En trosvandring är en vandring full av uppoffringar. Den kristna kallelsen tar oss inte från vår plats, men den kräver att vi överger allt som är oförenligt med Guds vilja. Det ljus som tänds är bara början, vi måste följa det, om vi vill att det skall lysa som en stjärna och sedan som solen. Medan de vise männen var i Persien – skriver den helige Johannes Chrysostomos – såg de bara en stjärna; men efter att ha lämnat sitt hemland såg de rättvisans sol. Man kan säga att de inte ens skulle ha fortsatt att se stjärnan om de hade stannat i sitt land. Låt oss därför skynda oss, även vi, och även om alla skulle vilja hindra oss, så låt oss springa till detta Barns hus.

Fasthet i kallelsen

Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom. När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Denna scen upprepas även i dag. Det saknas inte människor som inför Guds storhet eller inför en annan människas fullt mänskliga och djupt kristna beslut att konsekvent leva den egna tron blir förvånade eller rentav tar anstöt, bragda ur fattningen. Det är som om de inte kunde tänka sig någon annan verklighet än den som ryms inom ramen för deras begränsade världsliga synfält. Inför den generositet som de ser i handlandet hos andra som har hört Herrens kallelse, ler de nedlåtande, de blir rädda eller – i fall som verkar rent sjukliga – koncentrerar sina ansträngningar på att förhindra den heliga föresats som någon har fattat med sitt samvetes fullaste frihet.

Jag har närvarat vid vad som i vissa fall skulle kunna kallas en sannskyldig allmän mobilisering mot någon som beslutat att ägna hela sitt liv åt att tjäna Gud och medmänniskorna. Det finns vissa som är övertygade om att Herren inte kan välja vem han vill utan att be om deras tillstånd för att kalla andra, eller om att människan inte har tillräckligt full frihet för att säga ja eller nej till kärleken. Varje människas övernaturliga liv är något sekundärt för sådana människor. De anser att man väl skall fästa vikt vid det övernaturliga livet, men först efter att ha tillgodosett alla människans nycker av bekvämlighet och egoism. Vad skulle det bli kvar av kristendomen om det förhöll sig på det sättet? Skall man bara lyssna till Jesu kärleksfulla, men samtidigt krävande, ord, eller skall man lyssna till dem och dessutom sätta dem i verket? Han sade: Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.

Vår Herre vänder sig till alla människor, för att de skall gå honom till mötes, för att de skall bli heliga. Han kallade inte bara de vise männen, som var visa och mäktiga: till herdarna i Betlehem hade han dessförinnan sänt inte bara en stjärna, utan rentav en av sina änglar. Men fattiga och rika, visa och mindre visa, alla skall i sin själ främja den ödmjuka inställning som gör det möjligt att lyssna till Guds röst.

Tänk på Herodes. Han var en av jordens mäktiga och hade möjligheten att använda sig av de lärdas samarbete: Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. Hans makt och kunskap får honom inte att erkänna Gud. För hans förstenade hjärta är makten och vetenskapen redskap för att göra det onda: den meningslösa önskan att förinta Gud, föraktet för en handfull oskyldiga barns liv.

Låt oss fortsätta läsa det heliga evangeliet: De svarade: I Betlehem i Judéen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel. Vi kan inte bortse från dessa detaljer som visar oss Guds barmhärtighet: den som skulle återlösa världen föds i en avlägsen och obetydlig by. Och Gud gör inte skillnad på människor, som den heliga Skrift ihärdigt upprepar. När han bjuder en människa att leva ett liv i fullständig överensstämmelse med tron, tar han inte hänsyn till meriter i form av förmögenhet, familjebakgrund eller högtstående kunskap. Kallelsen kommer före alla förtjänster: Stjärnan som de hade sett gå upp i öster gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var.

Kallelsen kommer först: Gud älskar oss innan vi ens förmår vända oss till honom, och han skänker oss den kärlek med vilken vi kan besvara hans. Guds faderliga godhet går oss till mötes. Vår Herre är inte bara rättvis, han är mycket mer än så: han är barmhärtig. Han väntar inte på att vi skall gå till honom: han handlar först, med otvetydiga tecken på faderlig kärlek.