Att umgås med Gud

Vita söndagen får mig att minnas en gammal from tradition i mina hemtrakter. Den dagen, då liturgin uppmanar oss att önska andlig näring - rationabile, sine dolo lac concupiscite, längta efter den rena, andliga mjölken - var det på den tiden brukligt att ta kommunionen till sjuka - de behövde inte vara allvarligt sjuka - för att de skulle kunna uppfylla påskbudet.

I vissa stora städer organiserade varje församling en eukaristisk procession. Jag minns från mina år som student att det på Saragossas huvudgata ofta möttes tre följen i vilka det bara gick män - tusentals män! - med brinnande vaxljus. Det var kraftfulla människor som följde Herren i det allraheligaste sakramentet, med en tro som var större än deras väldiga ljus som vägde flera kilon.

När jag i natt vaknade ett antal gånger, upprepade jag som bönesuck quasi modo geniti infantes: som nyfödda barn … Jag tyckte att denna Kyrkans uppmaning passar mycket bra för alla dem bland oss som verkligen känner oss som Guds barn. För vi måste vara mycket kraftfulla, mycket solida, med en karaktär som kan påverka den miljö som vi befinner oss i, och samtidigt är det mycket bra att vi ser på oss själva som små barn inför Gud!

Vi är Guds barn

Quasi modo geniti infantes, rationabile, sine dolo lac concupiscite: som barn som nyss kommit till världen skall ni längta efter andens rena och klara mjölk. Dessa ord av den helige Petrus är underbara, och jag förstår mycket väl att man i liturgin därefter har tillagt följande fortsättning: exsultate Deo adiutori nostro: jubilate Deo Jacob; Höj glädjerop till Gud, vår starkhet, höj jubel till Jakobs Gud, som även är vår Herre och Fader. Men idag avser jag inte att ni och jag skall meditera över Altarets allraheligaste sakrament, som föranleder oss att högt prisa Jesus ur djupet av våra hjärtan: jag skulle snarare vilja att vi dröjde vid förvissningen om det gudomliga barnaskapet och några av dess konsekvenser för alla dem som önskar leva sin kristna tro med ett storsinnat engagemang.

Av skäl som vi inte behöver gå in på här - men som Jesus, som leder oss från Tabernaklet, mycket väl känner till - har mitt liv på ett särskilt sätt gjort mig medveten om att jag är Guds barn och jag har känt glädjen av att kunna försätta mig i min Faders hjärta för att gottgöra, för att rena mig, för att tjäna Honom, för att förstå och förlåta alla i kraft av hans kärlek och min ödmjukelse.

Därför vill jag nu insistera på att det är nödvändigt att ni och jag återfår krafter och vaknar ur den slappa dvala som vi så lätt försjunker i, och att vi ånyo, på ett djupare och samtidigt mer direkt sätt, blir medvetna om att vi är Guds barn.

Jesu exempel, hela Kristi vandring i denna del av Orienten, hjälper oss att tränga in i denna sanning. Vi godtar ju människors vittnesbörd - läser vi i dagens epistel - men Guds betyder mer. Och vad består Guds vittnesbörd i? Det är återigen den helige Johannes som talar: Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi. … Mina kära, nu är vi Guds barn.

Under årens lopp har jag försökt att stödja mig på denna glädjande verklighet utan att vackla. Min bön har alltid varit densamma, oavsett vilka omständigheter jag befunnit mig i, även om tonen varierat. Jag har sagt till Honom: Herre, du har satt mig här; du har anförtrott mig det ena eller det andra, och jag förtröstar på dig. Jag vet att du är min Fader och jag har alltid sett att barn litar fullständigt på sina fäder. Min erfarenhet som präst har bekräftat för mig att då människor överlämnar sig på detta sätt i Guds händer, förvärvar de en stark, djup och fridfull fromhet som sporrar dem till att ständigt arbeta med rätta avsikter.

