Äktenskapet, en Kristen Kallelse

Det är jul. Åter minns vi de olika händelser och omständigheter som utgör ramen för Guds Sons födelse, och våra blickar fästs på grottan i Betlehem och på hemmet i Nasaret. Maria, Josef och Jesusbarnet intar nu på ett mycket speciellt sätt den viktigaste platsen i våra hjärtan. Vad säger oss det samtidigt enkla och underbara liv som den heliga Familjen levde och vad kan vi lära oss av det?

Här vill jag först och främst göra ett av många tänkbara överväganden. Jesu födelse innebär, såsom det anges i den heliga Skrift, att tiden var inne, den tid som Gud valt för att på ett fullständigt sätt uppenbara sin kärlek till människorna genom att ge oss sin egen Son. Guds vilja uppfylls under helt normala och vardagliga förhållanden: en kvinna som föder ett barn, en familj, ett hus. Guds allmakt, Guds härlighet når oss genom det mänskliga och förenas med det mänskliga. Sedan dess vet vi kristna att vi med Guds nåd kan och bör helga livets alla hederliga verksamheter. Det finns inte någon situation i vårt jordeliv, hur liten och vardaglig den än kan tyckas vara, som inte kan bli till ett tillfälle att möta Kristus och ett steg på väg mot himmelriket.

Det är därför inte underligt att Kyrkan jublar och gläder sig då hon betraktar det enkla hem som tillhörde Jesus, Maria och Josef. Det är glädjande – säger vi i ottesången på den heliga Familjens dag – att minnas det lilla huset i Nasaret och det enkla liv som levdes i det, att lovsjunga den ödmjuka enkelhet som omgav Jesus, hans liv i det fördolda. Det var där han som barn lärde sig Josefs yrke, där växte han i år och deltog i arbetet som hantverkare. Vid honom satt hans ljuva moder, vid Josefs sida levde hans älskade hustru, lycklig över att kunna hjälpa honom och erbjuda honom sin omsorg.

Då jag tänker på kristna hem, tycker jag om att föreställa mig dem ljusa och glädjefyllda, som den heliga Familjens hem var. Julens budskap återljuder med kraft: Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden åt människor som har hans välbehag. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, skriver Aposteln: den frid som kommer av att veta att vi är älskade av Gud, vår Fader, införlivade med Kristus, försvarade av Jungfru Maria och beskyddade av den helige Josef. Detta är det stora ljus som lyser upp vårt liv och som även i våra svårigheter och i vårt personliga elände får oss att gå oförfärat framåt. Varje kristet hem borde vara en fridens oas i vilken det bortom vardagens små motgångar går att uppfatta en intensiv och uppriktig tillgivenhet samt en djup frid till följd av en äkta tro som omsätts i gärningar.

För en kristen är äktenskapet inte bara en social institution och än mindre ett botemedel mot mänsklig svaghet: det är en äkta övernaturlig kallelse. Ett stort sakrament i Kristus och i Kyrkan, säger Paulus, och samtidigt ett förbund som en man och en kvinna ingår för alltid, eftersom det äktenskap som Kristus har inrättat är oupplösligt, vare sig man tycker om det eller inte. Det är ett heligt tecken som helgar, Jesu verkan som uppfyller själarna hos dem som gifter sig och uppmanar dem att följa honom och omvandlar det äktenskapliga livet till en gudomlig vandring på jorden.

Makarna är kallade till att helga sitt äktenskap och till att helga sig själva i sin förening. De skulle därför göra ett stort misstag om de byggde upp sitt andliga liv vid sidan om familjelivet. Familjelivet, den äktenskapliga samvaron, barnens uppfostran och utbildning, ansträngningarna för att försörja familjen, för att ge den trygghet och för att förbättra dess villkor samt umgänget med andra personer i samhället, allt detta är sådana mänskliga och vardagliga livssituationer som kristna makar måste ge en övernaturlig innebörd åt.

