En person till

Under mina trettio år som präst har jag ihärdigt insisterat på att det är nödvändigt att be, att det är möjligt att omvandla livet till en oavbruten åkallan av Gud. Ibland har man frågat mig om det verkligen är möjligt. Det är det. Denna förening med vår Herre skiljer oss inte från världen, den förvandlar oss inte till konstiga varelser som är främmande för tidens gång.

Om Gud har skapat oss, om Gud har återlöst oss, om han älskar oss så till den grad att han utger sin enfödde Son för oss, om han väntar på oss - varje dag! - som den där fadern i liknelsen väntade på sin förlorade son, hur skulle han då kunna annat än att önska att vi skall umgås kärleksfullt med Honom? Det vore konstigt att inte tala med Gud, att hålla sig borta från Honom, att glömma Honom, att ägna sig åt verksamhet som är onåbar för nådens oavbrutna impulser.