Jesu Kristi exempel

Quasi modo geniti infantes … Jag har med glädje försökt sprida denna inställning, att vi är Guds små barn, som kommer att få oss att känna innebörden av följande ord som också ingår i mässans liturgi: alla som är födda av Gud besegrar världen, övervinner svårigheter, avgår med segern i kampen för frid i människors själar och i samhället.

Vår klokhet och styrka består just i övertygelsen om vår litenhet, om vår intighet inför Guds ögon; men det är Han som manar oss att samtidigt handla med trygg förtröstan och förkunna Jesus Kristus, hans enfödde Son, trots våra fel och vårt personliga elände, under förutsättning att vi inte upphör att kämpa för att övervinna dem.

Ni har säkert ofta hört mig upprepa följande råd ur den heliga Skrift: Discite benefacere, Lär att göra vad gott är, för det är säkert att vi måste lära oss och andra att göra vad gott är. Vi måste börja med oss själva, genom att anstränga oss för att upptäcka vad som är det goda som vi skall eftersträva för var och en av oss, för var och en av våra vänner, för varje människa. Jag känner ingen bättre väg för att betrakta Guds storhet än att lära sig tjäna, med utgångspunkt i det outsägliga men enkla faktum att han är vår Fader och vi hans barn.

Låt oss åter fästa blicken på Mästaren. Kanske hör även du i denna stund den förebråelse som riktades till Tomas: Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!;och på samma sätt som Aposteln kan även du ropa med uppriktig ånger: Min Herre och min Gud! jag erkänner dig slutgiltigt som min Mästare och jag kommer hädanefter för alltid - med din hjälp - att ta vara på din undervisning och anstränga mig för att följa den lojalt.

Några sidor tidigare i Evangeliet återupplever vi den scen i vilken Jesus har dragit sig tillbaka i bön och lärjungarna är nära, förmodligen betraktar de Honom. När han hade slutat, bestämde sig en av dem för att bönfalla Honom: Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar. Då sade han till dem: När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat.

Lägg märke till hur förvånande svaret är. Lärjungarna lever ständigt tillsammans med Jesus Kristus och mitt under ett av deras samtal anger Herren för dem hur de skall be; han avslöjar Guds barmhärtighets stora hemlighet: att vi är Guds barn och förtröstansfullt kan samtala med Honom som ett barn pratar med sin far.

När jag ser hur vissa framställer fromhetslivet, den kristnes umgänge med sin Herre, på ett sätt som får det att framstå som otrevligt, teoretiskt, formalistiskt och fyllt av själlöst reciterande som snarare främjar anonymitet än ett personligt samtal på tu man hand med Gud vår Fader - äkta muntlig bön är aldrig anonym - kommer jag att tänka på Herrens råd: När ni ber, skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Och en kyrkofader gör följande kommentar: Jag tror att Kristus befaller oss att undvika långa böner; men inte långa i fråga om tid, utan i fråga om en oändlig mängd ord… Herren själv gav oss exemplet med änkan som i kraft av sina böner besegrade den orättvise domarens motstånd, och det där andra exemplet där den störande mannen kom olägligt nattetid och mer på grund av sin envishet än av vänskap lyckades få sin vän att stiga upp (jfr Luk 11:5-8; 18:1-8). Med dessa båda exempel uppmanar han oss att be ständigt, men inte genom att sammanställa oändliga böner, utan genom att enkelt berätta om våra behov för Honom.

Men i alla fall: om ni börjar be och inte kan samla er uppmärksamhet för att samtala med Gud, eller om ni känner er torra och ert huvud inte verkar kunna uttrycka en enda tanke, eller om ert hjärta verkar avdomnat, råder jag er att göra vad jag alltid försöker göra under dessa omständigheter. Försätt er i er Faders närvaro och säg åtminstone till Honom: Herre, jag kan inte be, jag kommer inte på någonting att berätta för dig! … Och var säkra på att i samma ögonblick kommer ni att ha börjat be.

