Att leva inför Gud och människor

Vi befinner oss här, consummati in unum!, förenade i våra böner och intentioner, beredda att påbörja denna stund av samtal med Herren med en förnyad önskan att vara effektiva redskap i hans händer. Inför Jesus i det Allraheligaste sakramentet - vad jag tycker om att göra en uttrycklig akt av tro på Herrens verkliga närvaro i Eukaristin! - skall ni i era hjärtan främja en längtan efter att genom er bön sända en kraftfull impuls till alla platser världen över, ända till de mest avlägsna hörn på vår planet där det finns människor som lever sina liv generöst i Guds och människornas tjänst. Tack vare den ofattbara verklighet som de heligas samfund är, deltar vi nämligen solidariskt - som medarbetare, säger den helige Johannes - i uppgiften att sprida Herrens sanning och frid.

Det är rätt att vi tänker på hur vi efterliknar Mästaren, att vi stannar upp, reflekterar, så att vi direkt ur Herrens liv lär oss några av de dygder som måste upplysa vårt uppträdande om vi verkligen strävar efter att sprida Kristi rike.

Klokheten, en nödvändig dygd

I den passage ur Matteusevangeliet som återges i dagens Mässa läser vi följande: tunc abeuntes pharisaei, consilium inierunt ut caperent eum in sermone; då gick fariséerna bort och kom överens om att försöka få fast Jesus för något han sade. Glöm inte att detta hycklande handlande är en vanlig taktik även i vår tid; jag tror att fariséernas ogräs aldrig kommer att kunna rensas bort från vår värld: det har alltid haft en otrolig växtkraft. Herren kanske tillåter det att växa för att göra oss, sina barn, kloka; för dygden klokhet är oundgänglig för alla dem som måste vägleda, styrka, tillrättavisa, entusiasmera eller uppmuntra andra. Och så måste varje kristen handla gentemot sin omgivning, genom att som apostel dra nytta av omständigheterna i sina vardagliga uppgifter.

Jag upplyfter mitt hjärta till Gud och ber, genom den heliga Jungfruns förmedling - hon som är i Kyrkan, men samtidigt över Kyrkan: mellan Kristus och Kyrkan, för att skydda och regera, för att vara människornas moder på samma sätt som hon är vår Herre Jesu moder - att han må ge oss alla denna klokhet, och särskilt oss som mitt i samhällets blodomlopp vill arbeta för Gud: vi måste verkligen lära oss att vara kloka.

Scenen i Evangeliet fortsätter: de - fariséerna - lät sina lärjungaroch några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: Mästare. Se så bedrägligt de kallar Honom Mästare; de låtsas vara beundrare och vänner, de behandlar Honom på ett sätt som förbehålls myndighetspersoner som man hoppas bli undervisad av. Magister, scimus quia verax es, vi vet att du är uppriktig… vilken lömsk slughet! Har ni sett större falskhet? Se er för i denna värld. Var inte misstänksamma eller misstrogna; men ni bör komma ihåg bilden av den gode Herden som man ser i katakomberna och känna tyngden på era axlar av det får som inte är en enda själ, utan hela Kyrkan, hela mänskligheten.

Om ni storsint tar på er detta ansvar, kommer ni att vara djärva och kloka då ni försvarar och förkunnar Guds rättigheter. Och då kommer många, genom ert rättframma uppträdande, att anse er vara och kalla er mästare, utan att ni själva vill det: vi söker inte jordisk ära. Men bli inte förvånade om det bland alla dem som vänder sig till er även smyger sig in sådana som endast vill smickra er. Kom noga ihåg det ni har hört mig säga många gånger: varken förtal, skvaller, mänsklig hänsyn eller oron för vad skall folk säga, och ännu mindre hycklande smicker skall någonsin få hindra oss från att göra vår plikt.

