Att leva av tron

Ibland sägs det att det händer under mera sällan nu än förr i tiden. Kan det inte snarare vara så att det idag är färre människor som lever av tron? Gud kan inte annat än hålla sitt löfte: Begär av mig, så skall jag ge dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. Vår Gud är Sanningen, grunden för allt som finns: ingenting sker utan hans allsmäktiga vilja.

Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Herren förändras inte; han behöver inte rusa efter någonting han inte äger, för han är själv all rörelse, all skönhet och all storhet. Idag såväl som igår. Himmelen skall upplösa sig som rök och jorden nötas ut som en klädnad … men min frälsning förblir evinnerligen, och min rättfärdighet blir ej om intet.

Gud har i Jesus Kristus slutit ett nytt och evigt förbund med människorna. Han har satt sin allmakt i vår frälsnings tjänst. När de skapade varelserna förtvivlar, när de darrar av brist på tro, hör vi ånyo Jesajas som i Herrens namn förkunnar: Har så min arm blivit för kort, så att den ej kan frälsa, eller finns hos mig ingen kraft till att hjälpa? Med min tillrättavisning uttorkar jag ju havet och strömmarna gör jag till torrt land, så att fiskarna ruttnar och dör av törst, eftersom vattnet är borta. Själva himmelen klär jag i mörker och ger den sorgdräkt att bära.

Tron är en övernaturlig dygd som gör vårt förstånd redo att godta de uppenbarade sanningarna, att säga ja till Kristus som har givit oss full kännedom om den heliga Treenighetens frälsningsplan. Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin Son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.

Vid Siloadammen

Jag skulle vilja att Jesus själv talade till oss om tron och gav oss undervisning om tron. Vi skall därför öppna Nya Testamentet och tillsammans med Honom uppleva några episoder ur hans liv. Han undlät nämligen inte att undervisa sina lärjungar, undan för undan, för att de skulle hänge sig förtröstansfullt åt att göra Faderns vilja. Han undervisar dem i ord och handling.

Låt oss slå upp nionde kapitlet i Johannesevangeliet. Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: "Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?" Trots att dessa män är så nära Kristus tänker de illa om den stackars blinde mannen. Bli alltså inte förvånade om ni möter andra Herrens lärjungar som uppträder på ett liknande sätt gentemot er eller gentemot andra, när ni under livets vandring tjänar Kyrkan. Låt det inte bekymra er, och fäst er i likhet med den blinde inte vid det. Överlämna er på riktigt i Kristi händer. Han angriper inte, han förlåter; han fördömer inte, han frikänner; han ser inte likgiltigt på sjukdom, utan botar den med gudomlig skyndsamhet.

Vår Herre spottade på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: Gå och tvätta dig i Siloadammen (siloa betyder utsänd). Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.

Vilket exempel på säker tro som den blinde mannen ger oss! En levande och handlingskraftig tro. Handlar du på samma sätt med Guds bud, när du många gånger är blind, när din själ oroas och är försjunken i mörker? Vilken kraft kunde väl det där vattnet ha för att hans ögon skulle botas genom att fuktas med det? Hade det inte varit bättre med några hemlighetsfulla ögondroppar, en värdefull medicin som framställts i en vis alkemists laboratorium? Men den där mannen tror. Han sätter Guds befallning i verket och återvänder med ögonen fulla av ljus.

Det ansågs vara lämpligt - skrev den helige Augustinus i en kommentar till den här passagen - att Evangelisten skulle förklara vad dammens namn betydde och påpeka att det betyder utsänd. Nu förstår ni vem den utsände är. Om Herren inte hade sänts till oss, skulle ingen av oss ha befriats från synden. Vi bör tro fullt och fast på den som frälser oss, på denne gudomlige Läkare som har blivit utsänd just för att bota oss. Vi bör tro med desto större styrka ju svårare eller hopplösare den sjukdom vi lider av är.

Vi bör bedöma saker på samma sätt som Gud gör, aldrig förlora det övernaturliga perspektivet och räkna med att Jesus även använder sig av vårt elände för att hans ära skall stråla. När ni känner att egenkärleken, tröttheten, missmodet och lidelsernas tyngd börjar slingra sig in i era själar, så skall ni reagera snabbt och lyssna till Mästaren, utan att skrämmas alltför mycket av den sorgliga anblicken av det vi alla verkligen är. Så länge som vi lever kommer våra personliga svagheter alltid att åtfölja oss.

