För att alla skall räddas

Den kristna kallelsen, denna personliga inbjudan från Herren, får oss att identifiera oss med Honom. Men man får inte glömma att han har kommit till jorden för att återlösa hela världen, för han vill att alla människor skall räddas. Det finns inte en människa som inte intresserar Kristus. Han har återlöst var och en till priset av sitt blod.

Då vi betraktar dessa sanningar kommer jag att tänka på det där samtalet mellan Apostlarna och Mästaren strax före undret med mångfaldigandet av bröden. En stor massa hade följt efter Jesus. Vår Herre lyfter blicken och frågar Filippos: Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta? Filippos svarar efter en snabb överslagsräkning: Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var. De har inte så mycket pengar: de måste ta till en hemgjord lösning. En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: "Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?"

Jästen och degen

Vi vill följa Herren och önskar sprida hans Ord. Mänskligt sett är det självklart att vi även frågar oss, vad förslår vi till så många? I jämförelse med världens befolkning är vi få, även om vi är många miljoner. Därför måste vi se på oss själva som lite jäst som är förberedd för och redo att göra hela mänskligheten väl, samtidigt som vi minns Apostelns ord: lite surdeg får hela degen att jäsa, omvandlar den. Vi måste lära oss att vara sådan surdeg, sådan jäst, för att kunna ändra och omvandla massan.

Är jästen till sin natur kanske bättre än degen? Nej. Men surdegen är medlet för att jäsa degen, för att den skall bli ett ätligt och sunt livsmedel.

Betrakta, om än bara i stora drag, hur effektivt jästen verkar, då den tjänar till att framställa bröd, en enkel basvara som ligger inom räckhåll för alla. På många platser - ni kanske själva har varit med om det - är förberedelserna för baket en sannskyldig ceremoni, som leder till en fantastisk, smakfull produkt som även ger ögonen sin beskärda del.

Man väljer gott mjöl, om man kan av bästa kvalitet. Man knådar degen i ett baktråg för att blanda den med jästen, vilket är ett långvarigt och tålamodskrävande arbete. Därefter måste degen få vila en viss tid, vilket är oundgängligt för att jästen skall kunna utföra sitt uppdrag och jäsa degen.

Under tiden brinner elden i ugnen, närd av veden som förtärs av lågorna. Den jästa degen sätts in i den varma ugnen och blir ett mjukt, luftigt bröd av utmärkt kvalitet. Ett resultat som är omöjligt att uppnå utan jästen - en liten mängd bara - som har spätts ut och försvunnit bland de övriga ingredienserna i ett effektivt arbete som går obemärkt förbi.

Om vi mediterar över denna den helige Paulus text ur ett övernaturligt perspektiv, kommer vi att förstå att vi inte har någon annan utväg än att arbeta i alla människors tjänst. Allt annat vore egoism. Om vi ser på vårt liv med ödmjukhet, kommer vi tydligt att se att Herren inte bara har skänkt oss trons nåd, utan även talanger och färdigheter. Var och en av oss är oefterliknelig: vår Fader har skapat oss en och en, och skänkt sina barn ett antal olika gåvor. Vi måste sätta dessa talanger, dessa egenskaper, i allas tjänst: använda dessa Guds gåvor som redskap för att hjälpa andra att upptäcka Kristus.

Tro inte att denna iver är någonting extra, en filigran som placeras utanpå vårt liv som kristna. Om jästen inte orsakar jäsning, ruttnar den. Jästen kan antingen försvinna genom att jäsa degen eller som ett offer för ineffektivitet och egoism. Vi gör inte Gud vår Herre någon tjänst då vi hjälper andra att lära känna Honom: Ty att jag sprider evangeliet är inget att vara stolt över, jag är ju tvungen till det. Ve mig om jag inte förkunnar evangeliet!

Fiske

Nu sänder jag bud efter många fiskare, säger Herren, och de skall fiska dem. Så förklaras vår stora uppgift för oss: att fiska. Man talar eller skriver ibland om världen och beskriver den som ett hav, och jämförelsen rymmer en hel del sanning. I människornas liv finns det perioder av stiltje och av storm, av lugn och av starka vindar. Ofta måste skapade varelser simma i bittert saltvatten, bland höga vågor; de rör sig i storm, deras vandring är ett sorgligt lopp, även om de förefaller glada, även om de skrattar högljutt: det är gapskratt som försöker dölja nedstämdhet och besvikelse över ett liv utan kärlek och förståelse. Människorna slukar varandra, likt fiskarna.

