Tänk dessutom på att när Herren vänder sin blick mot oss och ger oss sin nåd för att vi skall kämpa och uppnå helighet i världen, ålägger Han oss även att verka apostoliskt. Ni måste förstå att, som en av kyrkofäderna påpekar, vår omsorg om människornas själar även mänskligt sett följer som en naturlig konsekvens av vår kallelse: När ni märker att något har varit till nytta för er så vill ni dela med er av det till andra. Därför måste ni även önska att andra skall följa med er längs Herrens vägar. Om ni är på väg till torget eller badhusen och träffar någon som inte har någonting att göra, så föreslår ni att ni skall gå dit tillsammans. Tillämpa denna jordiska vana på det andliga planet, så kommer ni inte att gå till Gud ensamma.

Om vi inte vill slösa bort tiden i onödan - inte heller med falska ursäkter om de yttre svårigheter vi möter i vår omgivning, för sådana har det funnits gott om alltsedan kristendomens första tid - måste vi vara mycket medvetna om att Jesus Kristus har velat att effektiviteten av våra ansträngningar för att få med oss människorna i vår omgivning i vanliga fall skall vara direkt beroende av vårt inre liv. Kristus har ställt upp heligheten som ett nödvändigt villkor för ett fruktbart apostolat: rättare sagt, strävan efter att vara trogna, för heliga blir vi aldrig här på denna jord. Det verkar otroligt, men Herren och våra medmänniskor behöver vår absoluta trohet, utan förbehåll eller förskönande omskrivningar. De behöver vår trohet till det yttersta, utan medelmåttighet och kompromisser, att vi fullt ut lever vårt kristna kall och utövar det med fullständigt ansvar av hela vårt hjärta.

Från första stund

Med himmelriket är det som när en familjefar vid dagens början gick ut för att leja arbetare till sin vingård. Ni känner redan till berättelsen: mannen återvänder vid olika tidpunkter till torget för att leja arbetare; vissa kallades vid gryningen, andra först när natten var mycket nära.

Alla erhåller en denar: den lön jag hade lovat dig, det vill säga, min avbild och likhet. Konungens anlete är inristat i denaren. Guds barmhärtighet är sådan, att han kallar var och en i enlighet med vars och ens personliga omständigheter, för att han vill att alla människor skall frälsas. Men vi är födda kristna, vi har uppfostrats i tron och har mycket tydligt utvalts av Herren. Så förhåller det sig verkligen. När ni således känner er manade att motsvara hans kallelse, även om det är i elfte timmen, kan ni då fortsätta att stå kvar på marknadstorget och sola er som många av de arbetare som hade tid över?

Ni bör inte ha tid över, inte ens en sekund - och jag överdriver inte. Det finns arbete att utföra. Världen är stor och det finns miljoner människor som ännu inte har hört Kristi lära klart och tydligt. Jag vänder mig till var och en av er. Om du har tid över, så tänk efter lite. Det är mycket möjligt att du fallit offer för ljumheten eller att du, övernaturligt talat, är lam. Du rör dig inte, du står stilla, steril, utan att utveckla allt det goda som du borde göra dem som står i din närhet, i din omgivning, på din arbetsplats, i din familj.

Han närmar sig fikonträdet: han närmar sig dig och han närmar sig mig. Jesus, som hungrar och törstar efter själar. Från korset ropade han: sitio!, jag törstar. Han törstar efter oss, vår kärlek, våra själar och alla de själar som vi bör föra till Honom längs korsets väg, som är odödlighetens och den himmelska härlighetens väg.

Han kom fram till fikonträdet men hittade ingenting annat på det än blad. Det är beklagligt. Är det så i vårt liv? Är det så sorgligt att vi saknar tro, en ödmjukhetsiver, (*) att vi varken gör några uppoffringar eller utför några gärningar? Är det så att vi bara har en kristen fasad, men inte ger frukt? Det vore fruktansvärt. För Jesus befaller: Aldrig någonsin skall du bära frukt. Och med en gång vissnade trädet. Vi blir nedstämda av detta stycke i den heliga Skrift, samtidigt som det sporrar oss till att upptända vår tro, att leva i överensstämmelse med tron, så att vi alltid skall bära frukt åt Kristus.

Vi får inte bedra oss: vår Herre är aldrig beroende av våra mänskliga överläggningar; våra ambitiösaste projekt är barnlekar för Honom. Han vill ha själar, han vill ha kärlek; han vill att alla skall söka sig till Honom för att i all evighet njuta av hans rike. Vi bör arbeta mycket på jorden; vi bör arbeta väl, för det är våra vanliga uppgifter som vi skall helga. Men vi får aldrig glömma att göra det för Gud. Om vi gjorde det för oss själva, av högmod, skulle vi bara frambringa löv: varken Gud eller människorna skulle finna någon sötma på vårt träd, trots all grönska.

(*) Det spanska originalet använder uttrycket "vibración de humildad"; "en ödmjukhetsiver" är översättarens försök att fånga författarens sinnrika nyskapelse (övers.anm.).

Muntlig bön och stilla bön

I denna gobeläng som den kristna trons handlande väver, finns de muntliga bönerna infattade, likt juveler. Det finns formuleringar av gudomligt ursprung, Fader vår..., Hell dig Maria..., Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, den krans av lovord som riktas till Gud och vår moder i form av den heliga Rosenkransen och många, många andra former för åkallan, fulla av fromhet, som våra kristna bröder har reciterat från första början.

Då den helige Augustinus kommenterade en vers i psalm 85 – förbarma dig Herre, jag ropar till dig hela dagen –, skrev han följande: med hela dagen avses all tid, utan avbrott… En enda människa når ut till världens ände; för det är Kristi egna lemmar som ropar, vissa vilar redan i Honom, andra åkallar Honom nu och andra kommer att åkalla Honom när vi har dött, och på dem kommer andra bedjande att följa. Blir ni inte gripna av att kunna delta i denna hyllning av Skaparen som pågår ständigt under århundradenas lopp? Vad stor människan är, då hon erkänner sig som Guds älskade varelse och vänder sig till Honom, tota die, i varje stund av sin jordiska vandring!