Texter på ämnet

Låt oss i djupet av vårt hjärta främja en brinnande önskan, en stark längtan efter att bli heliga, även om vi ser att vi är fyllda av elände. Bli inte rädda: i takt med att man gör framsteg i det inre livet ser man sina personliga fel med större klarhet. Vad som händer är att nåden verkar i oss som ett förstoringsglas och till och med minsta grand och nästan osynliga dammkorn ser ut att anta enorma proportioner. Själen får den finkänslighet som Guds närhet ger och minsta skugga stör samvetet, som bara njuter av Guds renhet. Säg det till Honom nu, ur djupet av era hjärtan: Herre, jag vill verkligen bli helig, jag vill verkligen vara en värdig lärjunge till dig och följa dig villkorslöst. Och genast måste du fatta föresatsen att dagligen förnya de stora ideal som uppfyller dig i denna stund.

Jesus, om vi som samlas i din kärleks namn ändå vore uthålliga! Om vi ändå lyckades genomföra de önskningar som du själv väcker till liv i våra själar. Ställ er ofta frågan: varför finns jag till på denna jord? Det kommer att hjälpa er i strävan efter att perfekt - kärleksfullt - avsluta de uppgifter ni tar er an varje dag och att akta på små saker. Vi kommer att ta fasta på helgonens exempel: personer som vi, av kött och blod, med svagheter och brister, som lyckades segra och besegra sig själva av kärlek till Gud. Vi kommer att betrakta deras handlingssätt och - som bina, vilka utvinner den dyrbaraste nektar ur varje blomma - dra nytta av deras strider. Ni och jag kommer även att upptäcka många dygder i dem som omger oss - de ger oss lektioner i arbete, självförnekelse, glädje … - och vi kommer inte att fästa oss särskilt mycket vid deras brister, bara när det är oundgängligt, för att hjälpa dem med den broderliga tillrättavisningen.

Det händer emellertid att vissa människor - de är goda, eller snarare godmodiga - i ord hävdar att de strävar efter att sprida vår tros vackra ideal, men i praktiken nöjer sig med att uppträda ytligt och försumligt i sitt yrkesliv: de agerar som hönshjärnor. Om vi stöter på sådana munväderskristna måste vi hjälpa dem med kärlek och tydlighet, och om det är nödvändigt med hjälp av det evangeliska hjälpmedel som kallas broderlig tillrättavisning: om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse, skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Och om dessa som skryter med att de är katoliker dessutom är äldre, mer erfarna eller har ansvarsfulla poster, så har vi desto större skäl att tala. Vi måste se till att de reagerar och börjar ta sitt arbete på större allvar, hjälpa dem som en god far eller lärare, utan att förödmjuka dem.

Det är mycket gripande att i lugn och ro meditera över den helige Paulus agerande: Ni vet ju själva på vilket sätt ni skall efterlikna oss. Vi var aldrig oordentliga hos er och åt aldrig av andras bröd utan att ha gjort rätt för oss. Vi slet och släpade, arbetade dag och natt för att inte ligga någon av er till last. Inte för att vi skulle sakna rätt till det, men vi har velat ge er ett föredöme att följa. När vi kom till er, gav vi er som föreskrift: den som inte vill arbeta får inte heller äta.

Minns ni liknelsen om den barmhärtige samariern? En man hade lämnats liggande vid vägen, misshandlad av rövare som bestulit honom på hans sista slantar. En av den gamla lagens präster går förbi platsen, och strax därefter en levit; båda fortsätter sin vandring utan att bry sig om honom. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Lägg märke till att Herren inte anförde detta handlande som ett exempel som bara några få utvalda skall följa, för direkt därefter tillade han, som svar till den som hade frågat Honom - till var och en av oss: Gå du och gör som han.

Om vi alltså märker att det i vårt eget eller i andras liv finns något som inte står rätt till, något som kräver den andliga och mänskliga hjälp som Guds barn kan och måste ge, så kommer ett tydligt uttryck för klokhet att bestå i att grundligt tillämpa rätt botemedel, med kärlek, kraft och uppriktighet. Här finns inte plats för hämningar. Det är fel att tro att man löser problem genom underlåtelser eller uppskov.

Klokheten kräver att rätt medicin används, närhelst det behövs. När såret blottlagts måste botemedlet tillämpas, fullt ut och utan halvmesyrer. När ni känner minsta symtom av det onda, var enkla, sannfärdiga, såväl om ni skall bota som om ni själva behöver botas. I dessa fall måste man tillåta att den som är i stånd att bota i Guds namn trycker på såret, först en bit från såret och sedan allt närmare det, så att allt var trycks ut och infektionshärden blir helt renad. Först och främst måste vi handla så gentemot oss själva och med dem som vi av rättvisa eller kärlek till nästan är skyldiga att hjälpa; i detta avseende ber jag särskilt för föräldrar och dem som ägnar sig åt uppfostran och undervisning.

Mänsklig hänsyn

Låt er inte hejdas av något hycklande skäl: ge medicinen outspädd. Men handla moderligt, med samma oändliga ömhet som våra mödrar visade då de tog hand om oss och våra små eller stora sår efter att vi som barn lekt och snubblat. När det är nödvändigt att vänta några timmar, väntar man; men aldrig mer tid än nödvändigt, för att göra det vore liktydigt med bekvämlighet och feghet, vilket är någonting helt annat än klokhet. Var inte rädda för att desinfektera sår, särskilt ni som har ansvar för att bilda andra.

