277

Den ljuva kärlekens moder

Ego quasi vitis fructificavi…:jag är som vinrankan med den sköna blomningen, och mina blommor ger rik och härlig frukt. Dessa ord hörde vi i episteln. Må våra och alla kristnas själar uppfyllas av den ljuva väldoft som vördnaden för vår moder är, och må denna fromhet göra oss fullständigt uppfyllda av tillit till den som ständigt vakar över oss.

Ego mater pulchrae dilectionis et timoris, et agnitionis et sanctae spei: Jag är den ljuva kärlekens moder, fruktans och kunskapens och det heliga hoppets moder. Dessa lärdomar påminner oss Jungfru Maria om idag. Det är en lektion för att vi skall tillägna oss den ljuva kärleken, leva ett rent liv och ha ett känsligt och passionerat hjärta, så att vi lär oss att vara trogna i Kyrkans tjänst. Detta är inte vilken kärlek som helst: det är Kärleken. Här finns inga svek, ingen beräkning, ingen glömska. Det är en ljuv kärlek, för dess ursprung och mål är den trefaldigt helige Gud som är all Skönhet, all Godhet och all Storhet.

Men det talas även om fruktan. Jag kan inte föreställa mig någon annan fruktan än rädslan för att avlägsna sig från Kärleken. För Gud vår Herre vill inte att vi skall vara ynkryggar, räddhågsna eller urvattnat hängivna. Han vill att vi skall vara djärva, modiga, finkänsliga. Den fruktan som den heliga texten påminner oss om erinrar om ett annat klagomål i den heliga Skrift: Jag söker den jag har kär, men finner honom inte.

Detta kan hända om människan inte har förstått hela djupet i vad det innebär att älska Gud. Då kan det hända att hjärtat låter sig ryckas med av saker som inte leder till Herren. Och som en följd därav tappar vi Honom ur sikte. Andra gånger kan det vara Herren som gömmer sig: Han själv vet varför. Då uppmuntrar han oss att söka Honom med mera glöd och då vi finner Honom utropar vi lyckliga: Jag tar fatt honom och släpper honom inte.

Denna punkt på ett annat språk