Denna äkta kärlek kräver trohet och uppriktighet i alla relationer inom äktenskapet. Gud, säger Thomas av Aquino, har förbundit människolivets funktioner med en viss njutning, med en viss tillfredsställelse. Denna njutning och tillfredsställelse är följaktligen goda, men om människan ändrar på ordningsföljden genom att söka efter känslorna såsom främsta mål och förakta det goda och det syfte som de måste vara förbundna med, perverterar hon deras natur och förvandlar dem till synd eller till tillfälle till synd.

Kyskhet – som inte är blott avhållsamhet, utan ett tydligt bejakande hos en förälskad person – är en dygd som förmår bevara kärleken ung i livets alla skeden. Det finns en kyskhet för dem som håller på att komma i puberteten, en kyskhet för dem som är på väg att gifta sig, en kyskhet för dem som Gud har kallat till att leva i celibat och en kyskhet för dem som Gud har utvalt till att leva som gifta.

Hur skulle man kunna glömma de kraftfulla och tydliga ord som bevaras i Vulgatan, med vilka ärkeängeln Rafael förmanar Tobias innan han skall gifta sig med Sara? Ängeln säger följande: Hör på mig, så skall jag förklara vem djävulen kan besegra. Det är de som upphör att tänka på Gud då de ingår äktenskap och låter sig ryckas med av sina lidelser som hästar eller mulåsnor, som saknar förstånd. Dessa har djävulen makt över.

En uppriktig, rättfram och lycklig kärlek kan inte finnas inom äktenskapet om man inte lever i kyskhet, denna dygd som innebär respekt för sexualitetens mysterium och gör att det vigs åt fruktsamhet och självutgivelse. Jag talar aldrig om orenhet och undviker alltid varje slags sjuklig och meningslös kasuistik. Om kyskhet och renhet, om en ljuv bekräftelse av kärleken har jag däremot talat många gånger, och jag vill göra det även nu.

I fråga om den äktenskapliga kyskheten försäkrar jag makarna om att de inte behöver vara rädda för att visa varandra sin tillgivenhet, tvärtom: deras dragning till varandra utgör grunden för familjelivet. Vad Herren begär av dem är ömsesidig respekt och lojalitet, ett uppträdande som präglas av ömhet, naturlighet och anständighet. Jag vill även säga till dem att det äktenskapliga samlivet är hedervärt när det är uttryck för äkta kärlek och således öppet för fruktsamheten, för barn.

Att tillsluta livets källor är ett brott mot de gåvor som Gud har skänkt människorna och ett uppenbart tecken på att det är egoism och inte kärlek som ligger till grund för handlandet. I sådana fall fördunklas allt, eftersom makarna kommer att se på varandra som medbrottslingar: och då uppstår meningsskiljaktigheter som, om detta tillstånd får fortsätta, med tiden nästan alltid blir oöverstigliga.

När kärleken ges näring av den äktenskapliga kyskheten blir det äktenskapliga livet ett uttryck för förhållandets äkthet, makarna förstår varandra och känner sig enade. Om däremot sexualitetens gudomliga gåva perverteras, förstörs intimiteten och mannen och kvinnan kan inte längre se varandra i ögonen med frid.

Makarna måste bygga sitt gemensamma liv på en uppriktig och klar tillgivenhet och på glädjen i att ha satt de barn till världen som Gud har gjort det möjligt för dem att få, och i förekommande fall måste de kunna tro på Guds försyn och ge upp personlig bekvämlighet. Att bilda en barnrik familj, om det är Guds vilja, är en garanti för lycka och effektivitet även om förespråkarna för en sorglig hedonism felaktigt påstår motsatsen.