Detta är den kristnes väg. Det är nödvändigt att oförtröttligt, med en kraftfull och ödmjuk tro, ropa: Herre, lita inte på mig! Jag litar däremot på dig. Och när vi då i vår själ får en känsla av den kärlek, det medlidande, den ömhet som Jesus Kristus ser på oss med, för han överger oss inte, kommer vi att förstå djupet av Apostelns ord: virtus in infirmitate perficitur;1 med tro på Herren, trots vårt elände - eller rättare sagt, med vårt elände - kommer vi att vara vår Fader Gud trogna. Guds makt kommer att skina igenom och stödja oss i vår svaghet.

Bartimaios tro

Den här gången är det den helige Markus som berättar om hur en annan blind man botades. De kom till Jeriko. Och när han tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden, satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimaios, son till Timaios. När den blinde hörde oväsendet från folkmassan frågade han: vad händer? De svarade honom: Det är Jesus från Nasaret. Och då upptändes hans själ av en sådan tro på Kristus att han ropade: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!"

Får du inte lust att också ropa, du som också sitter vid vägkanten, vid denna livets väg som är så kort, du som saknar ljus, du som behöver mera nåd för att bestämma dig för att försöka bli helig? Känner du inte att du är i stort behov av att genast ropa: Jesus, Davids son, förbarma dig över mig! Vilken underbar bönesuck att upprepa ofta!

Jag råder er att uppmärksamt meditera över det som inträffade före undret, så att ni noga inpräntar denna mycket klara tanke: våra stackars hjärtan skiljer sig mycket från Jesu barmhärtiga Hjärta! Den tanken kommer alltid att vara er till nytta, särskilt i stunder av prövningar eller frestelser, men även då stunden är kommen att svara generöst, såväl i små göromål som i frågor som kräver hjältemod.

Många sade åt honom att hålla tyst. Det hände även dig när du kände på dig att Jesus gick förbi dig vid vägkanten. Ditt hjärta slog häftigare och även du började ropa, rörd av en djupt liggande oro. Och dina vänner, vanor, bekvämlighet, din omgivning, kort sagt allt och alla rådde dig: Håll tyst, ropa inte! Varför skall du ropa på Jesus? Stör Honom inte!

Men den stackars Bartimaios lyssnade inte på dem, utan fortsatte med ännu större kraft: Davids son, förbarma dig över mig! Herren, som hade hört honom från första stund, lät honom visa ihärdighet i sin bön. Det gör han med dig också. Jesus hör vår själs första rop, men han väntar. Han vill att vi skall bli övertygade om att vi behöver Honom. Han vill att vi skall be Honom, att vi skall vara envisa, som den där blinde mannen som befann sig vid vägen ut från Jeriko. Låt oss ta efter honom. Även om Gud inte omedelbart beviljar oss det som vi ber Honom om, även om många försöker att avlägsna oss från bönen, skall vi inte upphöra att åkalla Honom.

Jesus stannade och sade: Kalla hit honom. Vissa av de vänligast inställda som omgav den blinde vände sig till honom och sade: Var lugn. Stig upp, han kallar på dig. Det är den kristna kallelsen! Men Gud kallar oss inte bara en gång. Tänk även på att Herren söker oss i varje ögonblick: stig upp - uppmanar han oss -, res dig ur din lättja, din bekvämlighet, din futtiga själviskhet, dina obetydliga små bekymmer. Res dig, istället för att ligga utslagen i en hög på marken. Se till att växa i längd, tyngd och volym och övernaturligt perspektiv.

Mannen kastade av sig manteln och sprang upp och kom fram till Jesus. Han kastade av sig manteln! Jag vet inte om du har varit i krig. För många år sedan hände det ett par gånger att jag gick på ett slagfält, några timmar efter att striden hade slutat. Kvarlämnade på marken låg filtar, fältflaskor, ryggsäckar fulla med personliga tillhörigheter: brev, fotografier på älskade personer … Och det var inte de besegrade som hade lämnat dem, utan segrarna! Alla de där sakerna, allt de lämnat hindrade dem från att springa snabbare och kasta sig över fiendens skyttevärn. Som Bartimaios på språng efter Kristus.