Tron och hoppet måste ta sig uttryck i den frid med vilken makarna tar itu med de små eller stora problem som uppstår i alla familjer och i den entusiasm med vilken de ihärdigt uppfyller sina plikter. Därigenom kommer allting att genomsyras av kärlek, och kärleken kommer att få makarna att dela alla glädjeämnen och eventuella sorger; att le, utan att tänka på de egna bekymren för att istället ta hand om andra; att lyssna på varandra och på barnen och därigenom visa sin kärlek och sanna förståelse; att ha överseende med de små irritationsmoment som egoismen skulle kunna göra stora som berg; att med stor kärlek utföra alla de små tjänster som den vardagliga samvaron kräver.

Det gäller att helga hemmet dag för dag genom att med ömsesidig tillgivenhet skapa en äkta familjeatmosfär. För att helga varje dag måste man utöva många kristna dygder, först och främst de teologala och därefter alla andra: klokhet, lojalitet, uppriktighet, ödmjukhet, flit, glädje … När man talar om äktenskapet, om det äktenskapliga livet, är det nödvändigt att först göra en tydlig hänvisning till makarnas kärlek.

Den mänskliga kärleken är helig

Makarnas rena och klara kärlek är en helig verklighet som jag som präst välsignar med mina båda händer. Den kristna traditionen har ofta hävdat att Jesu närvaro vid bröllopet i Kana är en bekräftelse på äktenskapets gudomliga värde: Vår Frälsare gick till det bröllopet – skriver Kyrillos av Alexandria – för att helga människolivets ursprung.

Äktenskapet är ett sakrament som gör två kroppar till ett enda kött. I teologin fastslås med ett kraftfullt uttryck att sakramentets materia utgörs av parternas egna kroppar. Herren helgar och välsignar mannens kärlek till kvinnan och kvinnans till mannen. Han har velat att inte bara deras själar, utan även deras kroppar skall förenas. Ingen kristen, vare sig han är kallad till äktenskapet eller inte, kan därför förakta denna förening.

Skaparen har skänkt oss förståndet, likt en gnista av Guds förstånd som tillsammans med vår fria vilja, en annan av Guds gåvor, gör det möjligt för oss att inhämta kunskap och att älska. Han har även givit våra kroppar förmågan att alstra liv och därigenom låtit oss ta del av sin skapande kraft. Gud har velat använda sig av den äktenskapliga kärleken för att sätta nya barn till världen och låta Kyrkan växa. Sexualiteten är därför inte någonting skamligt, utan en gudomlig gåva som är uppenbart avsedd att tjäna livet, kärleken, fruktsamheten.

Det är i detta sammanhang och mot denna bakgrund som den kristna sexualläran skall ses. Vår tro ignorerar inte någonting i denna värld som är vackert, generöst eller sant mänskligt. Den lär oss att vi inte får leva i ett egoistiskt sökande efter njutning, eftersom endast försakelser och uppoffringar leder till sann kärlek. Gud har älskat oss och uppmanar oss att älska honom och andra med den sanning och äkthet som han älskar oss med. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det, skrev den helige Matteus i sitt evangelium med ett uttryck som förefaller paradoxalt.

Personer som ständigt bekymrar sig om sig själva, som i sitt handlande ständigt söker sin egen tillfredsställelse framför allt annat, sätter sin eviga frälsning på spel och blir oundvikligen olyckliga och eländiga redan i detta livet. Endast den som glömmer sig själv och ger sig hän åt Gud och åt sina medmänniskor – även inom äktenskapet – kan vara lycklig på denna jord, med en glädje som är en förberedelse för och en föraning om himlen.

Under vårt jordeliv är smärtan kärlekens prövosten. Mycket konkret skulle man kunna säga att det inom äktenskapet finns en rät- och en avigsida. Å ena sidan finns glädjen av att veta att man är älskad, entusiasmen i att bilda och försörja en familj, den äktenskapliga kärleken, trösten i att se barnen växa. Å andra sidan finns sorger och motgångar, tidens gång som sliter på kroppen och kan göra människor bittra till sin karaktär, den skenbara monotonin i dagar som hela tiden tycks likadana.

Den som tror att kärleken och glädjen ger vika inför dessa svårigheter måste ha en mycket inskränkt uppfattning om äktenskapet och om mänsklig kärlek. Det är nämligen just då, när de känslor som uppfyllde makarna avslöjar sitt sanna väsen, som självutgivelsen och ömheten förstärks och tar sig uttryck i en äkta och djup tillgivenhet som är starkare än döden.