Det är Guds barns uppgift att få alla människor att - i full frihet - hamna i Guds nät, för att de skall älska varandra. Om vi är kristna, måste vi bli de fiskare som profeten Jeremia beskriver med en metafor som även Jesus Kristus ofta använde sig av: Följ mig, jag skall göra er till människofiskare,säger han till Petrus och Andreas.

Låt oss följa med Kristus på denna gudomliga fiskfångst. Jesus befinner sig vid Genesarets sjö och folket trängs ivrigt runt Honom för att höra Guds ord. Som idag! Ser ni det inte? De längtar efter att höra Guds budskap, även om de döljer det utåt. Kanske vissa har glömt Kristi lära; andra har - utan egen skuld - aldrig fått lära sig den, och anser religion vara någonting underligt. Men ni skall vara övertygade om en ständigt aktuell sanning. Det kommer alltid en stund då människan inte klarar av mer, då de vanliga förklaringarna inte räcker, då hon inte låter sig nöjas med de falska profeternas lögner. Och även om dessa personer då inte erkänner det, hungrar de efter att stilla sin oro med Herrens lära.

Låt oss lyssna till den helige Lukas berättelse: Då fick han se två båtar ligga vid stranden; fiskarna hade gått ur för att skölja näten. Han steg i den ena båten, som tillhörde Simon, och bad honom att ro ut ett litet stycke. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. När han hade avslutat sin undervisning, sade han till Simon: Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där. Det är Kristus som är båtens herre; han är den som förbereder fisket:. Det är därför Han har kommit till världen, för att se till att hans bröder skall finna vägen till Faderns härlighet och kärlek. Det är inte vi som har hittat på det kristna apostolatet. Vi människor försvårar det på sin höjd: med vår slöhet, med vår brist på tro.

Simon svarade: Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Svaret förefaller förnuftigt. De fiskade vanligtvis vid den tiden på dygnet, och just den natten hade de inte fått någon fångst. Knappast skulle de väl ha fått något mer om de fiskat på dagen? Men Petrus tror: Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten. Han bestämmer sig för att göra som Kristus har rått honom till, han åtar sig att arbeta med förtröstan på Herrens ord. Vad händer då? Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka.

När Jesus gav sig ut till sjöss med sina lärjungar hade han inte bara det fisket i åtanke. När Petrus kastar sig ner för hans fötter och ödmjukt bekänner med orden lämna mig, herre, jag är en syndare, svarar vår Herre därför: Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor. Och all Guds verkningsfulla hjälp kommer inte att saknas heller i detta nya fiske: apostlarna blir redskap för att utföra stora underverk, trots deras personliga brister.

Underverken kommer att upprepas

Detta gäller även oss. Om vi dagligen kämpar för att uppnå heligheten, var och en i sin egen situation i världen och genom sitt eget yrkesarbete, i sitt vardagsliv, vågar jag garantera att Herren kommer att göra oss till redskap som förmår utföra under och, om det skulle behövas, även extraordinära sådana. Vi kommer att återge blinda synen. Vem kan inte berätta om ett otal fall, då personer som varit blinda nästan från födseln återfår synen och erfar hela glansen av Kristi ljus? Andra var döva, andra stumma, de förmådde inte höra eller yttra ett enda ord som Guds barn … Och deras sinnen har renats och de lyssnar och uttrycker sig nu som människor och inte som djur. In nomine Jesu! i Jesu namn ger hans Apostlar rörelseförmågan till den där lame, som inte var förmögen att utföra en enda nyttig handling, och till den där slöfocken, som kände till sina skyldigheter men inte uppfyllde dem… I Herrens namn, surge et ambula! stig upp och gå.

Ytterligare någon som var avliden, rutten och luktade lik, har hört Guds röst, som i undret med änkans son i Nain: Unge man, jag säger dig: Stig upp! Vi kommer att göra under som Kristus, som de första Apostlarna. Kanske har dessa under utförts även på dig själv, på mig: kanske var vi blinda, eller döva, eller lama, eller stank som lik, och Herrens ord har rest oss ur vår vanmakt. Om vi älskar Kristus, om vi följer Honom uppriktigt, om vi inte söker oss själva, utan endast Honom, kommer vi att i hans namn kunna föra vidare till andra gratis, vad vi själva har fått ta emot gratis.

