64

Att förvandla arbetet till bön

Jag brukar ofta säga att vi inte får göra dessa stunder av samtal med Jesus, som ser oss och lyssnar på oss från Tabernaklet, till en opersonlig bön. Jag brukar kommentera att vi för att meditera på ett sådant sätt att vi genast inleder en dialog med Herren - ljudet av ord är inte nödvändigt - måste lämna anonymiteten, försätta oss i hans närvaro sådana som vi är, utan att gömma oss i den folkmassa som fyller kyrkan eller i en strid ström av tomma ord som inte springer fram ur hjärtat, utan på sin höjd ur en vana som tömts på innehåll.

Nu vill jag tillägga att även ditt arbete måste vara personlig bön, att det måste omvandlas till ett storslaget samtal med vår himmelske Fader. Om du försöker bli helig i och genom din yrkesverksamhet, måste du nödvändigtvis anstränga dig för att förvandla den till en bön utan anonymitet. Ditt yrkesarbete får inte heller urarta till en undanskymd, intetsägande syssla som utförs på ett slentrianmässigt opersonligt sätt, för i samma stund som det sker kommer den gudomliga drivfjäder som besjälar dina dagliga göromål att dö.

Jag kommer att tänka på de resor till fronterna som jag gjorde under det spanska inbördeskriget. Utan att kunna räkna med några som helst mänskliga medel begav jag mig till de platser där någon kunde behöva min prästerliga tjänst. Under dessa mycket speciella omständigheter, som kanske gav många en förevändning för underlåtelser och försummelser, nöjde jag mig inte med att ge asketiska råd. Då som nu var min strävan densamma, en strävan som jag nu hoppas att Herren skall uppväcka i var och en av er: jag brydde mig om deras själars väl och om deras lycka här på jorden; jag uppmuntrade dem till att ta vara på tiden med nyttiga uppgifter och att inte se på kriget som på ett slags sluten parentes i deras liv. Jag bad dem att inte bli uppgivna och att göra vad som stod i deras makt för att inte förvandla skyttegravarna och vaktposterna till något som kunde likna väntsalarna i dåtidens stationer, där man slog ihjäl tiden i väntan på tåg som aldrig tycktes komma…

Rent konkret gav jag dem rådet att ägna sig åt någon nyttig verksamhet - att studera, exempelvis språk - som var förenlig med deras militärtjänst. Jag rådde dem att aldrig upphöra att vara gudfruktiga män och att de skulle se till att hela deras uppträdande var operatio Dei, Guds arbete. Och jag blev rörd av att se hur underbart dessa unga män reagerade, i situationer som inte alls var enkla: man märkte hur solid deras karaktär var.

Denna punkt på ett annat språk