Denna äkta kärlek kräver trohet och uppriktighet i alla relationer inom äktenskapet. Gud, säger Thomas av Aquino, har förbundit människolivets funktioner med en viss njutning, med en viss tillfredsställelse. Denna njutning och tillfredsställelse är följaktligen goda, men om människan ändrar på ordningsföljden genom att söka efter känslorna såsom främsta mål och förakta det goda och det syfte som de måste vara förbundna med, perverterar hon deras natur och förvandlar dem till synd eller till tillfälle till synd.

Kyskhet – som inte är blott avhållsamhet, utan ett tydligt bejakande hos en förälskad person – är en dygd som förmår bevara kärleken ung i livets alla skeden. Det finns en kyskhet för dem som håller på att komma i puberteten, en kyskhet för dem som är på väg att gifta sig, en kyskhet för dem som Gud har kallat till att leva i celibat och en kyskhet för dem som Gud har utvalt till att leva som gifta.

Hur skulle man kunna glömma de kraftfulla och tydliga ord som bevaras i Vulgatan, med vilka ärkeängeln Rafael förmanar Tobias innan han skall gifta sig med Sara? Ängeln säger följande: Hör på mig, så skall jag förklara vem djävulen kan besegra. Det är de som upphör att tänka på Gud då de ingår äktenskap och låter sig ryckas med av sina lidelser som hästar eller mulåsnor, som saknar förstånd. Dessa har djävulen makt över.

En uppriktig, rättfram och lycklig kärlek kan inte finnas inom äktenskapet om man inte lever i kyskhet, denna dygd som innebär respekt för sexualitetens mysterium och gör att det vigs åt fruktsamhet och självutgivelse. Jag talar aldrig om orenhet och undviker alltid varje slags sjuklig och meningslös kasuistik. Om kyskhet och renhet, om en ljuv bekräftelse av kärleken har jag däremot talat många gånger, och jag vill göra det även nu.

I fråga om den äktenskapliga kyskheten försäkrar jag makarna om att de inte behöver vara rädda för att visa varandra sin tillgivenhet, tvärtom: deras dragning till varandra utgör grunden för familjelivet. Vad Herren begär av dem är ömsesidig respekt och lojalitet, ett uppträdande som präglas av ömhet, naturlighet och anständighet. Jag vill även säga till dem att det äktenskapliga samlivet är hedervärt när det är uttryck för äkta kärlek och således öppet för fruktsamheten, för barn.

Att tillsluta livets källor är ett brott mot de gåvor som Gud har skänkt människorna och ett uppenbart tecken på att det är egoism och inte kärlek som ligger till grund för handlandet. I sådana fall fördunklas allt, eftersom makarna kommer att se på varandra som medbrottslingar: och då uppstår meningsskiljaktigheter som, om detta tillstånd får fortsätta, med tiden nästan alltid blir oöverstigliga.

När kärleken ges näring av den äktenskapliga kyskheten blir det äktenskapliga livet ett uttryck för förhållandets äkthet, makarna förstår varandra och känner sig enade. Om däremot sexualitetens gudomliga gåva perverteras, förstörs intimiteten och mannen och kvinnan kan inte längre se varandra i ögonen med frid.

Makarna måste bygga sitt gemensamma liv på en uppriktig och klar tillgivenhet och på glädjen i att ha satt de barn till världen som Gud har gjort det möjligt för dem att få, och i förekommande fall måste de kunna tro på Guds försyn och ge upp personlig bekvämlighet. Att bilda en barnrik familj, om det är Guds vilja, är en garanti för lycka och effektivitet även om förespråkarna för en sorglig hedonism felaktigt påstår motsatsen.

Glöm inte att det inte alltid är möjligt att undvika motsättningar mellan makarna. Men gräla aldrig inför barnen, det smärtar dem och får dem att ta ställning för den ene eller den andre, vilket omedvetet kan öka avståndet mellan er. Men även att kivas kan vara ett uttryck för kärlek, bara man inte gör det för ofta. Ja, det kan rentav vara nödvändigt. Även om det inte utgör själva orsaken till ett gräl, har ofta tillfället uppstått på grund av makens trötthet efter en hård arbetsdag, eller av makans slit – förhoppningsvis inte leda – med barnen, hushållssysslorna och sitt eget humör som ibland kan vara lite instabilt, även om ni kvinnor kan vara starkare än män, om ni bestämmer er för att vara det.