Minns ni liknelsen om den barmhärtige samariern? En man hade lämnats liggande vid vägen, misshandlad av rövare som bestulit honom på hans sista slantar. En av den gamla lagens präster går förbi platsen, och strax därefter en levit; båda fortsätter sin vandring utan att bry sig om honom. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Lägg märke till att Herren inte anförde detta handlande som ett exempel som bara några få utvalda skall följa, för direkt därefter tillade han, som svar till den som hade frågat Honom - till var och en av oss: Gå du och gör som han.

Om vi alltså märker att det i vårt eget eller i andras liv finns något som inte står rätt till, något som kräver den andliga och mänskliga hjälp som Guds barn kan och måste ge, så kommer ett tydligt uttryck för klokhet att bestå i att grundligt tillämpa rätt botemedel, med kärlek, kraft och uppriktighet. Här finns inte plats för hämningar. Det är fel att tro att man löser problem genom underlåtelser eller uppskov.

Klokheten kräver att rätt medicin används, närhelst det behövs. När såret blottlagts måste botemedlet tillämpas, fullt ut och utan halvmesyrer. När ni känner minsta symtom av det onda, var enkla, sannfärdiga, såväl om ni skall bota som om ni själva behöver botas. I dessa fall måste man tillåta att den som är i stånd att bota i Guds namn trycker på såret, först en bit från såret och sedan allt närmare det, så att allt var trycks ut och infektionshärden blir helt renad. Först och främst måste vi handla så gentemot oss själva och med dem som vi av rättvisa eller kärlek till nästan är skyldiga att hjälpa; i detta avseende ber jag särskilt för föräldrar och dem som ägnar sig åt uppfostran och undervisning.

Mänsklig hänsyn

Låt er inte hejdas av något hycklande skäl: ge medicinen outspädd. Men handla moderligt, med samma oändliga ömhet som våra mödrar visade då de tog hand om oss och våra små eller stora sår efter att vi som barn lekt och snubblat. När det är nödvändigt att vänta några timmar, väntar man; men aldrig mer tid än nödvändigt, för att göra det vore liktydigt med bekvämlighet och feghet, vilket är någonting helt annat än klokhet. Var inte rädda för att desinfektera sår, särskilt ni som har ansvar för att bilda andra.

Det är möjligt att någon kommer att gå fram till den som måste bota men inte kan bestämma sig för att göra det eller är rädd för att ta sig an sin uppgift, och försåtligt viska i hans öra: Mästare, vi vet att du är uppriktig… Finn er inte i sådant ironiskt beröm: de som inte anstränger sig för att omsorgsfullt utföra sina uppgifter är inte mästare, för de visar inte den rätta vägen; de är inte uppriktiga, för med sin falska klokhet föraktar de tydliga regler eller anser dem vara överdrivna, regler som bekräftats tusentals gånger genom rättfärdigt handlande, genom ålderns erfarenhet, genom kunskap om hur man styr, genom kännedom om människans svaghet och den kärlek till varje får som gör att man talar, ingriper, bryr sig om.

Falska mästare är rädda för att ta reda på hela sanningen; de fylls av obehag vid blotta tanken - eller snarare skyldigheten - att ta till ett botemedel som under vissa omständigheter kan vara smärtsamt. Ett sådant handlande - var så säkra - är varken klokt, kärleksfullt eller förnuftigt; ett sådant förhållningssätt är fegt, ansvarslöst, vettlöst och dumt. Det är samma personer som senare, panikslagna inför katastrofen, försöker förhindra skadan när det redan är för sent. De minns inte att dygden klokhet kräver att man i god tid överväger och ger råd med utgångspunkt i sin mognad, gammal erfarenhet, klarsynthet och frispråkig uppriktighet.