Jag har ständigt predikat denna övernaturliga och mänskliga möjlighet som vår Fader Gud sätter i händerna på sina barn: att delta i den återlösning som Kristus har utverkat. Det fyller mig av glädje att ha funnit denna lära även i kyrkofädernas skrifter. Den helige Gregorius den Store säger följande: De kristna befriar människor från ormar, då de rycker upp det onda med roten ur deras hjärtan genom att uppmuntra dem att göra det goda … De lägger sina händer på sjuka för att bota dem, då de ser nästan försvagas i sitt goda verk, de hjälper honom på otaliga sätt och stärker honom i kraft av sitt exempel. Dessa underverk är desto större, då de äger rum på det andliga planet och inte skänker kroppen, utan själen, liv. Även ni, om ni inte ger upp, kan utföra dessa under, med Guds hjälp.

Gud vill att alla skall räddas. Detta är en uppmaning och ett ansvar som riktas till var och en av oss. Kyrkan är inte en tillflyktsort för några få privilegierade. Är kanske den stora Kyrkan bara en liten del av världen? Den stora Kyrkan är hela världen. Så skrev den helige Augustinus, och han tillade: Vart du än vänder dig finns Kristus där. Världens yttersta gränser är din arvedel; kom, ta den i besittning tillsammans med mig. Minns ni hur näten såg ut? De var så överfulla att det inte fanns plats för fler fiskar. Gud önskar innerligt att hans hus skall fyllas, han är Fader, och han tycker om att omge sig med alla sina barn.

Apostolat i det vanliga livet

Låt oss nu betrakta den där andra fiskfångsten, efter Jesu Kristi lidande och död. Petrus har förnekat Mästaren tre gånger och gråtit av ödmjuk smärta; tuppen som gol påminde honom om Herrens varning och han har bett om förlåtelse ur djupet av sin själ. Medan han väntar, ångerfull, på att löftet om återuppståndelsen skall gå i uppfyllelse, utövar han sitt yrke och går och fiskar. I fråga om detta fiske, frågar man oss ofta varför Petrus och Sebedaios söner återvände till de uppgifter de hade innan Herren kallade dem. De var ju nämligen fiskare när Jesus sade till dem: följ mig, jag skall göra er till människofiskare. Till dem som förvånas över detta handlande, skall man svara att det inte var förbjudet för Apostlarna att utöva sitt yrke, då det var legitimt och hederligt.

Apostolatet, denna iver som förtär en vanlig kristens inre, är inte någonting som skiljer sig från det vardagliga arbetet: det hör ihop med arbetet, som blir till ett tillfälle att personligt möta Kristus. I detta arbete, då vi anstränger oss sida vid sida med våra kollegor, våra vänner, våra släktingar, och delar deras intressen, kan vi hjälpa dem att nå fram till Kristus, som väntar på oss på sjöns strand. Innan vi blev apostlar, var vi fiskare. Efter att ha blivit apostlar är vi fortfarande fiskare. Vi har samma yrke, dessförinnan och därefter.

Vad är det då som förändras? Det som förändras är att det för själen - för Kristus har trätt in i den, på samma sätt som han steg upp i Petri båt - uppenbaras nya, vidsträcktare horisonter, en större vilja att tjäna och en okuvlig önskan att för alla varelser förkunna magnalia Dei, de underbara gärningar som Herren gör om vi låter Honom utföra dem. Jag skulle i samband med detta vilja påpeka att prästernas yrkesarbete - om man kan säga så - är ett gudomligt och offentligt ämbete som är så intensivt och omfattande att man i allmänhet kan säga att om en präst har tid över för arbete som inte är prästerligt arbete i egentlig bemärkelse, då kan han vara säker på att han inte uppfyller sitt ämbetes plikter.

Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: "Jag ger mig ut och fiskar." De sade: "Vi följer med dig." De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden.

Jesus går nära förbi Apostlarna, nära förbi dessa människor som har ställt sig till hans förfogande, och de inser det inte. Hur ofta befinner sig inte Kristus inte bara nära oss, utan rentav inuti oss; och vi lever ett så mänskligt liv! Kristus är nära, och vi som är hans barn ägnar Honom inte ens ett tillgivet ögonkast, ett kärleksfullt ord, en enda god gärning.

