Kyrkoåret börjar och Mässans ingångsantifon uppmanar oss att betrakta ett ämne som är intimt förknippat med vårt kristna livs början, nämligen vår kallelse. Vias tuas, Domine, demonstra mihi et semitas tuas edoce me, Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar. Vi ber Herren att leda oss, att visa oss sina fotspår så att vi kan uppnå fullheten av hans bud, kärleken.

Jag antar att ni i likhet med mig, då ni tänker på omständigheterna kring ert beslut att anstränga er att leva tron fullt ut, känner en djup tacksamhet gentemot Herren samtidigt som ni – utan falsk ödmjukhet – är ärligt övertygade om att det inte finns någon förtjänst alls från er sida. De flesta av oss har lärt sig att åkalla Gud i barndomen, av kristna föräldrar. Senare kanske lärare, kamrater eller bekanta på tusen olika sätt hjälpt oss att inte förlora Jesus Kristus ur sikte.

En dag – jag vill inte generalisera, öppna ditt hjärta för Herren och berätta om din egen historia för honom – kanske en vän, en vanlig kristen som du, avslöjade nya och vida horisonter för dig, nya men samtidigt lika gamla som evangeliet självt. Han föreslog möjligheten för dig att göra ett allvarligt menat åtagande att följa Kristus, att bli en apostel för apostlar. Du kanske förlorade ditt lugn, som du återfick, omvandlat till frid, först när du frivilligt, för att du helt enkelt ville det – vilket är det övernaturligaste skäl som finns – sade ja till Gud. Och då började du erfara den kraftfulla, ständiga glädje som bara försvinner om du avlägsnar dig från honom.

Jag tycker inte om att tala om utvalda eller privilegierade. Men det är Kristus som talar, som väljer. Det är det sätt den heliga Skrift uttrycker sig på: Elegit nos in ipso ante mundi constitutionem – säger den helige Paulus – ut essemus sancti, han har före världens skapelse utvalt oss till att vara heliga. Jag vet att detta varken fyller dig med högmod eller får dig att känna dig överlägsen andra människor. Detta Guds val, roten till kallelsen, måste vara grunden för din ödmjukhet. Reser man kanske ett monument över en stor målares penslar? De används för att göra mästerverk, men förtjänsten är konstnärens. Vi – kristna – är endast redskap i händerna på världens Skapare, alla människors återlösare.