Låt oss fortsätta med Matteus berättelse: Mästare, vi vet att du är uppriktigoch verkligen lär oss Guds väg. Jag upphör aldrig att förvånas över denna cynism. Deras avsikt är att vända vår Herres egna ord mot Honom, de vill få Honom att säga någonting ogenomtänkt och istället för att klart lägga fram det som de ansåg vara ett olösligt problem, försöker de förvirra Honom med lovord som bara borde komma från hängivna läppar och uppriktiga hjärtan. Jag dröjer medvetet vid fariséernas sätt att handla, inte för att vi skall lära oss att vara misstänksamma, men väl kloka; för att vi inte skall godta svek från sådana som förställer sig, även om det kommer förklätt i fraser eller uttryck som i sig är med sanningen överensstämmande, som i den passage vi betraktar: Du gör inte åtskillnad mellan personer, säger de till Honom; Du har kommit för alla människor; ingenting hindrar Dig från att förkunna sanningen och undervisa om det goda.

Jag upprepar: ja, vi skall vara kloka, men inte misstänksamma. Var beredda att lita helt och fullt på alla, var mycket storsinta. En kristens, en lojal människas, ord - jag litar helt och fullt på var och en av er - är för mig värt mer än en autentisk underskrift av hundra enhälliga notarius publicus, även om jag vid något tillfälle kanske har blivit lurad för att jag har följt detta kriterium. Jag föredrar att riskera att oseriösa människor missbrukar mitt förtroende än att beröva någon den tillit han är värd som person och Guds barn. Jag försäkrar er om att jag aldrig har blivit besviken till följd av detta handlingssätt.

Att handla rättsinnigt

Om Evangeliet inte får oss att i varje stund dra konkreta slutsatser för vårt dagliga liv, så är det för att vi inte mediterar över det tillräckligt mycket. Många av er är unga; andra har redan uppnått mogen ålder. Ni vill alla, vi vill alla - annars skulle vi inte vara här - ge god frukt. Vi försöker få vårt handlande att präglas av offervilja, att anstränga oss för att handla med den talent som Herren har anförtrott åt oss, för vi känner Guds iver för själarna. Men trots alla goda intentioner har det hänt förr att folk fallit i den fälla som gillrats av samma allians - ex pharisaeis et herodianis - som kanske består av personer som på ett eller annat sätt borde försvara Guds rättigheter för att de är kristna, men som i stället har allierat sig med och gömt sig bland ondskans krafter och försöker att försåtligt lägga ut snaror för sina trosfränder, som tjänar samme Återlösare.

Var försiktiga och handla alltid med enkelhet, en dygd som är mycket kännetecknande för Guds barn. Uppträd naturligt i tal och handling. Gå till botten med problem; stanna aldrig vid ytan. Kom ihåg att om vi verkligen vill uppfylla våra skyldigheter som kristna på ett heligt och manligt sätt, måste vi räkna med obehagliga stunder, såväl för andra som för oss själva.

Jag kan inte dölja för er att jag lider innan, under och efter det att jag måste tillrättavisa någon eller fatta ett beslut som kommer att göra någon ledsen: och jag är inte sentimentalt lagd. Det tröstar mig att det bara är djur som inte gråter. Vi människor, Guds barn, gråter. Jag förstår att även ni måste gå igenom svåra stunder ibland, om ni anstränger er för att troget göra era plikter. Glöm inte att det är bekvämare - men det är liktydigt med att gå vilse - att till varje pris undvika lidande, under förevändning att man inte vill såra sin nästa. I den hämningen döljer sig ofta en skamlig flykt undan det egna lidandet, eftersom det vanligtvis är obehagligt att tillrättavisa någon i ett allvarligt ärende. Mina söner, kom ihåg att helvetet är fullt med tigande munnar.

Några av er som lyssnar på mig är läkare. Förlåt om jag dristar mig att åter anföra ett exempel hämtat ur medicinens värld; vad jag säger är kanske inte särskilt vetenskapligt, men den asketiska liknelsen är korrekt. För att läka ett sår måste man först göra det ordentligt rent, och även ett större område runt omkring själva såret. Kirurgen vet mycket väl att det gör ont, men han vet även att om han inte gör det, så kommer det att göra ännu ondare senare. Sedan desinficerar man omgående: det svider - det bränns, säger man i mina trakter - det gör ont, men det finns ingen annan utväg än att göra det, för att såret inte skall bli infekterat.