Lärjungarna - skriver den helige Johannes - förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: Mina barn, har ni ingen fisk? Denna familjära scen med Kristus fyller mig med glädje. Att Jesus Kristus, Gud, säger detta! Han, som numera har en förhärligad kropp! Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni. De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Nu förstår de. Lärjungarna drar sig till minnes vad de så många gånger hört Mästaren säga: människofiskare, apostlar. Och de förstår att allt är möjligt, för det är han som leder fisket.

Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: Det är Herren! Kärleken, kärleken ser Honom på långt håll. Kärleken lägger först av alla märke till sådana finkänsliga gester. Med den fasta kärlek som den unge aposteln känner för Jesus, eftersom han älskar Kristus med all den renhet och ömhet som finns i ett hjärta som aldrig fördärvats, utbrister han: Det är Herren!

När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. Petrus är tron. Och han kastar sig i sjön, fylld av en häpnadsväckande djärvhet. Hur långt kan vi inte komma med Johannes kärlek och Petri tro?

Människorna tillhör Gud

De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. De lägger genast ned fiskfångsten vid Herrens fötter, för den är hans. Därav lär vi oss att människorna tillhör Gud, att ingen på jorden kan göra anspråk på dem som deras egendom, att Kyrkans apostolat - hennes förkunnelse om frälsningens sanning - inte grundas på vissa människors prestige, utan på Guds nåd.

Jesus Kristus förhör Petrus tre gånger, som om han ville ge honom en upprepad möjlighet att gottgöra sin trefaldiga förnekelse. Petrus har numera lärt sig sin läxa, vis av skadan som hans eget elände orsakat. Därför sätter han allt i Kristi händer. Herre, du vet att jag har dig kär. Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär. Och vad svarar Kristus? För mina får, för mina lamm på bete. Inte dina, inte era: mina! För han har skapat människan, han har återlöst henne, han har friköpt varje människa, en och en, till priset - jag upprepar - av sitt blod.

När donatisterna på 400-talet organiserade sina anfall mot katolikerna, försvarade de ståndpunkten att det var omöjligt att biskopen av Hippo, Augustinus, förkunnade sanningen, eftersom han hade varit en stor syndare. Och den helige Augustinus gav sina bröder i tron råd om hur de skulle svara: Augustinus är biskop i den katolska Kyrkan; han bär sin börda, som han kommer att få avlägga räkenskap för inför Gud. Jag har lärt känna honom bland goda människor. Om han är ond, vet han det själv; och även om han är god så är det inte honom jag sätter mitt hopp till. För det första som jag har fått lära mig i den katolska Kyrkan är att inte sätta mitt hopp till en människa.

Vi bedriver inte vårt apostolat. Om vi gjorde det, vad skulle vi då kunna säga? Vi bedriver - för Gud vill det, för så har han befallt: Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet - Kristi apostolat. Felen är våra egna, frukterna Herrens.

Djärvhet för att tala om Gud

Och hur skall vi bedriva detta apostolat? Framför allt genom vårt exempel, genom att leva enligt Faderns vilja så som Jesus Kristus har visat oss med sitt liv och sin lära. En äkta tro är den som inte tillåter att våra handlingar motsäger det som vi påstår i ord. Genom att pröva vårt personliga uppträdande kan vi mäta vår tros äkthet. Vi är inte uppriktiga troende om vi inte anstränger oss för att i handling genomföra det som vi bekänner med våra läppar.

I detta sammanhang är det lämpligt att dra sig till minnes och betrakta en episod som tydligt visar de första kristnas fantastiska apostoliska spänst. Det hade ännu inte gått en fjärdedels århundrade sedan Jesu himmelsfärd och i många städer och byar spreds hans rykte redan. Till Efesos anländer en man vid namn Apollos, han var en bildad man, väl insatt i skrifterna. Han hade fått kunskap om Herrens väg, och han predikade med glöd och undervisade noggrant om Jesus, men han kände bara till Johannes-dopet.

