Kristi död kallar oss till ett fullvärdigt kristet liv

Vi har just återupplevt dramat på Kalvarieberget, vad jag skulle drista mig till att kalla den första och ursprungliga Mässa som Jesus Kristus firade. Gud Fader utlämnar sin Son till döden. Jesus, den enfödde Sonen, omfamnar den bjälke som man kommer att avrätta honom på, och hans offer tas emot av Fadern: till följd av korset utgjuts den helige Ande över mänskligheten.

I passionstragedin fullbordas vårt eget liv och hela mänsklighetens historia. Stilla veckan kan inte inskränkas till att vara ett enkelt minne: det handlar om Jesu Kristi mysterium som fortsätter i våra själar. En kristen är skyldig att vara alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv. Alla har vi genom dopet blivit präster över våra egna liv, för att frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus, för att göra varje handling i en anda av lydnad gentemot Guds vilja och därigenom föreviga Människogudens sändning.

Denna verklighet får oss emellertid att även dröja vid vårt elände, vid våra personliga fel. Att betrakta dem bör inte göra oss modstulna och vi bör heller inte anta den skeptiska hållning som kännetecknar dem som har givit upp sina stora ideal. För Herren vill ha oss sådana vi är, för att vi skall delta i hans liv, för att vi skall kämpa för att bli heliga. Helighet: hur många gånger uttalar vi inte det ordet som om det vore ett tomt ord! För många är det rentav ett ouppnåeligt ideal, ett ämne för den andliga litteraturen men inte ett konkret mål, en levande verklighet. De första kristna tänkte inte så, de kallade varandra heliga, naturligt och ofta: alla de heliga hälsar er, hälsa alla som är heliga i Kristus Jesus.

Nu, i denna stund på Kalvarieberget, då Jesus har dött och hans uppståndelses härlighet ännu inte har uppenbarats för oss, har vi ett bra tillfälle att granska vår längtan efter ett kristet liv, efter helighet; ett tillfälle att reagera med en akt av tro inför våra svagheter och, med förtröstan på Guds makt, fatta föresatsen att lägga ned kärlek i vår vardags görande och låtande. Vår erfarenhet av synden måste leda oss till att känna ånger, till ett mognare och djupare beslut att vara trogna, att verkligen identifiera oss med Kristus, att härda ut, kosta vad det kosta vill, i det prästerliga uppdrag som han har anförtrott åt alla sina lärjungar utan undantag och som får oss att vara världens salt och ljus.