Om det för kroppens hälsa är uppenbart att man måste vidta dessa åtgärder, även om det bara rör sig om obetydliga skrubbsår, hur mycket nödvändigare är det då inte att på områden av stor betydelse för själens hälsa - i själva nervcentra i en persons liv - rengöra, skära, slipa, desinficera, lida! Klokheten kräver att vi ingriper på detta sätt och inte flyr från våra plikter, för att försöka undvika dem skulle vara liktydigt med brist på omsorg, och till och med ett allvarligt åsidosättande av dygderna rättvisa och styrka.

Var så säkra på att en kristen, om han verkligen vill handla hederligt inför Gud och inför människor, behöver besitta alla dygder, åtminstone potentiellt. Någon av er kanske vill säga mig: Fader, men mina svagheter då? Och jag svarar: Kan en läkare som är sjuk inte bota andra, även om hans sjukdom är kronisk? Hindrar hans sjukdom honom från att skriva ut recept på rätt medicin? Självklart inte: för att vårda behöver han bara ha rätt kunskap och tillämpa den med samma omsorg som han ägnar åt att bekämpa sin egen sjukdom.

Den egna svagheten som medel för att se klart

Om ni gör en modig samvetsrannsakan i Guds närvaro, kommer ni - liksom jag själv - att dagligen märka att ni tyngs av ett stort antal fel. När man, med Guds hjälp, kämpar för att göra sig kvitt dem har de inte någon avgörande betydelse och man kan besegra dem, även om det verkar som att man aldrig lyckas rycka upp dem med roten helt och hållet. Trots dessa svagheter kommer du dessutom att bidra till att åtgärda andra människors stora brister, om du anstränger dig för att besvara Guds nåd. Då du erkänner att du är lika svag som de - att du skulle kunna begå alla tänkbara fel och förskräckligheter - kommer du att vara mer förstående, och mildare, men samtidigt mera krävande, för att vi alla skall komma att besluta oss för att älska Gud av hela vårt hjärta.

Vi kristna, Guds barn, måste bistå våra medmänniskor och ärligt göra just det som hycklarna ondsint viskade till vår Herre: du ser inte till personen. Det vill säga att vi helt och hållet skall vägra att göra åtskillnad mellan olika personer - alla människor angår oss! - även om vi självfallet bör börja med att ägna oss åt de personer som Gud av en eller annan anledning - även av skäl som ytligt sett kan verka vara rent mänskliga - har satt vid vår sida.

Et viam Dei in veritate doces; att lära, lära, lära: att visa Guds vägar i enlighet med den rena sanningen. Låt dig inte skrämmas av att de ser dina personliga brister, dina och mina; jag drar mig inte för att tala öppet om mina brister, för att berätta om min personliga kamp, om min iver att på en eller annan punkt ändra mig för att vara Herren trogen. Redan själva ansträngningen för att rycka upp och besegra vårt elände är ett sätt att visa Guds vägar: först, och trots våra synliga fel, genom vårt livs vittnesbörd, därefter med läran, likt vår Herre, som coepit facere et docere, som först handlade och sedan predikade.

Efter att först upprepa att jag som präst älskar er mycket och att den himmelske Fadern älskar er ännu mer, eftersom han är en oändligt god Fader, och därefter påpeka att jag inte har någonting att förebrå er för, vill jag även säga att jag anser det vara min plikt att hjälpa er att älska Jesus Kristus och Kyrkan, hans hjord, för i detta tror jag inte att ni överträffar mig: ni efterliknar mig, men överträffar mig inte. När jag påpekar något fel i min predikan eller i personliga samtal med var och en av er, så är det inte för att göra någon ledsen; jag gör det uteslutande av den brinnande önskan att vi alla skall älska Herren mer. Och då jag insisterar på att det är nödvändigt att ni utövar dygderna, glömmer jag inte att det är lika angeläget att jag också gör det.