Kristi ljus hade redan börjat upplysa den mannens förstånd: han hade hört talas om Kristus och han förkunnade Honom för andra. Men han hade ännu kvar en bit väg att tillryggalägga, för att få en djupare kunskap, för att omfatta hela tron och verkligen älska Herren. Ett gift par, Aquila och Priscilla, som båda var kristna, hör honom tala och förblir varken overksamma eller likgiltiga. De får inte för sig att tänka: han kan redan tillräckligt mycket det är inte vår sak att undervisa honom. Eftersom de var människor med en äkta apostolisk iver, gick de fram till Apollos, tog sig an honom och gav honom ännu noggrannare kunskap om Guds väg.

Beundra även hur den helige Paulus handlar. Han är fängslad för att ha kungjort Kristi lära och förlorar inte ett tillfälle till att sprida Evangeliet. Inför Festus och Agrippa tvekar han inte att uppge att tack vare Guds hjälp ända till denna dag kan jag stå som vittne inför både hög och låg, och vad jag talar om är ingenting annat än vad profeterna och Mose har förutsagt: att Messias måste lida och att han som den förste som uppstod från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna.

Aposteln håller inte tyst, han döljer inte sin tro eller sin apostoliska propaganda som hade givit upphov till hans förföljares hat: han fortsätter att kungöra alla folks frälsning. Och med ett underbart mod vänder han sig direkt till Agrippa: Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du tror. När Agrippa kommenterar att det går fort för dig att få mig till kristen, svarade Paulus: Gud give att inte bara du utan alla som i dag lyssnar på mig blir sådana som jag - men utan de här bojorna.

Var hämtade Paulus denna kraft? Omnia possum in eo qui me confortat!, allt förmår jag, för bara Gud ger mig denna tro, detta hopp, denna kärlek. Jag finner det mycket svårt att tro på att apostolat kan vara övernaturligt verkningsfullt, om det inte stödjer sig på och är fast grundat på ett liv i ständigt umgänge med Herren. Mitt i arbetet, ja, mitt i hemmet, mitt på gatan, med alla de problem som uppkommer dagligen, vissa större än andra. Där, inte någon annanstans, men med hjärtat försjunket i Gud. Och då kommer våra ord, våra handlingar - till och med våra brister! - att sprida den bonus odor Christi, Kristi väldoft som övriga människor nödvändigtvis kommer att märka: här finns en kristen.

Om du skulle falla för frestelsen att fråga dig själv: "Vem tvingar mig egentligen att göra det här?", skulle jag svara dig att den som tvingar - ber - dig är Kristus själv. Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Dra inte några bekväma slutsatser: "Jag duger inte, det finns andra som kan göra det här; sådana här uppgifter är inte någonting för mig". Nej, det finns inte några andra som kan göra det här; om du kan säga så, så kan alla andra göra det också. Kristi bön är riktad till alla kristna, till varje kristen. Ingen är undantagen på grund av sin ålder, sin hälsa eller sitt yrke. Det finns inga ursäkter som håller. Antingen ger vi frukt i form av apostolat, eller så kommer vår tro att vara steril.

Dessutom: vem har sagt att man måste göra ovanliga eller underliga saker för att tala om Kristus och sprida hans lära? Lev ditt vanliga liv; arbeta där du befinner dig, se till att uppfylla ditt stånds plikter, att avsluta de uppgifter du skall utföra inom ditt yrke väl, se till att utvecklas och bli bättre för varje dag som går. Var lojal, förstående med människorna i din omgivning och krävande mot dig själv. Öva självtukt och var glad. Detta kommer att vara ditt apostolat. Och utan att du själv, som är medveten om ditt elände, kommer att förstå varför, så kommer folk att söka upp dig och med ett naturligt och enkelt samtal - på väg hem från arbetet, när familjen samlas, på bussen, under en promenad, var som helst - kommer ni att tala om den oro som finns i vars och ens hjärta, även om vissa ibland inte vill inse det: de kommer att förstå denna oro bättre när de börjar söka Gud på allvar.

Be Maria, Regina apostolorum, att hjälpa dig, så att du bestämmer dig för att dela den iver att så och fiska som ryms i hennes Sons hjärta. Jag garanterar att om du börjar, så kommer du att i likhet med de galileiska fiskarna få se din båt full. Och du kommer att få se Kristus på stranden, väntande på dig. För fisket är hans.

Detta kapitel på ett annat språk