Kristus Konungen

Kyrkoåret tar slut. I den heliga Mässan frambär vi ånyo offret åt Fadern: Kristus, helighetens och nådens Konung, rättvisans, kärlekens och fridens Konung, som vi snart kommer att läsa i prefationen. Då ni betraktar vår Herres heliga mänskliga natur, känner ni nog alla en oändlig glädje i själens djup: en Konung med ett hjärta av kött, som vårt. Han är universums och varje skapad varelses upphovsman, men ålägger oss inte sitt välde med makt, utan tigger lite kärlek då han i tystnad visar oss sina sårade händer.

Varför är då så många likgiltiga inför honom? Varför hör man fortfarande den grymma protesten nolumus hunc regnare super nos, vi vill inte att han skall härska över oss? I vår värld finns miljoner människor som på det sättet motsätter sig Jesus Kristus, eller rättare sagt Jesu Kristi skugga, för Kristus känner de inte: de har inte sett hans anletes skönhet och känner inte till hans underbara lära.

Inför detta sorgliga skådespel vill jag gottgöra Herren. Då jag hör detta larm som aldrig tystnar och som snarare består av ohederliga handlingar än av röster, känner jag mig tvingad att ropa högt: Oportet illum regnare!, han måste härska.

Motstånd mot Kristus

Många kan inte acceptera tanken på att Kristus skulle härska. De motsätter sig honom på tusen olika sätt: i de grundläggande riktlinjerna för samhället och för människornas samlevnad, i sederna, vetenskapen och konsten, ja till och med i Kyrkans liv! Jag talar – säger den helige Augustinus – inte om de onda som hädar Kristus. Det är nämligen få som hädar i tal, men många som hädar genom sitt eget handlande.

Vissa störs till och med av uttrycket Kristus Konungen: antingen på grund av en ytlig tvist om ord, som om Kristi rike skulle kunna förväxlas med politiska system, eller för att de skulle tvingas medge en lag om de bekände Herrens kungadöme. Och de står inte ut med lagen, inte ens med det älskvärda kärleksbudet, för de vill inte närma sig Guds kärlek: de strävar endast efter att tjäna sin egen egoism.

Herren har sedan länge fått mig att upprepade gånger tyst utropa: serviam!, jag vill tjäna. Må han öka vår iver att hänge oss, att vara trogna hans gudomliga kallelse – naturligt, utan stora åthävor, utan att göra väsen av oss – mitt i världen. Låt oss tacka honom ur djupet av våra hjärtan. Låt oss vända oss till honom med en bön som undersåtar, som barn!, och vår tunga och mun kommer att fyllas av mjölk och honung, vi kommer att erfara hur ljuvt det är att tala om Guds rike, som är frihetens rike, den frihet som han vunnit åt oss.

Kristus, världens Herre

Jag skulle vilja att vi begrundade att denne Kristus, som vi såg födas i Betlehem som ett älskligt barn, är världens Herre: genom honom skapades alla himlens och jordens varelser, han har försonat allt med Fadern, och återställt freden mellan himlen och jorden genom det blod som han utgöt på korset. Idag härskar Kristus sittande på Faderns högra sida. De båda änglarna i vita kläder sade följande till lärjungarna, som häpna betraktade molnen efter Kristi himmelsfärd: Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.

Genom honom härskar kungarna, med den enda skillnaden att kungar, mänskliga makthavare, upphör, men Kristi rike varar för evigt, hans välde är ett evigt välde, hans rike varar från släkte till släkte.

Kristi rike är inte ett uttryck, en metafor. Kristus lever, även som människa, med samma kropp som han antog genom inkarnationen, som uppstod efter korset och består förhärligad i Ordets person tillsammans med hans mänskliga själ. Kristus, sann Gud och sann människa, lever och härskar och är världens Herre. Endast genom honom hålls allt levande vid liv.

Varför visar han sig då inte för oss nu i all sin härlighet? För att hans rike hör inte till denna världen, trots att det är i världen. Jesus hade svarat Pilatus följande: Jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst. De som hoppades på Messias synliga timliga välde hade fel: Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.

Sanning och rättvisa, frid och glädje i den helige Ande. Detta är Kristi rike: Guds handlande som räddar människorna och som kommer att nå sin höjdpunkt vid historiens slut, då Herren, som sitter högst upp i paradiset, kommer för att definitivt döma människorna.

När Kristus inleder sin förkunnelse på jorden erbjuder han inte ett politiskt program, utan säger omvänd er, himmelriket är nära. Han ger lärjungarna i uppdrag att förkunna detta glada budskap, och lär att man i bönen skall anhålla om att hans rike skall komma. Detta är Guds och hans rättvisas rike, ett heligt liv: det vi skall söka efter först av allt, det enda som verkligen är nödvändigt.