Fromhet, barnaskap

Den fromhet som föds ur det gudomliga barnaskapet är en djupt rotad inställning i själen som till sist genomsyrar hela vårt liv: den är närvarande i alla våra tankar, alla våra önskningar, alla vårt hjärtas rörelser. Har ni inte tänkt på att barnen i en familj tar efter sina föräldrar till och med utan att lägga märke till det? De upprepar deras gester och vanor, de uppför sig på många sätt lika.

Detsamma händer i ett snällt Guds barns uppförande: man uppnår - utan att veta hur eller på vilket sätt - det underbara gudomliggörande som hjälper oss att se på händelser ur trons övernaturliga perspektiv. Man älskar alla människor som vår Fader i himlen älskar dem och - det är det viktigaste - man får en ny energi i sina dagliga ansträngningar för att närma sig Herren. Jag insisterar, vårt elände är inte viktigt, för vår Fader Guds kärleksfulla armar är alltid redo att lyfta oss.

Ni har säkert märkt vilken stor skillnad det är mellan ett barn och en vuxen som faller. För barn är det vanligtvis inte så viktigt om de ramlar: de snubblar ju så ofta! Och om barnet börjar gråta, så säger dess far: män gråter inte. Så avslutas incidenten med att barnet försöker göra sin far till viljes.

Men se vad som händer om en vuxen tappar balansen och ramlar framstupa till marken. Vore det inte för medlidandet, kunde det ge upphov till munterhet, till skratt. Men hos en gammal människa kan fallet dessutom få allvarliga följder och kanske rentav leda till obotliga skador. I det inre livet måste vi alla vara quasi modo geniti infantes, som dessa små liv som verkar vara gjorda av gummi, som till och med har roligt åt sina fall, för de reser sig genast upp och fortsätter springa; och de saknar heller inte - när det behövs - sina föräldrars tröst.

Om vi ser till att uppföra oss som dem, så kommer våra snubblanden och misslyckanden i det inre livet - som för övrigt är oundvikliga - aldrig att leda till bitterhet. Vi kommer att reagera med smärta, men utan uppgivenhet, och med ett leende som väller fram, som rent vatten, ur glädjen av att vi vet oss vara barn till den Kärlek, den storhet, den oändliga vishet, den barmhärtighet som vår Fader är. Jag har under mina år i Herrens tjänst lärt mig att vara ett litet barn inför Gud. Och jag ber er att vara quasi modo geniti infantes, barn som längtar efter Guds ord, Guds bröd, Guds näring, Guds styrka, för att hädanefter uppföra oss som vuxna kristna.

Var verkligen lika barn! Och ju mer lika barn ni är, desto bättre. Det säger er av egen erfarenhet denne präst, som har varit tvungen att resa sig många gånger under de 36 år - så långa och samtidigt så korta de har varit! - han försökt förverkliga en konkret uppgift som Gud önskat. En sak har alltid hjälpt mig: att jag fortsätter att vara barn, att jag ständigt söker skydd i min moders famn och i Kristi, min Herres, Hjärta.

De stora fallen, de fall som orsakar svåra skador i själen och ibland får nästan ohjälpliga följder, beror alltid på högmodet i att tro sig vara vuxen, självtillräcklig. Vid sådana tillfällen domineras personen av ett slags oförmåga att be om hjälp hos den som kan ge den: inte bara Gud, utan även en vän eller en präst. Och så faller den stackars människan, som är isolerad i sin olycka, offer för förvirring och går vilse.

Låt oss be Gud, just nu, att Han aldrig må tillåta oss att känna oss nöjda, att Han alltid må öka vår längtan efter hans hjälp, hans ord, hans Bröd, hans tröst, hans styrka: rationabile, sine dolo lac concupiscite: främja hungern, längtan efter att vara som barn. Var övertygade om att det är det bästa sättet att besegra högmodet. Var förvissade om att det är det enda medlet för att vårt handlande skall vara gott, stort, gudomligt. Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barn kommer ni aldrig in i himmelriket.

