108

Bland alla de scener som evangelisterna återger, föreslår jag att vi dröjer vid några och börjar med skildringarna av Jesu umgänge med de tolv. Aposteln Johannes, som fyller sitt evangelium med ett helt livs erfarenhet, berättar om deras första samtal, vars charm var oförglömlig. Mästare, var bor du? Jesus sade: ”Följ med och se!” De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen.

En både gudomlig och mänsklig dialog som förändrade livet för Johannes, Andreas, Petrus och Jakob och så många andra, som förberedde deras hjärtan på att lyssna till de auktoritativa ord Jesus riktade till dem vid Galileiska sjön. När han vandrade utmed Galileiska sjön fick han se två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas. De stod vid sjön och fiskade med kastnät, för de var fiskare. Han sade till dem: ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”, och de lämnade genast sina nät och följde honom.

Under de tre därpå följande åren lever Jesus tillsammans med sina lärjungar, han lär känna dem, besvarar deras frågor, skingrar deras tvivel. Ja, han är Rabbi, Mästaren som talar med myndighet, Messias som sänts av Gud. Men han är samtidigt tillgänglig, nära. En dag drar sig Jesus tillbaka i bön. Lärjungarna befinner sig i närheten, kanske betraktar de honom och försöker gissa sig till hans ord. När Jesus återvänder, säger en av dem: Domine, doce nos orare, sicut docuit et Ioannes discipulos suos; Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar. Och Jesus svarar: När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat

Med Guds auktoritet och en människas tillgivenhet tar Herren även emot apostlarna som, fulla av häpnad inför frukterna av sitt första uppdrag, berättar för honom om sitt apostolats frukter: Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.

En mycket liknande scen upprepas vid slutet av Jesu vistelse på jorden, strax före hans himmelsfärd: När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” Den som frågat som människa, talar sedan som Gud: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!”

Och Gud väntar på dem på stranden: Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick”. Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder. Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken.

Denna ömhet och tillgivenhet visar Jesus inte bara en liten grupp lärjungar, utan alla: de heliga kvinnorna, företrädare för rådet som Nikodemos och tullindrivare som Sackaios, sjuka och friska, laglärda och hedningar, enskilda och stora folkmassor.

Evangelierna berättar för oss om att Jesus inte hade en plats att vila sitt huvud, men de berättar även om att han hade vänner som han tyckte om och litade på, och som gärna tog emot honom i sitt hem. Och de berättar om hans medlidande med de sjuka, om hans smärta över personer som var okunniga eller felade, om hans ilska inför hyckleri. Jesus gråter över Lasaros död, han blir arg på de köpmän som vanhelgar templet, i Nain låter han sitt hjärta röras av änkans sorg.

Denna punkt på ett annat språk