Ja, jag blev mycket glad, även för att jag åter fick bekräftelse för det apostolat som Opus Dei har en sådan förkärlek för, apostolatet ad fidem, som inte förkastar någon och som tar emot såväl icke-kristna som ateister och hedningar för att de, där det är möjligt, skall kunna ta del av vår förenings (*) andliga rikedomar. Detta apostolat har en lång historia av lidande och lojalitet som jag har berättat om vid andra tillfällen. Därför upprepar jag utan fruktan att jag anser det vara en falsk och hycklande iver som får somliga att behandla dem som befinner sig långt borta väl, medan de trampar på eller föraktar dem som delar vår gemensamma tro. Jag tror därför heller inte att man verkligen bryr sig om de fattigaste om man samtidigt plågar dem man lever tillsammans med; om man är likgiltig inför deras glädjeämnen, sorger eller besvikelser; om man inte anstränger sig för att förstå eller ha överseende med deras brister, under förutsättning att det inte rör sig om saker som förolämpar Gud.

(*) Msgr Escrivá de Balaguer kallar Opus Dei förening, eftersom institutionen upprättades som personalprelatur först år 1982. Det är emellertid skäligt att påpeka att msgr Escrivá de Balaguer redan på 1930-talet hade förutsett att den juridiska form som Opus Dei skulle ha stod att finna bland institutionerna av personlig och sekulär jurisdiktion; att han ledde Opus Dei mot denna juridiska lösning; och att han före sin bortgång år 1975 redan hade förberett den.