Jag kommer åter att tänka på minnena från min ungdom. Vilket bevis på tro gav de inte! Jag tycker mig fortfarande kunna höra den liturgiska sången, andas in doften av rökelse, se tusentals och åter tusentals män, var och en med ett stort vaxljus - som symbolen för deras mänskliga svaghet - men med ett barns hjärta, människor som kanske inte vågade lyfta blicken mot sin Faders ansikte. Märk därför och besinna vilken olycka och sorg det har med sig att du överger Herren. Låt oss därför förnya det fasta beslutet att aldrig skilja oss från Herren för att rusa efter världsliga ting. Låt oss med konkreta föresatser för vårt handlande öka vår törst efter Gud - som skapade varelser som erkänner sin egen hjälplöshet och oavlåtligen söker och ropar efter sin Fader.

Men jag vill återgå till vad jag kommenterade tidigare: vi måste lära oss att vara som barn, vi måste lära oss att vara ett Guds barn. Och samtidigt måste vi överföra till andra denna inställning, som mitt i våra naturliga svagheter kommer att göra oss orubbliga i tron, fruktbara i våra gärningar och säkra på vår väg. Då kommer vi aldrig att tveka: vi kommer i stället att resa oss, oavsett vilket fel vi gör oss skyldiga till, om så det mest motbjudande, och återvända till det gudomliga barnaskapets säkra väg som slutar i Guds öppna famn som väntar på oss.

Vem av er minns inte sin fars armar? Förmodligen var de inte lika milda, ömma och mjuka som era mödrars, men de kraftiga och starka armarna omfamnade oss med värme och trygghet. Herre, tack för de hårda armarna! Tack för de starka händerna! Tack för det ömma och kraftfulla hjärtat! Jag var nästan på väg att även tacka dig för mina fel! Nej, för du önskar dem inte! Men du förstår dem, ursäktar dem, förlåter dem.

Detta är den visdom som Gud förväntar sig att vi skall utöva i umgänget med Honom. Detta är verkligen en matematisk vetenskap: att erkänna att man är en nolla… Men vår Fader Gud älskar var och en av oss som vi är - som vi är! Om jag - som bara är en stackars människa - älskar var och en av er som ni är, tänk er då hur väldig Guds kärlek är! Bara vi kämpar, bara vi anstränger oss för att låta vårt liv följa vårt väl formade samvetes angivelser.

Levnadsplan

När ni tänker igenom hur ert fromhetsliv är och hur det borde vara, när ni tänker igenom vilka bestämda punkter ert personliga förhållande med Gud borde bättras på, kommer ni, om ni har förstått mig rätt, att avvisa frestelsen att föreställa er ouppnåeliga bedrifter, för ni kommer att ha upptäckt att Herren nöjer sig med att vi erbjuder Honom små tecken på kärlek i varje ögonblick.

Försök att ihärdigt hålla dig till en levnadsplan: ägna några minuter åt stilla bön, gå i den heliga mässan - dagligen, om det är möjligt - och ta ofta emot kommunionen, gå regelbundet till förlåtelsens heliga sakrament - även om ditt samvete inte anklagar dig för någon dödssynd -, besök Jesus i Tabernaklet, be den heliga rosenkransen och betrakta dess hemligheter, och ägna dig åt alla de andra fantastiska bruk som du känner till eller kan lära dig.

De skall inte bli till stela normer, vattentäta skott. Levnadsplanen anger en flexibel väg som är anpassad till dina villkor, till ditt liv mitt i världen, med ett intensivt yrkesarbete och med sociala skyldigheter och relationer som du inte får försumma, för i dessa göromål fortsätter ditt möte med Gud. Din levnadsplan måste vara som en gummihandske som anpassar sig perfekt till den hand som använder den.

Glöm inte heller att det viktiga inte är att göra många saker; nöj dig med att generöst utföra dem du kan utföra varje dag, oavsett om du har lust eller inte. Dessa bruk kommer nästan omärkbart att föra dig till den kontemplativa bönen. I din själ kommer det att springa fram alltfler akter av kärlek, bönesuckar, tacksägelser, akter av gottgörelse och andliga kommunioner. Och det kommer att ske medan du utför dina plikter: när du svarar i telefon, när du stiger in i ett fortskaffningsmedel, när du stänger eller öppnar en dörr, då du går förbi en kyrka, då du börjar en ny uppgift, medan du utför den och när du avslutar den; du kommer att hänföra allt till Gud, din Fader.