Glöm inte att det är nödvändigt att anstränga sig för att komma fram till Kristus; att det är nödvändigt att kasta bort allt som stör: filt, ryggsäck och fältflaska. Du bör handla på samma sätt i ditt envig för Guds ära, i din kamp för kärlek och frid, med vilken vi försöker utbredda Kristi rike. För att tjäna Kyrkan, påven och människorna måste du vara beredd att avstå från allt som är överflödigt, att vara utan den filt som värmer när det är kallt om natten, att vara utan dina avhållna familjesouvenirer; att vara utan det svalkande vattnet i fältflaskan. Det är en lektion i tro, en lektion i kärlek. För det är så man bör älska Kristus.

Tro med gärningar

Och omedelbart börjar en gudomlig dialog, en underbar dialog som är rörande, som upptänder, för nu är du och jag Bartimaios. Kristus, som är Gud, tar till orda och frågar: quid tibi vis faciam?, vad vill du att jag skall göra för dig? Och den blinde svarar: Mästare, gör så att jag kan se. Så ytterst självklart! Och du, ser du? Har det inte vid något tillfälle hänt dig samma sak som hände denne blinde man i Jeriko? Jag kan inte annat än dra mig till minnes att jag, då jag mediterade över detta stycke för många år sedan och kände att Jesus förväntade sig någonting av mig - någonting som jag inte visste vad det var! - , skapade mina egna bönesuckar. Herre, vad vill du, vad begär du av mig? Jag hade en föraning om att han sökt upp mig för någonting nytt och det där Rabboni, ut videam - Mästare, gör så att jag kan se - fick mig att i en ständig bön bönfalla Kristus: Herre, må det du önskar gå i uppfyllelse.

Be med mig till Herren: doce me facere voluntatem tuam, quia Deus meus es tu, lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud. Kort sagt bör vi med våra läppar uttrycka en uppriktig iver efter att effektivt besvara vår Skapares uppmaningar, och vi bör se till att följa hans avsikter med orubblig tro, övertygade om att han inte kan svika.

Om vi på detta sätt älskar Guds vilja, kommer vi att förstå att trons värde inte bara ligger i hur tydligt vi kan uttrycka den, utan även i hur fast beslutna vi är att försvara den i handling och då kommer vi att handla konsekvent.

Låt oss återvända till den scen som utspelar sig i Jerikos utkanter. Nu är det till dig Kristus talar. Han säger till dig: vad vill du av mig? Gör så att jag kan se, Herre, gör så att jag kan se! Och Jesus säger: Gå, din tro har hjälpt dig. Genast kunde mannen se, och han följde honom på vägen. Att följa Honom på vägen. Du har fått veta vad Herren förväntar sig av dig och bestämt dig för att följa Honom på vägen. Du försöker gå i hans fotspår, klä dig i Kristi klädnad, vara Kristus själv: då bör din tro, tron på det ljus som Herren ger dig steg för steg, vara handlingskraftig och självuppoffrande. Gör dig inte några illusioner, tro inte att du kommer att upptäcka några nya metoder. Den tro som Han begär av oss är just sådan: vi bör gå i hans takt, arbeta generöst, rycka upp det som hindrar oss och kasta bort det.

Tro och ödmjukhet

Nu är det den helige Matteus som berättar om en rörande händelse. En kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år kom bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel. Vilken ödmjukhet! Hon tänkte nämligen: "Får jag bara röra vid hans kläder så blir jag hjälpt." Det saknas aldrig sjuka som ropar, som Bartimaios, med en stor tro, som inte drar sig för att bekänna sin tro med höga rop. Men se, längs Kristi väg finns det inte två likadana själar. Även denna kvinnas tro är stor, men hon ropar inte. Hon närmar sig utan att någon lägger märke till henne. För henne är det tillräckligt att röra vid en liten bit av Jesu kläder, för hon är säker på att hon kommer att bli botad. Knappast har hon gjort det, förrän vår Herre vänder sig om och tittar på henne. Han vet redan vad som händer i hennes hjärta; han har märkt hennes säkerhet: Var inte orolig, min dotter. Din tro har hjälpt dig.

