I rätt tid

Exhortamur ne in vacuum gratiam Dei recipiatis, jag uppmanar er att inte kasta bort den nåd ni tar emot från Gud. Guds nåd kan nämligen fylla våra själar denna fasta om vi inte stänger hjärtats dörrar. Vi måste vara väl inställda, önska förändra oss på riktigt, inte vilja leka med Herrens nåd.

Jag tycker inte om att tala om fruktan, för det som motiverar en kristen är Guds kärlek som har uppenbarat sig för oss i Kristus och som lär oss att älska alla människor och hela skapelsen. Däremot måste vi tala om ansvar, om allvar. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte, varnar Aposteln.

Man måste bestämma sig. Man kan inte leva, som talesättet säger, med två stearinljus tända: det ena till den helige Mikael och det andra till djävulen. Man måste släcka djävulens ljus. Vi måste leva vårt liv på ett sådant sätt att det brinner helt och hållet i Herrens tjänst. Om vår strävan efter helighet är uppriktig, om vi är följsamma nog för att sätta oss i Guds händer, kommer allt att gå väl. För han är alltid beredd att ge oss sin nåd och, särskilt under denna tid, den nåd som behövs för en ny omvändelse, för en förbättring av vårt kristna liv.

Vi kan inte se på denna fastetid som på ännu ett skede, en cyklisk upprepning av en liturgisk period. Detta ögonblick är unikt, det är en gudomlig hjälp som vi måste ta emot. Jesus går förbi och förväntar sig – idag, nu – en stor omvandling hos oss.

Ecce nunc tempus acceptabile, ecce nunc dies salutis: Nu är den rätta stunden, som kan vara frälsningens dag. Återigen hör vi den gode Herdens rop, hans kärleksfulla kallelse: Ego vocavi te nomine tuo. Han kallar var och en av oss vid namn, med det smeknamn som de som är oss tillgivna använder. Jesu ömhet gentemot oss kan inte uttryckas i ord.

Betrakta tillsammans med mig hur underbar Guds kärlek är: Herren kommer oss till mötes, han väntar, ställer sig vid vägkanten så att vi inte kan undgå att se honom. Och han kallar oss personligen, talar med oss om våra angelägenheter, som även är hans, han för vårt samvete till botfärdighet, öppnar det för generositeten och inpräglar i våra själar en längtan efter att vara trogna, efter att kunna kalla oss hans lärjungar. Det räcker med att uppfatta dessa nådens innerliga ord, som ofta är som kärleksfulla förebråelser, för att vi skall inse att han inte har glömt oss under hela den tid vi av egen skuld inte har sett honom. Kristus älskar oss med den oändliga kärlek som ryms i hans gudomliga hjärta.

Hör hur han insisterar: När stunden var inne bönhörde jag dig, och på frälsningens dag hjälpte jag dig . Han lovar dig sin härlighet och sin kärlek, han ger dig dem i rätt tid och kallar på dig; och du, vad ger du Herren? Hur besvarar du, hur besvarar jag, denna Jesu kärlek när han går förbi?

Ecce nunc dies salutis, vi står inför frälsningens dag. Den gode Herdens rop når fram till oss: ego vocavi te nomine tuo, jag har kallat just dig, jag har kallat dig vid ditt namn. Man måste svara – kärlek återgäldas med kärlek – ecce ego quia vocasti me, du har kallat mig och här är jag. Jag är besluten att inte låta denna fastetid gå spårlöst förbi, likt vatten som rinner över stenar. Jag skall låta mig indränkas, förvandlas, jag skall omvända mig, jag skall åter vända mig till Herren, älska honom som han vill bli älskad.

Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Vad finns kvar av ditt hjärta, frågar den helige Augustinus, för att du skall kunna älska dig själv? Vad finns kvar av din själ, av ditt förstånd? ”Ex toto”, säger han, ”Totum exigit te, qui fecit te”, den som har skapat dig kräver hela dig.