Försök att finna ro i det gudomliga barnaskapet. Gud är en alltigenom öm Fader vars kärlek är oändlig. Kalla Honom Fader många gånger om dagen och säg Honom - ensam, i ditt hjärta - att du älskar Honom, att du dyrkar Honom, att du känner dig stolt över och stark av att vara hans son. Allt detta utgör ett äkta program för det inre livet, som måste kanaliseras genom de fromhetsnormer som utgör grunden för din relation till Gud - jag upprepar, de skall vara få men konstanta - och som kommer att göra det möjligt för dig att känna och handla som en god son.

Jag måste emellertid varna dig för faran med slentrian - en verklig grav för fromheten - som ofta visar sig förklädd i form av ambitionen att göra eller åta sig stora uppdrag, samtidigt som man av bekvämlighet försummar vardagens plikter. När du känner denna frestelse, skall du försätta dig i all uppriktighet inför Herren: tänk på om det är för att du inte har sökt Gud som du har tröttnat på att kämpa i ständigt samma sak; se efter om din trogna ihärdighet i arbetet har brustit på grund av att du saknat generositet eller offervilja. Då framstår dina fromhetsnormer, dina små uppoffringar, din apostoliska verksamhet som inte bär omedelbar frukt, som fruktansvärt sterila. Vi känner oss tomma och kanske börjar vi drömma om nya planer för att tysta vår himmelske Faders röst, som kräver fullständig lojalitet av oss. Med själen upptagen av drömmen om storslagna ting, som snarare är en mardröm, glömmer vi bort den säkraste verkligheten, den väg som utan tvivel för oss rätt till heligheten: ett tydligt tecken på att vi har förlorat det övernaturliga perspektivet, övertygelsen om att vi är små barn, förvissningen om att vår Fader kommer att utföra underverk genom oss, om vi börjar om med ödmjukhet.

De rödmålade pålarna

Ett starkt minne från min barndom är de vägvisare som man i mina hemtrakter placerade ut längs stigarna bland bergen. Det var höga stolpar, vanligtvis rödmålade, som drog till sig min uppmärksamhet. Man förklarade då för mig att när snön faller och täcker stigar, fält och ängar, skogar, klippor och stup, sticker pålarna upp som säkra referenspunkter, så att man alltid kan veta var vägen går.

I det inre livet sker någonting liknande. Det finns vårar och somrar, men även vintrar, dagar utan sol och nätter utan måne. Vi får inte låta umgänget med Jesus Kristus bero på hur vi för tillfället känner oss eller på humörets svängningar. Att göra det skulle vara liktydigt med egoism och bekvämlighet och är inte heller förenligt med kärlek.

När det snöar och blåser kallt kommer därför ett antal solida och djupt rotade - men alls inte sentimentala - fromhetsövningar som är anpassade efter vars och ens omständigheter att vara som de där rödmålade pålarna som fortsätter att visa oss vilken väg vi skall gå tills Herren beslutar att solen skall skina igen, tills isen smälter och hjärtat lever upp på nytt och brinner med en eld som i själva verket aldrig hade slocknat: den var bara täckt som glödande kol av en prövotids aska, eller av vårt eget minskade engagemang eller bristande offervilja.

Jag döljer inte att det under dessa år har funnits personer som med uppriktig smärta har sagt till mig: Fader, jag vet inte vad som händer med mig, jag känner mig trött och kall; tidigare kände jag mig säker och rättfram i mitt fromhetsliv, men nu känns det som om jag spelade teater … Nå, till dem som befinner sig i en sådan situation och till alla er svarar jag: Teater? Utmärkt! Herren leker med oss som en far med sina barn.

