Om ni söker Maria, kommer ni att möta Jesus. Och ni kommer att lära er förstå något av allt det som ryms i hjärtat hos den Gud som tillintetgör sig själv, som avstår från att uppenbara sin makt och sitt majestät för att visa sig i en tjänares gestalt. Om vi talar i mänskliga ordalag, skulle vi kunna säga att Gud går till överdrift, för han begränsar sig inte till vad som skulle vara väsentligt eller oundgängligt för att frälsa oss, utan går långt utöver detta. Den enda norm eller måttstock vi kan använda oss av för att bedöma, eller försöka förstå, detta Guds handlingssätt, är insikten om att hans handlande är måttlöst: att förstå att hans handlande har sitt ursprung i en vanvettig kärlek som får honom att anta vårt kött och axla tyngden av våra synder.

Hur är det möjligt att inse detta, att förstå att Gud älskar oss, och inte också bli tokig av kärlek? Dessa vår tros sanningar måste sjunka in i själen, tills de förändrar våra liv. Gud älskar oss! Han, den Allsmäktige, som har skapat himmel och jord.

Gud bryr sig om sina skapade varelsers minsta angelägenheter: era och mina, och han kallar var och en av oss vid namn. Denna visshet som tron ger får oss att se på det som omger oss med ett nytt ljus och att märka att allt är annorlunda, trots att det förblir som det alltid varit, eftersom allt är ett uttryck för Guds kärlek.

När vi inser detta, omvandlas vårt liv till ständig bön, präglat av ett glatt humör och en frid som aldrig upphör, till en akt av tacksägelse som förnyas timme efter timme. Min själ prisar Herrens storhet – sjöng den heliga Jungfrun Maria – min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt.

Vår bön kan åtfölja och efterlikna Marias bön. Likt henne kommer vi att längta efter att sjunga, att förkunna Guds underverk, så att hela mänskligheten och alla varelser må delta i vår lycka.