Vår Gud, som blir människa, hyser en sådan kärlek till oss att det räcker med att komma ihåg några av dessa drag för att hans generositet genast skall göra oss gripna i själen, upptända oss och milt föra oss till en botfärdig ånger för vårt så ofta småaktiga och egoistiska handlande. Jesus Kristus tvekar inte att sänka sig själv för att resa oss ur vårt elände till värdigheten av att vara Guds barn, bröder till Honom. Du och jag, däremot, är ofta enfaldigt stolta över de gåvor och talanger vi har erhållit och gör dem till en piedestal för att sätta oss över andra, som om det vore uteslutande vår förtjänst att vi lyckats slutföra vissa handlingar på ett - relativt - fulländat sätt: Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva?

När vi tänker på hur Gud hängivit och tillintetgjort sig - jag säger det för att var och en av oss skall reflektera över det och tillämpa det på sig själv - framstår den högmodiges fåfänga och skrytsamhet som en fruktansvärd synd, just för att de står i fullständigt motsatsförhållande till det exempel som Jesus Kristus visat oss genom sitt handlande. Begrunda det noga: han var Gud och ödmjukade sig. Människan, stolt över sitt eget jag, strävar efter att till varje pris upphöja sig själv, utan att erkänna att hon är gjord av samma dåliga lera som ett vanligt krus.