Hon rörde försiktigt vid fållen på hans mantel, närmade sig med tro, trodde och visste att hon hade blivit botad … Om vi vill bli frälsta bör även vi röra vid Kristi klädnad med tro. Ser du hur vår tro skall vara? Ödmjuk. Vem är du, vem är jag, för att förtjäna Kristi kallelse? Vem är vi för att få vara så nära Honom? Han har givit oss ett tillfälle, som han gjorde med den där stackars kvinnan i folkmassan. Och inte bara för att röra vid en liten del av hans klädnad, eller snudda vid kanten, vid bården på hans mantel. Vi har Honom. Han utger sig fullständigt, med sin Kropp, sitt Blod, sin Själ och sin Gudom. Vi äter Honom varje dag, vi samtalar förtroligt med Honom, som man talar med sin far, som man talar med Kärleken. Och detta är sanning. Det är inte fantasier.

Låt oss sträva efter att bli ödmjukare. Det är nämligen bara en ödmjuk tro som gör det möjligt för oss att se med ett övernaturligt perspektiv. Och det finns inget annat alternativ. Det finns bara två sätt att leva i denna värld: antingen lever man ett övernaturligt liv, eller ett djuriskt liv. Och du och jag kan inte leva annat än Guds liv, det övernaturliga livet. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men mister sin själ? Vilken nytta har en människa av all världens goda, av att få alla förståndets och viljans önskningar uppfyllda? Vad är allt detta värt, när allting upphör, när allting rämnar, när alla denna jordiska världs rikedomar är som teaterkulisser, när man därefter befinner sig i evigheten för alltid, för alltid, för alltid?

Det adverbet - alltid - gjorde Teresa av Jesus till en stor människa. När hon - som barn - tillsammans med sin bror Rodrigo gick ut genom porten Adaja genom hemstadens murar för att bege sig till morernas land och bli halshuggna för Kristus, viskade hon till sin bror, när han blev trött: för alltid, för alltid, för alltid.

Människorna ljuger när de på tal om timliga saker säger "för alltid". "För alltid" är sant, fullständigt sant, endast då det hänför sig till Gud, och så bör du leva, med en tro som skall hjälpa dig att få en ljuv försmak av himlen när du tänker på den evighet som verkligen är för alltid.

Vardagsliv och kontemplation

Låt oss återgå till det heliga Evangeliet, och dröja vid det som den helige Matteus berättar om i sitt 21:a kapitel. Han berättar att Jesus, när han var på väg tillbaka till staden, blev hungrig, och då han fick se ett fikonträd vid vägen gick han fram till det. Herre, vilken glädje det är att se dig hungrig, att se dig törstig vid brunnen i Sykar! Jag ser dig som perfectus Deus, perfectus homo: sann Gud, men sann människa, med kött som mitt. Han avstod från allt och antog en tjänares gestalt för att jag aldrig skulle tvivla på att han förstår mig, på att han älskar mig.

Han var hungrig. När vi blir trötta - under arbetet, studierna, ett apostoliskt företag - när mörka moln sänker sig över horisonten, då skall vi vända blicken mot Kristus: mot den gode Jesus, den trötte Jesus, den hungrige och törstige Jesus. Herre, så väl du låter oss förstå dig! Så underbart du får oss att älska dig! Du visar dig för oss som vi själva är, i allt utom i synd: för att vi mycket påtagligt skall kunna förstå att vi tillsammans med dig kan övervinna våra onda böjelser, våra skulder. För varken trötthet, hunger, törst eller tårar är viktiga … Kristus blev trött, han hungrade, törstade, grät. Det viktiga är att kämpa - en älskvärd kamp, för Herren står alltid kvar vid vår sida - för att göra vår himmelske Faders vilja.

Han närmar sig fikonträdet: han närmar sig dig och han närmar sig mig. Jesus, som hungrar och törstar efter själar. Från korset ropade han: sitio!, jag törstar. Han törstar efter oss, vår kärlek, våra själar och alla de själar som vi bör föra till Honom längs korsets väg, som är odödlighetens och den himmelska härlighetens väg.