Undvik högmodet, som är ert äktenskaps värsta fiende. I era små tvister har ingen av er rätt. Den som för tillfället har mest sinnesfrid av er båda måste säga ett ord som gör det möjligt att hålla tillbaka det dåliga humöret till senare. Då kan ni – i enrum – gräla, bara ni genast blir sams igen.

Kanske har ni kvinnor börjat tänka lite för lite på er själva och försummat ert yttre. Kom ihåg talesättet ”Den hustru som håller sig vacker håller maken borta från andras hem.”* Skyldigheten att vara tilldragande är lika aktuell nu som när ni var förlovade: plikten är rättvis, för ni tillhör er make. Inte heller han har rätt att glömma att han tillhör er och att han är skyldig att hela livet vara lika tillgiven som en fästman. Det är ett dåligt tecken om ni ler ironiskt när ni läser denna punkt: det vore ett uppenbart bevis på att tillgivenheten inom familjen har blivit till iskall likgiltighet.

Ljusa och glädjefyllda hem

Det går inte att tala om äktenskapet utan att genast tänka på familjen, som är frukten och förlängningen av det som börjar i och med bröllopet. Familjen består inte bara av maken och makan, utan även av barnen och, i olika utsträckning, av mor- och farföräldrarna, av andra närstående och av dem som arbetar som hemhjälp. Alla dessa personer måste nås av den tillgivna värme som familjeatmosfären är beroende av.

Visst, det finns sådana äkta par som Herren inte skänker några barn: det är i så fall ett tecken på att han vill att de skall älska varandra med en oförändrad tillgivenhet och ägna sin energi – i den mån de kan – åt tjänster och initiativ som är till gagn för andra människor. Men vanligtvis är äktenskapet fruktsamt och då måste föräldrarna först och främst tänka på barnen. Faderskap och moderskap består inte bara i att föda barn: förmågan att ge liv – att delta i Guds skapande kraft – måste fortsätta i form av samarbete med den helige Andes verk och nå sin kulmen i fostran av sant kristna män och kvinnor.

Föräldrarna är barnens främsta uppfostrare, såväl på det mänskliga som på det övernaturliga planet, och de måste känna ansvar för detta uppdrag som kräver förståelse, klokhet, förmåga att lära ut och framför allt förmåga att älska, samt att man anstränger sig för att vara ett gott föredöme. Auktoritärt och handgripligt tvång är inte rätt väg för uppfostran. Föräldrarnas målsättning borde snarare vara att bli vänner till sina barn, vänner som barnen anförtror sin oro, som de talar med om olika problem, som de förväntar sig en effektiv och hjärtlig hjälp från.

Det är nödvändigt att föräldrarna tar sig tid att vara med sina barn och att tala med dem. Barnen är det viktigaste de har, viktigare än affärerna, arbetet, fritiden. Det är viktigt att lyssna uppmärksamt på barnen och att försöka förstå dem, att försöka förstå om de har delvis – eller helt – rätt i vissa fall då de gör uppror. Samtidigt måste man hjälpa dem att ge deras iver och ambitioner en god inriktning genom att lära dem att reflektera över hur saker och ting verkligen förhåller sig och att resonera. Det är inte fråga om att tvinga dem att uppföra sig på ett visst sätt, utan att visa dem de mänskliga och övernaturliga skäl som talar för ett visst uppförande. Det gäller kort sagt att respektera deras frihet, för det finns ingen verklig uppfostran utan personligt ansvar och inget ansvar utan frihet.

Föräldrarna uppfostrar först och främst genom sitt uppförande. Vad barnen söker i sin far eller sin mor är inte bara en större erfarenhet än den egna, eller mer eller mindre goda råd, utan något ännu viktigare: ett vittnesbörd om livets värde och mening, ett vittnesbörd som förkroppsligas i en konkret person och som bekräftas i de olika omständigheter och situationer som uppstår under årens lopp.