Vid ett visst tillfälle hörde jag en fräck person kommentera att erfarenheten av våra fall är till hjälp för att falla igen och göra samma fel hundra gånger till. Jag påstår däremot att en klok person drar nytta av sina misslyckanden för att lära av erfarenheten, för att lära sig att göra det goda, för att förnya sitt beslut att bli heligare. Se till att av era erfarenheter av nederlag och segrar i Guds tjänst alltid växa i kärlek och dessutom bli fastare beslutna att fortsätta utöva era skyldigheter och rättigheter som kristna medborgare, kosta vad det kosta vill: utan feghet, utan att fly från beröm eller ansvar, utan att skrämmas av de reaktioner vi möter i vår omgivning - kanske rentav från falska bröder - när vi hedervärt och lojalt försöker arbeta för Guds ära och våra medmänniskors väl.

Vi måste alltså vara kloka. Varför? För att vara rättvisa, för att leva kärleken till nästan, för att effektivt tjäna Gud och alla människor. Man har med rätta kallat klokheten genitrix virtutum, dygdernas moder, och även auriga virtutum, alla goda vanors körsven.

Åt var och en sitt

Läs uppmärksamt scenen ur Evangeliet, så att ni kan dra nytta av de underbara lärdomar i fråga om dygder som skall upplysa vårt handlande. Efter den hycklande och insmickrande inledningen, redogör fariséerna och Herodesanhängarna för problemställningen: Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?Lägg noga märke - skriver den helige Johannes Chrysostomos - till deras list; de säger inte "förklara för oss vad som är gott, lämpligt och tillåtet", utan "säg oss vad du anser". De var besatta av önskan att förråda honom och att göra honom förhatlig för den politiska makten.Jesus märkte deras onda avsikt och sade: "Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med." De räckte honom en denar, och han frågade: "Vems bild och namn är det här?" - "Kejsarens", svarade de. Då sade han till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."

Ni ser att dilemmat är lika gammalt som Mästarens svar är klart och otvetydigt. Det finns inte - det existerar inte - någon motsättning mellan att tjäna Gud och att tjäna människorna; mellan att utöva våra civila rättigheter och skyldigheter och våra religiösa sådana; mellan engagemanget för att bygga och förbättra den världsliga staden och övertygelsen om att vi går igenom denna värld som längs en väg som för oss till det himmelska fäderneslandet.

Även här framträder den koherenta livshållning som - jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa det - är ett nödvändigt villkor för dem som försöker helga sig mitt i de vardagliga händelserna i sitt arbete, i sina relationer inom familjen och i samhället. Jesus tillåter ingen sådan uppdelning: Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Det exklusiva val av Gud som den kristne gör när han fullt ut besvarar sin kallelse, driver honom att hänföra allt till Herren och att samtidigt även ge sin nästa allt det som rättvisan kräver.

Vi får inte gömma oss bakom skenbart fromma argument för att frånta andra vad som tillkommer dem: Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Men även den som är snål gentemot Gud i fråga om den kärlek och vördnad - tillbedjan - som tillkommer Honom som vår Skapare och Fader bedrar sig; och för den som vägrar lyda hans bud med den falska ursäkten att något av dessa inte är förenligt med att tjäna människorna påpekar den helige Johannes uttryckligen följande: Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga.

Ni kommer kanske att höra många som - i effektivitetens och rentav kärlekens namn! - förespråkar och hittar på teorier för att skära ned på tecknen på vår respekt och vördnad för Gud. De tycker att allt som hedrar Gud är överdrivet. Bry er inte om dem. Fortsätt längs er väg. Deras krystade resonemang orsakar bara tvister som inte leder till annat än att väcka anstöt och förhindra att man håller Jesu Kristi bud att ge åt var och en sitt, att milt och fullständigt utöva den heliga dygden rättvisa.

