Jag minns nu den där beskrivningen av en dröm som en författare från den spanska guldåldern beskrev; säkert har någon av er redan hört mig göra samma kommentar i andra betraktelser. Framför honom ligger två vägar. Den ena är bred och farbar, lättframkomlig, försedd med gästgiverier, värdshus och andra behagliga rastplatser. Längs den vägen färdas människor ridande till häst eller med häst och vagn till ljudet av musik och skratt - vansinniga gapskratt. Man ser längs den vägen en stor mängd människor, berusade av en glädje som är flyktig och ytlig, för vägen leder till en bottenlös avgrund. Det är de världsliga, försoffade människornas väg: de visar upp en glädje som de alls inte känner och söker oförtröttligt alla sorters bekvämligheter och njutningar …; de förskräcks av smärta, försakelser och uppoffringar. De vill inte veta av Kristi Kors och anser att det är till för dårar. Men det är de som är vansinniga: de är avundsjukans, frosseriets och sinnlighetens slavar. I slutänden är det de som lider mest, och alltför sent upptäcker de att de har valt fel och slösat bort sin världsliga och eviga lycka på meningslösa bagateller. Herren varnar oss för det: den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?

I samma dröm går en annan stig i motsatt riktning: den är så smal och brant att man inte kan färdas längs den till häst. Alla som följer den tar sig fram till fots, kanske i sicksack. Med fridfulla drag går de fram mellan törnen och försöker undvika klippor. På vissa ställen får de såväl kläderna som sitt eget kött sönderrivna. Men i slutet av denna väg väntar dem en lustgård, den eviga lyckan, himlen. Det är den väg som följs av de heliga människor som ödmjukar sig, som av kärlek till Jesus Kristus gärna uppoffrar sig för sina medmänniskor; den väg som följs av dem som inte räds att gå i uppförsbacke och kärleksfullt ta korset på sina axlar, oavsett hur mycket det väger, för de vet att även om korsets tyngd får dem att falla till marken kommer de att kunna resa sig och fortsätta bestigningen: dessa vandrares styrka är nämligen Kristus.