Vita söndagen får mig att minnas en gammal from tradition i mina hemtrakter. Den dagen, då liturgin uppmanar oss att önska andlig näring - rationabile, sine dolo lac concupiscite, längta efter den rena, andliga mjölken - var det på den tiden brukligt att ta kommunionen till sjuka - de behövde inte vara allvarligt sjuka - för att de skulle kunna uppfylla påskbudet.

I vissa stora städer organiserade varje församling en eukaristisk procession. Jag minns från mina år som student att det på Saragossas huvudgata ofta möttes tre följen i vilka det bara gick män - tusentals män! - med brinnande vaxljus. Det var kraftfulla människor som följde Herren i det allraheligaste sakramentet, med en tro som var större än deras väldiga ljus som vägde flera kilon.

När jag i natt vaknade ett antal gånger, upprepade jag som bönesuck quasi modo geniti infantes: som nyfödda barn … Jag tyckte att denna Kyrkans uppmaning passar mycket bra för alla dem bland oss som verkligen känner oss som Guds barn. För vi måste vara mycket kraftfulla, mycket solida, med en karaktär som kan påverka den miljö som vi befinner oss i, och samtidigt är det mycket bra att vi ser på oss själva som små barn inför Gud!

Vi är Guds barn

Quasi modo geniti infantes, rationabile, sine dolo lac concupiscite: som barn som nyss kommit till världen skall ni längta efter andens rena och klara mjölk. Dessa ord av den helige Petrus är underbara, och jag förstår mycket väl att man i liturgin därefter har tillagt följande fortsättning: exsultate Deo adiutori nostro: jubilate Deo Jacob; Höj glädjerop till Gud, vår starkhet, höj jubel till Jakobs Gud, som även är vår Herre och Fader. Men idag avser jag inte att ni och jag skall meditera över Altarets allraheligaste sakrament, som föranleder oss att högt prisa Jesus ur djupet av våra hjärtan: jag skulle snarare vilja att vi dröjde vid förvissningen om det gudomliga barnaskapet och några av dess konsekvenser för alla dem som önskar leva sin kristna tro med ett storsinnat engagemang.