Skyldigheter rättvisan ålägger oss gentemot Gud och människor

Låt oss inprägla det noga i vår själ, så att det märks i vårt uppträdande: först av allt måste vi vara rättvisa gentemot Gud. Detta är den prövosten med vilken man mäter den sanna hungern och törsten efter rättvisa, som skiljer sig så från skränet från dem som är avundsjuka, förbittrade, egoister och giriga … Att förneka vår Skapare och Återlösare erkännandet för det överflöd av underbara gåvor han skänker oss är nämligen liktydigt med den fruktansvärdaste och otacksammaste orättvisa. Om ni verkligen anstränger er för att vara rättvisa, kommer ni ofta att begrunda ert beroende av Gud - vad äger du som du inte har fått - så att ni kan fyllas av tacksamhet och önskningar att återgälda en Fader som älskar er till vansinne.

Då kommer ni att upptändas av den goda anda som kännetecknar kärleksfulla barn, som kommer att få er att umgås med Gud med hjärtlig tillgivenhet. Låt er inte luras av de hycklare som kring er väcker frågan om Herren har rätt att be er om så mycket. Tvärtom, försätt er i Guds närvaro utan villkor, följsamma, som leran i krukmakarens hand och erkänn ödmjukt: Deus meus et omnia!, Du är min Gud och mitt allt. Om ni någon gång drabbas av oväntade slag, om era medmänniskor utsätter er för oförtjänt lidande, sjung då med förnyad glädje: Må Guds rättvisa och älskvärda vilja ske, uppfyllas, lovas och i evighet upphöjas över allting. Amen. Amen.

Vår situation inför Gud återges på ett mycket träffande sätt i liknelsen om tjänaren som var skyldig tiotusen talenter. Inte heller vi kan finna medel för att återbetala den oändliga skuld som vi står i för alla Guds nådegåvor, en skuld som vi ökar genom alla våra personliga synder. Även om vi kämpar beslutsamt kommer vi inte att lyckas att skäligt återgälda allt det som Herren har förlåtit oss. Men vad människans rättvisa inte förmår, kompenseras med råge av Guds barmhärtighet. Han kan förklara sig nöjd och efterskänka oss skulden, helt enkelt för att han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

Liknelsen slutar - som ni minns - med en andra del, som kan sägas vara den första delens kontrapunkt. Den tjänare som nyss hade fått en enorm skuld efterskänkt har inte medlidande med en kamrat som bara var skyldig honom hundra denarer. Och det är där som hans hjärtas småsinthet kommer i öppen dag. Strikt sett kan ingen förneka honom rätten att kräva vad som är hans; men ändå gör någonting i oss uppror och säger att hans intoleranta attityd står långt från den sanna rättvisan: det är inte rättvist att någon som strax innan har behandlats förmånligt, med barmhärtighet och förståelse, inte visar sin gäldenär åtminstone lite tålamod. Märk väl, att rättvisan inte består i ett exakt iakttagande av rättigheter och skyldigheter, som fallet är i räkneuppgifter som man helt enkelt löser genom addition och subtraktion.

Den kristna dygden är ambitiösare: den driver oss till att vara tacksamma, vänliga och generösa; att handla som lojala och hederliga vänner, i goda tider såväl som i dåliga; att följa lagar och visa de legitima myndigheterna respekt; att med glädje åtgärda något som vi inser att vi gjort fel då vi försökt lösa ett problem. Framför allt kommer vi, om vi är rättvisa, att uppfylla våra plikter i vårt yrke, gentemot vår familj, i samhället … utan att göra väsen av oss och utan stora åthävor, vi kommer att arbeta hårt och utöva våra rättigheter, som även är skyldigheter.

