Ett vanligt liv

Jag vill på nytt bekräfta att jag inte talar om ett extraordinärt sätt att leva kristet. Låt oss alla begrunda, vad Gud har gjort för var och en av oss, och hur vi har motsvarat detta. Om vi är modiga i denna personliga samvetsrannsakan, kommer vi att märka vad som fortfarande fattas oss. I går blev jag mycket rörd, då jag hörde att en japansk katekumen gav trosundervisning åt andra, som ännu inte kände Kristus. Jag skämdes. Vi måste ha mer tro, mycket mer tro!: och med tro, kontemplation.

Tänk åter i lugn och ro igenom denna gudomliga uppmaning som fyller själen med rastlöshet, och som samtidigt för med sig smaker så söta som från den ljuvaste honung: redemi te, et vocavi te nomine tuo: meus es tu; jag har befriat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min. Låt oss inte stjäla från Gud det som är hans. En Gud som har älskat oss så till den grad att han dog för oss, som har utvalt oss alltifrån evigheten, före världens skapelse, till att stå heliga inför Honom, och som ständigt ger oss tillfälle till att rena oss och hänge oss åt Honom.

Om vi fortfarande skulle hysa något tvivel, får vi ytterligare ett bevis från hans egna ord: ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, frukten av ert arbete som kontemplativa själar.

Alltså behöver vi tro, övernaturlig tro. När tron vacklar har människan en benägenhet att föreställa sig Gud som om han vore långt borta, som om han knappt brydde sig om sina barn. Hon ser på religionen som något vid sidan om, något hon bara söker sig till då det inte finns någon annan utväg; hon förväntar sig - utan att förklara på vilken grund - storslagna bevis och ovanliga händelser. Men när tron är verkligt levande i själen, upptäcker man i stället att det kristna livet inte behöver skilja sig från det vanliga och vardagliga livet på något sätt; och att den stora heligheten som Gud begär av oss, här och nu, gömmer sig i varje dags små saker.