Station I: Jesus döms till döden

Det är redan efter klockan tio på morgonen. Rättegången närmar sig sitt slut. Det finns inga fällande bevis. Domaren, som vet att det är av avund som Jesu fiender har utlämnat honom, försöker sig på en absurd utväg: han låter välja mellan Barabbas, en brottsling anklagad för stöld och mord, och Jesus, som kallar sig Kristus. Folket väljer Barabbas. Pilatus utbrister:

— Vad skall jag då göra med Jesus? (Matt 27:22).

Alla svarar: — Korsfäst honom!

Domaren står på sig: — Vad har han gjort för ont?

Men återigen skriker de:

— Korsfäst honom!

Pilatus blir skrämd av det växande tumultet. Han låter hämta vatten, och inför folket tvår han sina händer och säger:

— Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak (Matt 27:24).

Och efter att ha låtit prygla Jesus utlämnar han honom till att korsfästas. De övermodiga och besatta skriken tystnar. Som om Gud redan vore besegrad.

Jesus är ensam. Avlägsna är de dagar då Människogudens ord ingöt ljus och hopp i människornas hjärtan, avlägsna är de långa raderna av sjuka som blev botade och Jerusalems segerjubel då Herren anlände ridande på ett fridfullt åsneföl. Om ändå människorna hade velat bana en annan väg för Guds kärlek! Om ändå du och jag hade erkänt Herrens dag!

KORTA BETRAKTELSER

1. Jesus ber i örtagården: Pater mi (Matt 26:39), Abba, Pater! (Mk 14:36). Gud är min Fader, även om han låter mig lida. Han älskar mig ömt, även om han sårar mig. Jesus lider för att göra sin Faders vilja … Och jag, som också vill göra Guds heliga vilja och följa i Mästarens fotspår, skulle jag kunna klaga om lidandet blir min följeslagare längs vägen?

Lidandet kommer att utgöra ett säkert tecken på mitt barnaskap, eftersom Gud behandlar mig som sin gudomlige Son. Då skall jag, som Jesus, kunna jämra mig och gråta ensam i mitt Getsemane. Men när jag ligger slagen till marken och erkänner min intighet, kommer ett rop från djupet av min själ att stiga upp till Herren: Pater mi, Abba, Pater, … Fiat! (Fader, Abba Fader … Må det ske!)

2. Gripandet: … Venit hora: Ecce Filius hominis tradetur in manuspeccatorum (Stunden är inne, Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer.) (Mk 14:41) … Jaså, den syndiga människan har sin stund? Ja, och Gud har sin evighet!…

O, Jesu bojor! Ni bojor som han frivilligt lät sig fängslas med, bind mig, låt mig lida med min Herre så att min dödliga kropp ödmjukar sig … Ty antingen tillintetgör jag den eller förnedrar den mig, det finns ingen medelväg. Det är bättre att jag är min Guds slav än mitt kötts.

3. Under skenrättegången är Herren tyst. Iesus autem tacebat (Matt 26:63). Sedan svarar han på Kajafas och Pilatus frågor … Till den lynnige och orene Herodes säger han inte ett ord (jfr Luk 23:9): Så avtrubbad är han av sin liderlighet att han inte ens hör Frälsarens röst.

Om man i olika kretsar gör motstånd mot sanningen, så var tyst, be, gör uppoffringar och … hoppas. Även i själar som verkar förlorade kvarstår — ända till slutet — förmågan att börja älska Gud på nytt.

4. Strax kommer domen att avkunnas. Pilatus skämtar spefullt: Ecce rex vester! (Här ser ni er kung.) (Joh 19:14). Översteprästerna svarar ursinnigt: Vi har ingen annan kung än kejsaren (Joh 19:15) …

Herre! Var är dina vänner? Var är dina undersåtar? De har lämnat dig. Det är en vild flykt som har varat i tjugo århundraden … Alla flyr vi från korset, från ditt heliga kors. Blod, ångest, ensamhet och en outsläcklig törst efter själar … där är din kunglighets hov.

5. Ecce homo! (Här är mannen!) (Joh 19:5). Hjärtat darrar när man betraktar Herrens heliga mänskliga natur, förvandlad till ett enda sår. Och om man då frågar honom: ”Vad är det för sår du har på din kropp?”, så skall han svara: ”Dem har jag fått därhemma, hos mina närmaste” (Sak 13:6).

Se på Jesus. Varje sår är en anklagelse, varje piskrapp en anledning att känna smärta över dina överträdelser och mina.