Att välja livet

Med tacksamhet, för vi har en föraning om den lycka som vi är kallade till, har vi lärt oss att alla varelser har skapats ur intet av Gud och för Gud: såväl vi människor - rationella varelser, trots att vi så ofta förlorar förståndet - som de oskäliga djuren, de som strövar omkring på marken eller lever i havens djup eller flyger under den blå himlen, vissa så högt att de rentav kan sägas mönstra solen med sin blick. Men i denna underbara mångfald är det bara vi människor (änglarna är ett kapitel för sig) som kan förena oss med Skaparen genom att använda oss av vår frihet. Vi är i stånd att ge eller förvägra Honom den ära som tillkommer den som är alltings ursprung.

Denna möjlighet utgör den mänskliga frihetens ljus och skugga. Vår Herre bjuder, uppmanar oss att välja det goda, så ömt älskar Han oss! "Se, jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och vad ont är, då jag nu i dag befaller dig att älska Herren, din Gud, att vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och förordningar, för att du må leva … så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande må leva".

Fråga nu er själva (jag rannsakar också mitt samvete) om ni bestämt och orubbligt håller fast vid att ha valt Livet. När du hör Guds kärleksfulla röst som uppmanar dig att bli helig, svarar du fritt "ja"? Låt oss ännu en gång vända vår blick mot Jesus, då Han talar till människorna i Palestinas städer och landsbygd. Han vill inte tränga sig på. "Om du vill bli fullkomlig…" säger Han till den rike unge mannen. Ynglingen ville inte fatta vinken och Evangeliet säger att han abiit tristis, gick sin väg bedrövad. Det är därför som jag ibland har kallat honom för "sorgfågeln."¹ Han förlorade sin glädje för att han vägrade överlämna sin frihet åt Gud.