Att umgås med den helige Ande

Att leva enligt den helige Ande innebär att leva av tro, hopp och kärlek: att låta Gud ta oss i besittning och förändra våra hjärtan i grunden så att de kommer att likna hans. Ett moget, djupt och kraftfullt kristet liv är inte något man kan improvisera, utan resultatet av hur Guds nåd utvecklats i oss. I Apostlagärningarna beskrivs livet i den första kristna gemenskapen med en kort men pregnant mening: De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.

Så levde de första kristna och så måste alla vi leva. Meditationen över trosläran, tills vi införlivar den fullt ut, mötet med Kristus i Eukaristin och den personliga dialogen – bön utan anonymitet – på tu man hand med Gud måste bli som vårt handlandes innersta väsen. Om allt detta saknades, kanske vi kunde göra lärda resonemang, agera mer eller mindre intensivt, utöva olika fromhetsövningar och barmhärtighetsgärningar. Men det vore inte ett äkta kristet liv, för vi skulle inte komma att identifiera oss med Kristus och vi skulle inte delta i frälsningsverket på ett verkligt och självupplevt sätt.

Detta är en lära som är tillämplig på alla kristna, för vi är alla lika kallade till helighet. Det finns inga andra klassens kristna som endast skall utöva en nedsatt version av evangeliet: vi har alla mottagit ett och samma dop, och även om det finns en stor mångfald gåvor och livsomständigheter, är det en och samma Ande som skänker Guds gåvor: en och samma tro, ett och samma hopp, en och samma kärlek.

Vi kan därför anse att Apostelns fråga förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? är ställd till oss och ta den som en uppmaning att umgås mer personligt och direkt med Gud. Olyckligtvis är Tröstaren för vissa kristna den store Förbigångne: ett namn som man uttalar, men inte Någon – en av de tre Personerna i den ende Guden – som man talar med och lever av.

Det är tvärtom nödvändigt att umgås med honom, enkelt och förtröstansfullt, så som Kyrkan lär oss att göra genom sin liturgi. Då kommer vi att lära känna vår Herre bättre och samtidigt får vi en djupare insikt om den outsägliga gåva som det är att vara kristen: vi kommer att lägga märke till hela den storhet och sanning som ryms i det gudomliggörande, det deltagande i Guds liv, som jag talade om tidigare.

För den helige Ande är inte en konstnär som ritar Guds väsen i oss, som om han vore åtskild från det, det är inte så han leder oss till att likna Gud. Han själv, som är Gud och utgår av Gud, gör nämligen ett avtryck av sig i hjärtat på den som tar emot honom, likt en stämpel i vax. På detta sätt, genom att meddela sig och sin likhet, återställer han vår natur enligt skönheten i dess gudomliga förebild och gör människan åter till Guds avbild.