Han kom fram till fikonträdet men hittade ingenting annat på det än blad. Det är beklagligt. Är det så i vårt liv? Är det så sorgligt att vi saknar tro, en ödmjukhetsiver, (*) att vi varken gör några uppoffringar eller utför några gärningar? Är det så att vi bara har en kristen fasad, men inte ger frukt? Det vore fruktansvärt. För Jesus befaller: Aldrig någonsin skall du bära frukt. Och med en gång vissnade trädet. Vi blir nedstämda av detta stycke i den heliga Skrift, samtidigt som det sporrar oss till att upptända vår tro, att leva i överensstämmelse med tron, så att vi alltid skall bära frukt åt Kristus.

Vi får inte bedra oss: vår Herre är aldrig beroende av våra mänskliga överläggningar; våra ambitiösaste projekt är barnlekar för Honom. Han vill ha själar, han vill ha kärlek; han vill att alla skall söka sig till Honom för att i all evighet njuta av hans rike. Vi bör arbeta mycket på jorden; vi bör arbeta väl, för det är våra vanliga uppgifter som vi skall helga. Men vi får aldrig glömma att göra det för Gud. Om vi gjorde det för oss själva, av högmod, skulle vi bara frambringa löv: varken Gud eller människorna skulle finna någon sötma på vårt träd, trots all grönska.

(*) Det spanska originalet använder uttrycket "vibración de humildad"; "en ödmjukhetsiver" är översättarens försök att fånga författarens sinnrika nyskapelse (övers.anm.).

Därefter, då de såg det torra fikonträdet, häpnade lärjungarna och sade: "Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?". De första tolv, som hade varit närvarande vid så många av Kristi underverk, häpnar än en gång: deras tro var ännu inte brinnande. Därför försäkrar Herren dem: Sannerligen, om ni har tro och inte tvivlar, kan ni göra detta med fikonträdet och mer än så, ni kan säga till berget här: Upp och kasta dig i havet! och det skall ske. Jesus Kristus ställer detta villkor: att vi skall leva av tron, för då kommer vi att kunna försätta berg. Och det finns så mycket som behöver försättas … i världen och, först och främst, i våra hjärtan. Det finns så många hinder för nåden! Tro, således; tro som stöds av gärningar, tro som stöds av uppoffringar, tro som stöds av ödmjukhet. För tron gör oss allsmäktiga: allt vad ni ber om i era böner skall ni få, om ni tror.

Den som lever av tron kan bedöma jordiska ting korrekt, han vet att det som finns här nere, som Moder Teresa av Jesus sade, är en dålig natt i ett dåligt härbärge. Han förnyar sin övertygelse om att vårt liv på jorden är en tid för att arbeta och kämpa, en tid av rening för att återbetala det som vi är skyldiga Guds rättvisa för våra synder. Han vet även att timliga egendomar är medel och använder dem generöst, heroiskt.

Tron skall inte bara predikas, den skall i högsta grad praktiseras. Vi kanske ofta känner oss kraftlösa. Låt oss då - och vi läser åter i det heliga Evangeliet - handla som den fallandesjuke pojkens far. Han vill att hans son skall bli räddad, han hoppas att Kristus skall bota honom, men han vågar inte tro på en sådan lycka. Och Jesus, som alltid begär att vi skall tro och som kände till mannens bryderier, hjälper honom på traven: om du kan tro, allt är möjligt för den som tror. Allt är möjligt: vi är allsmäktiga! Men vi måste tro. Mannen känner att hans tro vacklar, han fruktar att hans brist på förtroende skall förhindra hans sons tillfrisknande. Han gråter. Vi skall inte skämmas över sådana tårar: de är frukten av kärlek till Gud, av ångerfull bön, av ödmjukhet. Då utbrast pojkens far gråtande: Herre, jag tror, hjälp min otro!

Och även vi säger det till Honom med samma ord nu, då vi avslutar vår betraktelse. Herre, jag tror. Jag har uppfostrats i din tro, jag har beslutat mig för att följa dig nära. Upprepade gånger under mitt liv har jag bett om din barmhärtighet. Och upprepade gånger har jag även trott det vara omöjligt att du skulle kunna utföra sådana under i dina barns hjärtan. Herre, jag tror! Men hjälp mig att tro mer och bättre!

Och vi vänder även denna bön till den heliga Maria, Guds moder och vår moder, trons Mästarinna: Salig är du som trodde, ty det som Herren har låtit säga dig skall gå i uppfyllelse.

Detta kapitel på ett annat språk