Texter på ämnet

Uppriktighet och andlig vägledning

Ni kan på era fem fingrar de skyldigheter som er kristna vandring medför och som säkert och tryggt kommer att föra er till heligheten. Ni står även rustade mot svårigheterna, mot nästan alla, för man kan skymta dem redan i början av vägen. Nu vill jag återigen inskärpa i er att ni måste låta er hjälpas, ledas av en andlig vägledare som ni anförtror alla era heliga förhoppningar och de vardagliga problem som påverkar ert inre liv, era bakslag och era segrar.

Ni skall alltid vara mycket uppriktiga i denna andliga vägledning. Tillåt er ingenting utan att berätta om det, öppna själens dörrar på vid gavel, utan fruktan eller skamkänslor. I motsatt fall kommer den väg som i början var rak och slät att bli allt svårframkomligare, och vad som först inte var någonting alls blir till sist en kvävande snara. När någon faller rör det sig aldrig om en plötslig olycka: antingen tog han från början fel väg, eller annars har en långvarig försumlighet undan för undan försvagat hans dygder och fått lasterna att växa, tills han slutligen knäcktes på det bedrövligaste sätt … Ett hus rasar aldrig plötsligt, till följd av en oförutsägbar olycka. Antingen fanns det ett fel i grunden, lika gammalt som byggnaden, eller annars har de boende varit försumliga under en mycket lång tid, med följden att de skador som till en början var obetydliga så småningom angrepp strukturen, och då huset utsattes för storm eller skyfall förstördes det fullständigt, och den långa försumligheten avslöjades.

Minns ni berättelsen om zigenaren som gick och biktade sig? Det är bara ett skämt, en rolig historia, för man talar aldrig om en verklig bikt, och dessutom högaktar jag zigenare. Den stackaren! Han var verkligen ångerfull: fader, jag anklagar mig för att ha stulit ett rep - inte så farligt, eller hur? - men bakom repet fanns en mulåsna…; och bakom mulåsnan ännu ett rep …; och ännu en mulåsna … Sammanlagt 20 stycken. Mina barn, samma sak kan hända med oss. När vi tillåter oss ett rep, kommer resten efter, en hel karavan av dåliga böjelser, elände som förnedrar och inger skam. Det händer även i relationerna med andra människor: det börjar med en liten oartighet och slutar med att man vänder varandra ryggen i den kallaste likgiltighet.

Fånga rävarna åt oss, de små rävarna, som härjar i vingårdarna, våra vingårdar som går i blom. Trogna i det lilla, mycket trogna i det lilla. Om vi försöker anstränga oss för att vara det, kommer vi även att lära oss att med förtröstan ta vår tillflykt till Jungfru Marias famn som hennes barn. Påminde jag er inte i början om att vi inte är så gamla, att vi bara har så många år på nacken som det har gått sedan vi bestämde oss för att umgås nära med Gud? Det är rimligt att vi i vårt elände och vår ringhet söker oss närmare Guds moder, hon som även är vår moder, i hennes heliga storhet och renhet.

Jag kan även berätta en verklig anekdot för er, för det har redan gått många, väldigt många, år sedan den inträffade och den kommer att ge er något att begrunda genom sin chockerande och osminkade uppriktighet. Jag ledde en reträtt för präster från olika stift. Jag sökte upp dem med tillgivenhet och intresse, för att de skulle få tillfälle att tala, lätta sitt samvete, för även vi präster behöver en broders råd och hjälp. Jag började prata med en av dem, som var något råbarkad men mycket ädel och uppriktig. Jag retade honom lite, försynt men tydligt, för att läka något sår som kanske kunde finnas i hans hjärta. Plötsligt avbröt han mig med ungefär de här orden: Jag avundas verkligen min åsna. Den har tjänstgjort i sju församlingar och det går inte att säga ett ont ord om den. Om jag ändå hade tjänat lika väl som den!

Kanske - rannsaka dig grundligt - förtjänar inte vi heller att hyllas som den där landsortsprästens åsna. Vi har arbetat mycket, innehaft den ena eller den andra ansvarsfulla posten, du har triumferat i den ena eller den andra världsliga angelägenheten… men, i Guds närvaro, hittar du verkligen ingenting som du borde beklaga? Har du verkligen försökt att tjäna Gud och dina bröder människorna, eller har du främjat din egoism, din personliga ära, dina ambitioner, din uteslutande jordiska, sorgligt förgängliga, framgång?

Om jag talar lite kärvt till er, så är det för att jag ännu en gång vill göra en mycket ärligt menad akt av ånger och för att jag skulle vilja att även var och en av er bad om förlåtelse. Då vi ser vår otrohet, våra många misstag, vår svaghet, vår feghet - var och en sin egen - skall vi av allt vårt hjärta upprepa Petri ångerfulla utrop: Domine, tu omnia nosti, tu scis quia amo te! Herre, du vet allt, du vet att jag älskar dig, trots mitt elände! Och jag vågar tillägga: du vet att jag älskar dig just på grund av mitt elände, för det gör att jag lutar mig mot dig som är styrkan: quia Tu es, Deus, fortitudo mea. ¹ Och från den utgångspunkten kan vi börja om.