Det är möjligt att någon kommer att gå fram till den som måste bota men inte kan bestämma sig för att göra det eller är rädd för att ta sig an sin uppgift, och försåtligt viska i hans öra: Mästare, vi vet att du är uppriktig… Finn er inte i sådant ironiskt beröm: de som inte anstränger sig för att omsorgsfullt utföra sina uppgifter är inte mästare, för de visar inte den rätta vägen; de är inte uppriktiga, för med sin falska klokhet föraktar de tydliga regler eller anser dem vara överdrivna, regler som bekräftats tusentals gånger genom rättfärdigt handlande, genom ålderns erfarenhet, genom kunskap om hur man styr, genom kännedom om människans svaghet och den kärlek till varje får som gör att man talar, ingriper, bryr sig om.

Falska mästare är rädda för att ta reda på hela sanningen; de fylls av obehag vid blotta tanken - eller snarare skyldigheten - att ta till ett botemedel som under vissa omständigheter kan vara smärtsamt. Ett sådant handlande - var så säkra - är varken klokt, kärleksfullt eller förnuftigt; ett sådant förhållningssätt är fegt, ansvarslöst, vettlöst och dumt. Det är samma personer som senare, panikslagna inför katastrofen, försöker förhindra skadan när det redan är för sent. De minns inte att dygden klokhet kräver att man i god tid överväger och ger råd med utgångspunkt i sin mognad, gammal erfarenhet, klarsynthet och frispråkig uppriktighet.

Jag kan inte dölja för er att jag lider innan, under och efter det att jag måste tillrättavisa någon eller fatta ett beslut som kommer att göra någon ledsen: och jag är inte sentimentalt lagd. Det tröstar mig att det bara är djur som inte gråter. Vi människor, Guds barn, gråter. Jag förstår att även ni måste gå igenom svåra stunder ibland, om ni anstränger er för att troget göra era plikter. Glöm inte att det är bekvämare - men det är liktydigt med att gå vilse - att till varje pris undvika lidande, under förevändning att man inte vill såra sin nästa. I den hämningen döljer sig ofta en skamlig flykt undan det egna lidandet, eftersom det vanligtvis är obehagligt att tillrättavisa någon i ett allvarligt ärende. Mina söner, kom ihåg att helvetet är fullt med tigande munnar.

Några av er som lyssnar på mig är läkare. Förlåt om jag dristar mig att åter anföra ett exempel hämtat ur medicinens värld; vad jag säger är kanske inte särskilt vetenskapligt, men den asketiska liknelsen är korrekt. För att läka ett sår måste man först göra det ordentligt rent, och även ett större område runt omkring själva såret. Kirurgen vet mycket väl att det gör ont, men han vet även att om han inte gör det, så kommer det att göra ännu ondare senare. Sedan desinficerar man omgående: det svider - det bränns, säger man i mina trakter - det gör ont, men det finns ingen annan utväg än att göra det, för att såret inte skall bli infekterat.

Om det för kroppens hälsa är uppenbart att man måste vidta dessa åtgärder, även om det bara rör sig om obetydliga skrubbsår, hur mycket nödvändigare är det då inte att på områden av stor betydelse för själens hälsa - i själva nervcentra i en persons liv - rengöra, skära, slipa, desinficera, lida! Klokheten kräver att vi ingriper på detta sätt och inte flyr från våra plikter, för att försöka undvika dem skulle vara liktydigt med brist på omsorg, och till och med ett allvarligt åsidosättande av dygderna rättvisa och styrka.

Var så säkra på att en kristen, om han verkligen vill handla hederligt inför Gud och inför människor, behöver besitta alla dygder, åtminstone potentiellt. Någon av er kanske vill säga mig: Fader, men mina svagheter då? Och jag svarar: Kan en läkare som är sjuk inte bota andra, även om hans sjukdom är kronisk? Hindrar hans sjukdom honom från att skriva ut recept på rätt medicin? Självklart inte: för att vårda behöver han bara ha rätt kunskap och tillämpa den med samma omsorg som han ägnar åt att bekämpa sin egen sjukdom.

Att utöva kärlek

Det vore naivt att tro att den kristna kärlekens krav uppfylls lätt. Vår dagliga erfarenhet i det mänskliga samhället är mycket annorlunda, tyvärr även inom Kyrkan. Om kärleken inte påbjöd en att tiga, skulle var och en kunna berätta länge och väl om splittring, angrepp, orättvisor, förtal och intriger. Vi bör medge det med enkelhet, för att försöka att i den mån det beror på oss ändra på detta tillstånd, vilket innebär en personlig ansträngning, att inte såra, inte behandla någon illa, att tillrättavisa utan att någon känner sig förkrossad.

Det är inte ett nytt problem. Några få år efter Kristi himmelsfärd, när nästan samtliga apostlar fortfarande levde och verkade och en underbar iver i fråga om tro och hopp var allmänt rådande, började likväl många att gå vilse, att inte leva Mästarens kärleksbud.

För om det finns ofördragsamhet och strid hos er - skriver den helige Paulus till korintierna - har ni då inte kvar er gamla natur och lever på vanligt mänskligt vis? När den ene säger: "Jag hör till Paulus", och den andre: "Jag hör till Apollos", är ni inte då som alla andra, som inte förstår att Kristus har kommit för att råda bot på all denna splittring? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren.

Aposteln förnekar inte olikheterna: var och en har sin egen gåva från Gud, vissa på sitt sätt, andra på sitt. Men dessa skillnader skall tjäna till Kyrkans välgång. Jag känner mig nu manad att be Herren - förena er om ni vill med mig i denna bön - att han inte skall tillåta att det råder osämja mellan människor i hans Kyrka på grund av brist på kärlek. Kärleken är saltet för de kristnas apostolat; om det mister sin sälta, hur kan vi då visa oss för världen och med högburet huvud förklara att här finns Kristus?