En vanlig väg

Vi har talat om mänskliga dygder. Kanske någon av er frågar sig själv: "Men att uppföra sig så, innebär inte det att man isolerar sig från den normala miljön, är det inte främmande för dagens verklighet?" Nej. Det står inte skrivet någonstans att en kristen måste vara en främling för världen. Vår Herre Jesus Kristus har i ord och handling prisat en annan mänsklig dygd som jag tycker särskilt mycket om: naturligheten, enkelheten.

Kom ihåg hur vår Herre kommer till världen: som alla andra människor. Han tillbringar sin barndom och sin ungdom i en by i Palestina, som en av de andra byborna. Under de år han predikar offentligt hörs ständigt ekot av det vanliga liv han levde i Nasaret: Han talar om arbetet, han bekymrar sig om att hans lärjungar skall vila, han går alla till mötes och undviker inte att samtala med någon; han säger uttryckligen till dem som följer Honom att de inte skall hindra barn från att närma sig Honom. Kanske tänker han tillbaka på sin barndom då han i en liknelse gör jämförelsen med barnen som leker på torget.

Är inte allt detta normalt, naturligt, enkelt? Kan det inte levas i vardagslivet? Det händer emellertid att människor brukar vänja sig vid det som är enkelt och vardagligt och omedvetet söker de det som är uppseendeväckande och artificiellt. Ni kanske har upplevt det, liksom jag. Man beundrar skönheten i en bukett fräscha, nyligen klippta rosor med fina och väldoftande kronblad - och som kommentar får man höra: "De ser ut att vara konstgjorda!"