Tillåt mig att ännu en gång dela med mig något av mina personliga erfarenheter. Jag öppnar min själ för er i Guds närvaro, fullständigt övertygad om att jag inte i något avseende är ett föredöme, utan en trasa, ett stackars redskap - döv och oduglig - som Herren har använt sig av för att det med ännu större tydlighet skall framgå att han kan skriva utmärkt även med ett bordsben! Så när jag talar om mig själv med er, kommer jag inte ens i närheten av tanken att jag skulle ha någon som helst förtjänst av mina gärningar. Än mindre vill jag ålägga er att gå samma vägar längs vilka Herren har lett mig, eftersom det mycket väl kan hända att Mästaren inte begär av er det som har hjälpt mig så mycket att arbeta obehindrat i detta Guds Verk som jag har vigt hela mitt liv åt.

Jag kan garantera er - jag har kunnat röra vid det med mina egna händer och se det med mina egna ögon - att om ni förlitar er på Guds försyn, om ni överlämnar er i hans allsmäktiga armar, så kommer ni aldrig att sakna medel för att tjäna Gud, den heliga Kyrkan och människorna, utan att försumma någon av era plikter. Dessutom kommer ni att kunna njuta av en glädje och en frid som mundus dare non potest, som all världens rikedomar inte kan ge.

Alltsedan Opus Dei började år 1928 har jag aldrig - bortsett från att jag inte kunde räkna med några mänskliga tillgångar - själv förfogat över minsta slant. Jag har heller inte ingripit direkt i de ekonomiska frågor som helt naturligt uppstår då man skall genomföra vilken som helst uppgift med deltagande av varelser - människor av kött och blod, inte änglar - som behöver materiella redskap för att kunna utföra sitt arbete effektivt.

Opus Dei har behövt, och kommer förmodligen alltid - till tidens slut - att behöva många människors generösa samarbete för att upprätthålla apostoliska verk: dels för att dessa aktiviteter aldrig är vinstgivande, dels för att apostolatet blir mer omfattande och efterfrågan ökar, även om både antalet personer som ger stöd och mina söners arbete också ökar. Därför har jag vid mer än ett tillfälle fått mina söner att skratta, för medan jag med eftertryck uppmanade dem att troget besvara Guds nåd, uppmuntrade jag dem även att rakt på sak vända sig till Herren och be Honom om mera nåd och mera pengar, i klingande mynt, för även det rådde det trängande behov av.

De första åren saknade vi även det nödvändigaste. Attraherade av Guds eld kom arbetare, hantverkare och universitetsstudenter till mig okunniga om den knapphet och fattigdom som vi befann oss i, för i Opus Dei har vi med himlens hjälp alltid sett till att arbeta så att vi gjort många uppoffringar och bett mycket, men i det fördolda. Då jag nu tänker tillbaka på den tiden, flödar mitt hjärta över i hängiven tacksägelse: vilken trygghet vi hade i vårt innersta! Vi visste att om vi sökte Guds rike och hans rättvisa, skulle vi få allt det andra därtill. Och jag kan försäkra er om att inget apostoliskt initiativ har uteblivit på grund av att det saknats materiella medel: vid rätt tidpunkt gav vår Fader Gud på ett eller annat sätt genom sin vanliga försyn vad vi behövde, för att vi skulle se att han alltid betalar bra.