Den frälsning som vår Herre Jesus Kristus förkunnar är en inbjudan som riktas till alla: En kung höll bröllop för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet. Därför uppenbarar Herren att Guds rike är inom er.

Ingen är utesluten från frälsningen så länge som han frivilligt uppfyller Kristi kärleksfulla krav: att födas på nytt, att bli som barn i själens enkelhet, att undanröja allt som avlägsnar från Gud. Jesus vill ha gärningar, inte bara ord. Och han vill ha en ihärdig ansträngning, för bara de som kämpar kommer att förtjäna det eviga arvet.

Rikets fullbordan – den definitiva domen om frälsning eller förtappelse – syns inte här på jorden. Nu är riket som en sådd, som senapskornets tillväxt. Dess slut kommer att vara som fisket med släpnät, ur vilket man – när det väl dragits upp på stranden – kommer att skilja, med vitt skilda öden, dem som handlade rätt från dem som handlade orättfärdigt. Men så länge som vi lever här, liknar riket den surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl, tills allt blir syrat.

Den som inser vad för slags rike Kristus erbjuder, förstår att det är mödan värt att sätta allt på spel för att vinna det: riket är den pärla som köpmannen förvärvar genom att sälja allt han äger, det är en skatt som upptäcks i en åker. Himmelriket är svårt att erövra: ingen är säker på att uppnå det, men den ångerfulle mannens rop gör att dörrarna öppnas på vid gavel. En av de rövare som korsfästes tillsammans med Jesus bönfaller honom: Herre, tänk på mig när du kommer med ditt rike. Jesus svarade: Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.

Jesus härskar i själen

Vad stor du är, Herre vår Gud! Du är den som ger vårt liv en övernaturlig innebörd och gör det gudomligt verkningsfullt. Du är orsaken till att vi, av kärlek till din Son, kan upprepa med alla våra krafter, med själen och kroppen: Oportet illum regnare!, även om vi gör det mot bakgrund av vår svaghet. Du vet att vi är skapade varelser – och hurudana vi är! – gjorda av lera, inte bara i fötterna, utan även i hjärtat och huvudet. Men det som är gudomligt i oss rör sig uteslutande för dig.

Kristus måste framför allt härska i våra själar. Men vad skulle vi säga om han frågade: Hur låter du mig härska i dig? Jag skulle svara att jag behöver hans rikliga nåd för att han skall kunna härska i mig: bara då kan alla mina hjärtslag, alla mina andetag, mina minst intensiva blickar och mina enklaste ord eller vardagligaste känslor omvandlas till ett hosianna till Kristus, min Konung.

Om vi vill att Kristus skall härska, måste vi vara konsekventa och börja med att överlämna våra hjärtan till honom. Om vi inte gör det, skulle det vara tomt prat utan kristen substans att tala om Kristi rike, ett yttre tecken på en obefintlig tro, ett bedrägligt användande av Guds namn för mänskliga uppgörelser.

Om Jesus för att härska i min själ, i din själ, skulle ställa upp förutsättningen att kunna räkna med en perfekt plats i oss, skulle vi med fog kunna förtvivla. Men frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna. Förstår ni? Jesus nöjer sig med ett stackars djur som tron. Jag vet inte vad ni tycker, men jag känner mig inte förödmjukad av att se på mig själv som en åsna inför Herren: som en åsna står jag inför dig; men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen, du håller i grimman och leder mig.

Tänk på en åsnas kännetecken, nu när det finns så få kvar. Inte på en gammal och envis, långsint åsna som hämnas med bedrägliga sparkar, utan på ett ungt djur: dess öron står rakt upp som antenner, den är sparsam med maten, arbetar hårt och travar bestämt och glatt. Det finns hundratals djur som är vackrare, smidigare eller grymmare. Men Kristus valde åsnan för att träda fram som konung inför folket som hyllade honom. För Jesus har inget behov av beräknande list, av kalla hjärtans grymhet eller av iögonfallande men ihålig skönhet. Vår Herre uppskattar ett ungt hjärtas glädje, enkel gång, oförställda röster, rena ögon och öron som lyssnar uppmärksamt till hans kärleksfulla ord. Så härskar han i själen.

Att härska genom att tjäna

Om vi låter Kristus härska i våra själar, blir vi inte auktoritära, utan kommer att tjäna alla människor. Att tjäna. Vad jag tycker om det ordet! Att tjäna min Konung, och för hans skull, alla dem som blivit återlösta av hans blod. Om vi kristna ändå kunde tjäna! Låt oss anförtro Herren vårt beslut att lära oss tjäna, för det är endast genom att tjäna som vi kommer att lära känna och älska Kristus, att göra honom känd och få honom att bli älskad av andra.