Om jag skulle ge föräldrar ett råd, skulle jag framför allt säga följande: gör så att era barn ser – de ser allt, redan alltifrån barndomen, och de dömer allt, tro inte något annat – att ni försöker leva er tro konsekvent, att ni inte bara talar om Gud, utan att han även finns i era handlingar, att ni anstränger er för att vara uppriktiga och lojala, att ni älskar varandra och att ni verkligen älskar dem.

Det är så som ni på bästa sätt kommer att göra dem till verkliga kristna, till män och kvinnor med integritet, som med ett öppet sinnelag kan möta olika situationer i livet, som kan tjäna sina likar och bidra till att lösa mänsklighetens allvarliga problem och som kan vittna om Kristus i det samhälle som de i morgon kommer att tillhöra.

Lyssna på era barn, ägna även er egen tid åt dem, visa dem förtroende, lita på vad de säger även om de ibland lurar er; var inte rädda för deras uppror, för i deras ålder var även ni rebeller i större eller mindre utsträckning. Gå dem till mötes, möt dem halvvägs och be för dem. Om ni uppträder på detta kristna sätt kommer de att vända sig till er med sin rättmätiga vetgirighet och inte till grova och skamlösa vänner. Ert förtroende och ert vänskapliga sätt kommer att besvaras av deras förtroende. Och även om vissa mindre viktiga meningsskiljaktigheter och missförstånd kvarstår är detta vad som kallas familjefrid och kristet liv.

Hur skall jag beskriva – frågar en författare från de första århundradena efter Kristus – lyckan i det äktenskap som Kyrkan grundar, som den ömsesidiga självutgivelsen bekräftar, som välsignelsen stadfäster, änglarna förkunnar och Gud Fader själv har godkänt? … De båda makarna är som syskon, varandras tjänare, som ingenting kan åtskilja, varken kroppsligt eller själsligt. Ty de är verkligen två personer i ett och samma kött och där det endast finns ett kött måste det finnas en enda ande … Då Kristus betraktar dessa hem, gläds han och sänder sin frid, där två är tillsammans finns även han, och där han är kan det inte finnas något ont.

Vi har försökt sammanfatta och kommentera några av de egenskaper som kännetecknar de hem som återspeglar Kristi ljus och som därför är ljusa och glädjefyllda hem. Den harmoni som råder mellan föräldrarna förs över till barnen, till hela familjen och till alla människor i deras omgivning. I varje sant kristen familj återskapas därigenom på sätt och vis Kyrkans mysterium, som Gud har valt och sänt som en ledstjärna för världen.

Apostelns ord, som läses i läsningen då Kyrkan firar den heliga Familjen, kan helt och hållet tillämpas på alla kristna, oavsett om de är präster eller lekmän, gifta eller ogifta: Guds utvalda, heliga och älskade. Sådana är vi alla, var och en på sin plats i världen, på den plats som är vår egen: vi är män och kvinnor som Gud har utvalt till att vittna om Kristus och till att skänka vår omgivning den glädje som följer av att vi vet att vi är Guds barn, trots våra fel och brister, som vi måste kämpa mot.

Det är mycket viktigt att insikten om att äktenskapet är en kallelse inte saknas i samband med trosundervisning, i predikningar och i medvetandet hos dem som Gud vill skall följa denna väg, eftersom de verkligen är kallade att delta i Guds frälsningsplan för alla människor.

Därför går det kanske inte att ge kristna makar bättre förebilder än familjerna på apostlarnas tid: officeren Cornelius, som var följsam gentemot Guds vilja och i vars hus Kyrkan öppnade sig för hedningarna; Aquila och Priscilla, som spred kristendomen i Korint och i Efesos och som bidrog till Paulus apostolat; Tabita, som med sin kärlek bistod de behövande i Joppe. Därtill kommer många andra judars och hedningars, grekers och romares hem, i vilka Herrens första lärjungars undervisning slog rot.

Dessa familjer levde av Kristus och hjälpte andra att lära känna Kristus. De utgjorde små kristna gemenskaper som utstrålade evangeliets budskap. Familjer som var lika andra familjer på den tiden, men som besjälades av en ny anda som smittade av sig på dem som närmade sig dem och som umgicks i dem. Sådana var de första kristna, och sådana måste även vi vara som är kristna av idag: vi måste så glädje och frid, den glädje och den frid som Jesus har utverkat åt oss.