Säden och ogräset

Med hjälp av Kristi lära, inte av mina egna ideer, har jag beskrivit en idealisk kristen väg. Ni håller nog med om att det är ett högt ställt mål, ädelt och attraktivt. Någon kanske frågar sig själv, är det möjligt att leva så i dagens samhälle?

Herren har förvisso kallat oss i en tid då det talas mycket om fred och det inte finns någon fred: varken frid i människornas själar eller fred i institutionerna, i samhällslivet eller mellan folken. Det talas ständigt om jämlikhet och demokrati och det finns ett överflöd av slutna, ogenomträngliga grupper. Han har kallat oss i en tid då man ropar efter förståelse, och förståelsen lyser med sin frånvaro, till och med mellan personer som handlar i god tro och önskar visa kärlek gentemot nästan för – glöm inte det! – kärleken består mer i att förstå än i att ge.

Vi lever i en epok då fanatiska och omedgörliga personer – som inte förmår lyssna till andras argument – försvarar sig själva genom att beskylla sina offer för att vara våldsamma och aggressiva. Han har, avslutningsvis, kallat oss då man hör det pratas mycket om enhet och det kanske kan vara svårt att föreställa sig större oenighet till och med bland oss katoliker, för att då inte tala om oenigheten bland folk i allmänhet.

Jag gör aldrig politiska överväganden, för det är inte min uppgift. För att som en präst beskriva situationen i dagens värld, behöver jag bara dra mig till minnes en av Herrens liknelser: den om säden och ogräset. Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. Situationen är tydlig: åkern är bördig och utsädet gott, åkerns herre har kastat ut utsädet i rätt tid och enligt konstens alla regler, dessutom har han organiserat en vaktstyrka som skall bevaka den nyligen genomförda sådden. Om det därefter växer ogräs, är det för att det har saknats gensvar, för att människorna – i synnerhet vi kristna – har somnat och tillåtit fienden att närma sig.

När de oansvariga tjänarna frågar Herren varför det har vuxit ogräs i hans åker, är svaret uppenbart: inimicus homo hoc fecit, det är en fiende som har varit framme! Vi kristna, som borde ha vakat och sett till att de goda ting som Skaparen satt i världen kunnat utvecklas i sanningens och det godas tjänst, har somnat – en sorglig lättja, denna sömn! – medan fienden och alla hans tjänare verkat oupphörligt. Ni ser ju hur ogräset har vuxit: vilken rik skörd överallt!

Jag är ingen olycksprofet. Med mina ord vill jag inte beskriva en nedslående och hopplös bild av verkligheten. Jag vill inte klaga över den tid Gud i sin försyn har velat att vi skall leva i. Vi älskar denna vår tid, för i den skall vi helga oss. Låt oss inte falla för naiv och fruktlös nostalgi: världen var inte bättre förr. Alltid, alltifrån Kyrkans första tid, medan man fortfarande hörde de första tolv predika, har våldsamma förföljelser och kätterier uppstått, lögner spritts och hatet fått fria tyglar.

Men det är heller inte rimligt att förneka att det onda har frodats. Över hela jorden, som är Kristi arv, över hela denna Guds åker, har det vuxit ogräs: och inte bara lite, utan ett överflöd av ogräs! Vi får inte låta oss luras av myten om att utvecklingen ständigt och oavbrutet går framåt. Utveckling är bra om den ges en korrekt ordning, och sådan utveckling önskar Gud. Men människor förefaller fästa större betydelse vid den falska utveckling som förblindar så många människor, som ofta inte förstår att mänskligheten genom vissa av sina framsteg i själva verket går bakåt och går miste om sina tidigare landvinningar.

Jag upprepar att Herren har givit oss världen i arv. Och vi måste hålla själen och förnuftet vakna, vi måste vara realister, utan att ge efter för uppgivenheten. Bara ett förhärdat samvete, bara den okänslighet som slentrian orsakar, bara lättsinnig slöhet kan få oss att betrakta världen utan att se det onda, att Gud förolämpas, att själarna ibland tillfogas obotlig skada. Vi måste vara optimister, men med en optimism som har sitt ursprung i tron på Guds makt – Gud förlorar inga slag –, med en optimism som inte följer av mänsklig tillfredsställelse, av dum och högfärdig självgodhet.