103

När tiden för Jesu lidande närmar sig och han öppet vill visa sin kunglighet, träder han i triumf in i Jerusalem ridande på en åsna! Det stod skrivet att Messias skulle vara en ödmjuk kung: höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle.

Under den sista nattvarden, då Kristus har förberett allt för att ta avsked av sina lärjungar, har dessa snärjt in sig i ännu en av sina många tvister om vem som skall anses vara den främste i denna utvalda grupp. Jesus steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig.

Han har ännu en gång predikat genom sitt exempel, i handling. Inför lärjungarna, som grälade av högmod och fåfänga, böjer sig Jesus och uppfyller med nöje tjänarnas uppgift. Senare, när han återvänt till bordet, ger han dem följande kommentar: Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag blir rörd av denna Kristi finkänslighet. Han säger nämligen inte: om jag ägnar mig åt detta, hur mycket mer borde då inte ni göra? Han sätter sig på samma nivå som dem, han tvingar inte: Han förebrår kärleksfullt de där männens brist på generositet.

På samma sätt som med de tolv kan Herren påminna oss, och han gör det ständigt, om att exemplum dedi vobis, jag har givit er ett exempel. Jag har gjort mig till en tjänare för att ni, med ett milt och ödmjukt hjärta, skall kunna tjäna alla människor.

Denna punkt på ett annat språk