Tron skall inte bara predikas, den skall i högsta grad praktiseras. Vi kanske ofta känner oss kraftlösa. Låt oss då - och vi läser åter i det heliga Evangeliet - handla som den fallandesjuke pojkens far. Han vill att hans son skall bli räddad, han hoppas att Kristus skall bota honom, men han vågar inte tro på en sådan lycka. Och Jesus, som alltid begär att vi skall tro och som kände till mannens bryderier, hjälper honom på traven: om du kan tro, allt är möjligt för den som tror. Allt är möjligt: vi är allsmäktiga! Men vi måste tro. Mannen känner att hans tro vacklar, han fruktar att hans brist på förtroende skall förhindra hans sons tillfrisknande. Han gråter. Vi skall inte skämmas över sådana tårar: de är frukten av kärlek till Gud, av ångerfull bön, av ödmjukhet. Då utbrast pojkens far gråtande: Herre, jag tror, hjälp min otro!

Och även vi säger det till Honom med samma ord nu, då vi avslutar vår betraktelse. Herre, jag tror. Jag har uppfostrats i din tro, jag har beslutat mig för att följa dig nära. Upprepade gånger under mitt liv har jag bett om din barmhärtighet. Och upprepade gånger har jag även trott det vara omöjligt att du skulle kunna utföra sådana under i dina barns hjärtan. Herre, jag tror! Men hjälp mig att tro mer och bättre!

Och vi vänder även denna bön till den heliga Maria, Guds moder och vår moder, trons Mästarinna: Salig är du som trodde, ty det som Herren har låtit säga dig skall gå i uppfyllelse.