Vi befinner oss i början av stilla veckan och den stund då hela mänskligheten återlöstes på Kalvarieberget är mycket nära. Jag tycker att denna tid är synnerligen lämpad för att du och jag skall betrakta de vägar genom vilka Jesus vår Herre frälste oss, för att betrakta den - verkligen ofattbara - kärlek som han hyser till oss, stackars varelser som formats av jordens lera.

Memento homo, quia pulvis es, et in pulverem reverteris (1) påminner vår moder Kyrkan oss om i början av fastan för att vi inte skall glömma att vi är mycket obetydliga, att vår kropp - som nu är så full av liv - en dag kommer att sönderfalla, på samma sätt som det lilla dammoln som våra fötter lyfter medan vi går; det löses upp som dimman när den drivs bort av solens strålar.



(1) [Kom ihåg, människa, att du är stoft, och stoft skall du åter bli] Rit för påläggandet av askan. Jfr 1 Mos

Men efter att i så osminkade ordalag ha påmint er om vår personliga obetydlighet, skulle jag vilja erinra om en annan fantastisk verklighet: den gudomliga frikostighet som upprätthåller och gudomliggör oss. Hör vad Aposteln säger: Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Begrunda i lugn och ro Mästarens exempel, så kommer ni genast att förstå att vi har ett stort ämne att meditera över under hela livet, för att göra uppriktiga föresatser att vara mer generösa. Ni får inte förlora det stora mål ur sikte som vi bör uppnå, nämligen att var och en av oss skall identifiera sig med Jesus Kristus som - ni har just hört det - blev fattig för dig och för mig, som led och gav oss ett exempel för att vi skulle följa i hans fotspår.