Jag tror inte på dagdrivarnas rättvisa, för med sin dolce far niente (*)- som man säger i mitt kära Italien - åsidosätter de, ibland allvarligt, den mest grundläggande principen för rättvisan, nämligen arbetet. Vi får inte glömma att Gud skapade människan ut operaretur, för att arbeta, och även andra - vår familj, vårt land, hela mänskligheten - är beroende av vårt arbetes effektivitet. Mina barn, vilken ynklig uppfattning om rättvisan de har, som inskränker den till att vara en enkel fråga om fördelning av materiell egendom!

(*) ljuva sysslolöshet

Rättvisan och kärleken till friheten och sanningen

Redan när jag var barn - sedan jag haft öron att höra med, som den heliga Skrift uttrycker det - hörde jag det ropas om den sociala frågan. Det är inget särskilt med det, för ämnet är gammalt och har alltid varit aktuellt. Det uppstod förmodligen redan första gången som människor organiserade sig på något sätt och skillnaderna i ålder, intelligens, arbetsförmåga, intressen och personligheter blev tydligare.

Jag vet inte om det oundvikligen måste finnas olika samhällsklasser; det är under alla omständigheter inte min uppgift att tala om sådana ämnen, allra minst här, i detta kapell, där vi har samlats för att tala om Gud - jag skulle helst aldrig tala om någonting annat i hela mitt liv - och för att samtala med Gud.

Tyck som ni vill i alla de frågor som Försynen låter människorna diskutera fritt och legitimt. Som en Kristi präst är jag emellertid skyldig att verka på ett högre plan och påminna er om att vi under alla omständigheter inte får upphöra att utöva dygden rättvisa, på ett heroiskt sätt, om så skulle behövas.

Vi är skyldiga att försvara alla människors personliga frihet, medvetna om att Jesus Kristus har utverkat den friheten åt oss; om vi inte handlar så, med vilken rätt skulle vi då kräva frihet för oss själva? Vi måste även sprida sanningen, för veritas liberabit vos, sanningen gör oss fria, medan okunskapen förslavar. Vi måste stödja alla människors rätt att leva, att äga det nödvändiga för ett värdigt liv, att arbeta och vila, att välja stånd, att bilda familj, att sätta barn till världen inom äktenskapet och att utbilda dem, att leva rofyllt då de är sjuka eller gamla, att ha tillgång till kultur, att gå samman med andra medborgare för att uppnå legitima mål och framför allt, att känna och älska Gud med full frihet, för samvetet - om det är välformat - kommer att i alla ting upptäcka Skaparens spår.

Just därför är det nödvändigt att upprepa - jag lägger mig inte i politik, jag hävdar Kyrkans lära - att marxismen är oförenlig med den kristna tron. Finns det något som strider mer mot tron än ett system som grundar allt på att slita Guds älskande närvaro ur själarna? Ropa det mycket högt, så att era röster hörs tydligt: för att utöva rättvisan har vi inget som helst behov av marxismen. Tvärtom, genom att föreslå uteslutande materialistiska lösningar som bortser från fredens Gud, hindrar denna allvarligt felaktiga lära människorna från att uppnå lycka och samförstånd. I kristendomen finner vi det goda ljus som alltid besvarar alla problem: ni behöver bara anstränga er uppriktigt för att vara katoliker, non verbo neque lingua, sed opere et veritate, inte med tomma ord utan med handling och sanning. Tala ut, om ni får tillfälle till det - se till att få det, om det behövs - utan att tveka och utan rädsla.

Rättvisan och kärleken till nästan

Läs den heliga Skrift. Meditera över scenerna ur Herrens liv i tur och ordning, begrunda hans lära. Betrakta särskilt de råd och de varningar med vilka han förberedde den handfull män som skulle komma att bli hans apostlar, hans budbärare till jordens yttersta gränser. Vilken är den främsta regel som han anger för dem? Är det kanske inte det nya kärleksbudet? Det var med kärlek som de banade väg för sig i dåtidens hedniska och förstörda värld.