Det står att läsa i den heliga Skrift: ludens in orbe terrarum, att han leker över hela världen. Men Gud överger oss inte, för omedelbart därefter står det: deliciae meae esse cum filiis hominum, jag har min lust bland människors barn. Herren leker med oss! Och när vi får för oss att vi spelar teater för att vi känner oss kalla, håglösa, när vi känner oss modstulna och viljelösa, när det känns svårt att göra våra plikter och uppnå de andliga mål som vi hade föresatt oss, är stunden inne att tänka på att Gud leker med oss och förväntar sig att vi skall kunna spela vår teater med bravur.

Jag har ingenting emot att berätta för er att Herren ibland har förlänat mig många ynnestbevis, men vanligtvis kämpar jag i motvind. Jag följer min levnadsplan för att jag måste göra det, av kärlek, inte för att jag tycker om det. Men, Fader, kan man spela teater med Gud? Är inte det hyckleri? Var lugn! Det är dags för dig att delta i en mänsklig komedi med en gudomlig åskådare. Härda ut, för Fadern, Sonen och den helige Ande betraktar din komedi; gör allt av kärlek till Gud, för att behaga Honom, även om det är ansträngande.

Vad vackert det är att vara Guds gycklare! Vad vackert det är att spela denna teater av kärlek, med offervilja, utan någon egen tillfredsställelse, för att glädja vår Fader Gud som leker med oss! Ställ dig inför Herren och anförtro dig åt Honom: jag har ingen lust att ägna mig åt det här, men jag uppoffrar det för dig. Och ägna dig verkligen åt ditt arbete, även om du tycker att det är teater. En sådan välsignad teater! Jag försäkrar dig om att det inte är fråga om hyckleri, för hycklare behöver publik för sin pantomim. Däremot är vår teaters åskådare - låt mig upprepa det - Fadern, Sonen och den helige Ande, den heliga Jungfrun, den helige Josef och himlens alla änglar och helgon. Vårt inre liv är inte något annat skådespel än detta: det är Kristus som går förbi quasi in occulto, liksom i hemlighet.

Jubilate Deo. Exsultate Deo adiutori nostro. Lova Gud, höj glädjerop till Gud som är vår ende hjälpare. Jesus, den som inte förstår det vet ingenting om kärlek, synd eller elände! Jag är en stackars människa och förstår mig på synder, kärlek och elände. Vet ni vad det innebär att lyftas ända upp till Guds hjärta? Kan ni förstå att en människa kan stå inför Herren, öppna sitt hjärta för Honom och beklaga sig inför Honom? Jag beklagar mig exempelvis när han tar till sig unga människor som hade kunnat tjäna Honom och älska Honom många år till på jorden; jag förstår det inte. Men jag beklagar mig med förtröstan, för jag vet att om jag inte längre skulle stödja mig på Guds armar, skulle jag snubbla direkt. Därför tillägger jag omedelbart, långsamt, medan jag accepterar Himlens planer: må Guds rättvisa och älskvärda vilja ske, uppfyllas, lovas och äras över allting. Amen. Amen.

Det är det handlingssätt som Evangeliet lär oss, det är helig slughet och källan till effektivitet i vårt apostoliska arbete. Det är källan till vår kärlek och den frid som tillkommer oss som Guds barn, den väg genom vilken vi kan sprida tillgivenhet och sinnesfrid till människorna. Det är bara längs denna väg som vi kommer att sluta våra dagar i Kärleken, efter att ha helgat vårt arbete och i arbetet sökt den gömda lyckan i de ting som rör Gud. Vi kommer att uppträda med barns heliga fräckhet och avvisa den falska skam - hyckleriet - som kännetecknar vuxna, som är rädda för att återvända till sin Fader efter att ha upplevt misslyckandet i ett fall.

Jag avslutar med Herrens hälsning som vi hör i dagens Evangelium: pax vobis! Frid åt er alla… Lärjungarna blev glada när de såg Herren, den Herre som följer oss längs vägen till Fadern.

Detta kapitel på ett annat språk