Det är svårt att få sådana personer, hos vilka ett förvridet perspektiv nästan blir till en andra natur, att förstå att det är mera mänskligt och närmare sanningen att tänka väl om nästan. Den helige Augustinus ger följande råd: Se till att förvärva de dygder som ni anser era bröder sakna. Då kommer ni inte längre att se deras brister, för ni kommer inte att ha dem själva. För vissa är ett sådant handlingssätt naivt. De är mer realistiska, mer förnuftiga.

Genom att de upphöjer fördomar till bedömningsgrunder, kommer de att hinna förolämpa den berörde innan de hört hans argument. Sedan kommer de kanske att objektivt och välvilligt tillåta den drabbade att försvara sig, vilket går stick i stäv mot all rätt och moral, eftersom de istället för att bära bevisbördan för det påstådda felet beviljar den oskyldige privilegiet att bevisa sin oskuld.

Det skulle inte vara uppriktigt av mig att inte erkänna att dessa överväganden är mer än ett hastigt axplock ur avhandlingar om rätt och moral. De grundas tvärtom på erfarenheter som rätt många själva har genomlidit, på samma sätt som många andra ofta och under långa år har fått agera måltavla för skvaller, ärekränkning och förtal. Tack vare Guds nåd och en karaktär utan fallenhet för agg har allt detta inte lämnat det minsta spår av bitterhet hos dem. Mihi pro minimo est, ut a vobis iudicer, mig är det likgiltigt om ni dömer mig, skulle de kunna säga i likhet med den helige Paulus. Ibland har de kanske, i mer vardagliga ordalag, tillagt att det hela inte rört dem i ryggen. Och detta är sanningen.

Å andra sidan kan jag inte förneka att det gör mig mycket ont om den människans själ som orättfärdigt angriper andras heder, för den orättvise angriparen förstör sig själv. Och jag lider även för många andra som då de ställs inför godtyckliga och våldsamma angrepp inte vet vart de skall vända blicken: de blir skrämda, tror inte situationen vara möjlig, undrar om det som händer kan vara en mardröm.

För några dagar sedan läste vi i episteln i den heliga Mässan berättelsen om Susanna, en kysk kvinna som falskt anklagades för äktenskapsbrott av två depraverade gamlingar. Susanna jämrade sig och sade: ”Jag har ingen utväg. Om jag gör som ni vill blir det min död, och om jag inte gör det kan jag ändå inte undkomma er.” Hur ofta händer det inte att avundsjuka eller intriganta människors ränker försätter ädla människor i samma situation! Man erbjuder dem följande alternativ: Att förolämpa Herren eller se sin heder ifrågasatt. Den enda ärliga och hedervärda lösningen är samtidigt ytterst smärtsam, och de tvingas fatta ett beslut: Jag föredrar att falla oskyldig i era händer framför att synda inför Herren.