Ni kan vara övertygade om att ni aldrig kommer att lösa mänsklighetens stora problem med enbart rättvisa. När man kort och gott mäter ut vad som är rätt, är det inte förvånande om folk känner sig sårade: människans värdighet kräver mycket mer, för människan är Guds barn. Kärleken till nästan måste genomsyra och åtfölja rättvisan, för den mildrar, den gudomliggör allt: Gud är kärlek. Vi måste alltid handla av kärlek till Gud, som gör det lättare att älska nästan och som renar och upphöjer den jordiska kärleken.

För att gå från den strikta rättvisan till kärlekens överflöd måste man tillryggalägga en lång väg. Och det är inte många som härdar ut till slutet. Vissa nöjer sig med att stanna på tröskeln. De bortser från rättvisan och begränsar sitt arbete till lite välgörenhet, som de kallar kärlek till nästan, utan att inse att det endast är en liten del av vad de är skyldiga att göra. Och de är lika nöjda med sig själva som farisén som trodde sig ha uppfyllt lagen utmärkt, eftersom han fastade två dagar i veckan och betalade tionde av allt han ägde.

Kärleken till nästan, som kan sägas vara rättvisan som generöst svämmar över sina bräddar, kräver först och främst att man gör sin plikt: man börjar med vad som är rätt; man fortsätter med vad som är skäligt …; men för att älska krävs mycket takt, mycket finkänslighet, mycket respekt, mycket vänskaplighet: kort sagt, det är nödvändigt att följa Apostelns råd: Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Först då kommer vi verkligen att fullt ut leva kärleken till nästan, eftersom vi uppfyller Kristi bud.

Enligt mig finns det inget tydligare exempel på denna praktiska förening mellan rättvisan och kärleken till nästan, än det sätt som mödrar handlar på. De älskar alla sina barn med samma kärlek, och det är just den kärleken som får dem att behandla dem på olika sätt - med en ojämlik rättvisa - eftersom varje barn är olikt de andra. Nå, även i förhållandet till våra medmänniskor fullkomnar och kompletterar kärleken till nästan rättvisan, eftersom den får oss att uppträda på olika sätt gentemot olika människor, att anpassa oss till deras konkreta omständigheter, så att vi skänker glädje till den som är ledsen, kunskap till den som saknar bildning, tillgivenhet till den som känner sig ensam … Rättvisan säger att man skall ge åt var och en sitt, vilket inte är detsamma som att ge samma sak till alla. Den utopiska egalitarismen är källan till de största orättvisor.

För att alltid handla på det sättet, som dessa goda mödrar, måste vi glömma oss själva, inte eftersträva någon annan värdighet än att tjäna våra medmänniskor, som Jesus Kristus, som förkunnade att Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna. För det krävs att man ihärdigt underordnar sin egen vilja Guds förebild, att man arbetar för alla, att man kämpar för sina medmänniskors eviga lycka och jordiska välgång. Jag vet ingen bättre väg för att vara rättvis än att leva ett liv av hängivelse i andras tjänst.

Någon kanske tycker att jag är naiv. Det bryr jag mig inte om. Även om man kallar mig naiv, för att jag fortfarande tror på kärleken till nästan, försäkrar jag er om att jag alltid kommer att tro på den! Och så länge som Han låter mig leva, kommer jag - som en Kristi präst - att fortsätta att verka för att det skall råda enhet och frid bland dem som är bröder, eftersom de är barn till samme Fader Gud; verka för förståelse mellan alla människor; verka för att alla skall dela samma ideal: Tron!

Låt oss vända oss till den heliga Maria, den kloka och trogna Jungfrun, och till hennes make den helige Josef, som är den fulländade förebilden för en rättfärdig man. De, som i Jesu, Guds Sons, närvaro levde de dygder som vi har betraktat, kommer att utverka den nåd som vi behöver för att dessa dygder skall slå rot djupt i vår själ, för att vi skall bestämma oss för att i varje stund uppföra oss som goda lärjungar till Mästaren: för att vi skall vara kloka, rättvisa, fyllda av kärlek till nästan.

Detta kapitel på ett annat språk