Hur skall vi visa honom för andra? Genom vårt exempel: låt oss vittna om Jesus Kristus genom att frivilligt tjäna honom i all vår verksamhet, för han är Herre över allt som sker i våra liv, för han är det enda och yttersta skälet för vår existens. När vi sedan har givit detta vittnesbörd genom vårt exempel, kan vi undervisa genom våra ord och vår troskunskap. Så handlade Kristus: coepit facere et docere, först undervisade han i handling, därefter genom sin gudomliga förkunnelse.

För att tjäna sina medmänniskor för Kristi skull måste man emellertid vara mycket mänsklig. Om vårt liv är omänskligt, kommer Gud inte att bygga någonting på det, för vanligtvis bygger han inte på oordning, egoism och arrogans. Vi måste förstå alla, leva tillsammans med alla, vi måste ha överseende med alla och förlåta alla. Vi skall inte säga att det som är fel är rätt, att det som förolämpar Gud inte förolämpar Gud, att det onda är gott. Men vi kommer inte att besvara det onda med mera ont, utan med tydlig lära och goda gärningar: genom att dränka det onda i ett överflöd av godhet. Om vi handlar så kommer Kristus att härska i vår själ och i själen på dem som lever i vår omgivning.

Vissa försöker bygga fred på jorden utan kärlek till Gud i sina hjärtan, utan att tjäna människorna av kärlek till Gud. Hur är det möjligt att uppnå fred på det sättet? Kristi frid tillhör Kristi rike och vår Herres rike måste grundas på längtan efter helighet, på en ödmjuk villighet att ta emot nåden, på en kraftfull strävan efter rättvisa och på ett gudomligt överflöd av kärlek.

Att sätta Kristus på toppen av all mänsklig verksamhet

Det går att förverkliga detta program, det handlar inte om en meningslös dröm. Om vi människor ändå ville besluta oss för att bereda plats i våra hjärtan för Guds kärlek! Kristus, vår Herre, blev korsfäst, och upphöjd på korset återlöste han världen och återställde freden mellan Gud och människorna. Jesus Kristus påminner oss alla om följande: Et ego, si exaltatus fuero a terra, omnia traham ad meipsum, om ni sätter mig på toppen av all jordisk verksamhet, om ni uppfyller era skyldigheter i varje stund och vittnar om mig i det som verkar stort och i det som verkar litet, omnia traham ad meipsum, kommer jag att dra allt till mig. Mitt rike ibland er kommer att bli verklighet!

Kristus, vår Herre, fortsätter att ägna sig åt denna sådd som syftar till att rädda människorna och hela skapelsen, vår värld, som är god för att den var god då den kom ur Guds hand. Det var Adams skuld, människans högmods synd, som bröt skapelsens gudomliga harmoni.

Men när tiden var inne sände Gud Fader sin enfödde Son som – genom den helige Ande – antog kött av Maria, för evigt Jungfru, för att återställa friden, för att återlösa oss människor från synden och adoptionem filiorum reciperemus, ge oss söners rätt och göra det möjligt för oss att delta i Guds eget inre liv. Därigenom kan denna nya människa, Guds barns nya släkte, befria hela universum från oordning och återställa allt i Kristus som har försonat oss med Gud.

Detta är vi kristna kallade till, detta är vårt apostoliska uppdrag och den iver som måste förtära våra själar: att se till att förverkliga Kristi rike, att se till att det inte längre skall finnas hat eller grymhet, att sprida kärlekens kraftiga och fridfulla balsam på jorden. Låt oss idag be vår Konung att hjälpa oss att ödmjukt och ivrigt samarbeta i den gudomliga planen att hela vad som är söndrat, rädda det som är förlorat, ordna vad människan har försatt i oordning, att föra det vilsegångna rätt och att återställa endräkten i hela skapelsen.

Att omfatta den kristna tron innebär att man åtar sig att fortsätta Jesu sändning bland människorna. Vi måste vara, var och en av oss, alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv. Det är endast på det sättet som vi kan ta oss an detta väldiga, enorma, oändliga företag: att inifrån helga alla timliga strukturer och i dessa föra med oss återlösningens surdeg.

Jag talar aldrig om politik. Jag anser inte att de kristnas uppgift på jorden är att sprida en politisk—religiös rörelse – det vore vansinne – inte ens om det görs med den goda avsikten att ingjuta Kristi anda i alla människornas aktiviteter. Vad vi måste förankra i Gud är vars och ens hjärta, vem det än är. Låt oss se till att tala på ett sådant sätt att varje kristen, var han än befinner sig – i omständigheter som inte enbart beror på hans ställning i Kyrkan eller i det civila livet, utan på resultatet av växlande historiska situationer – kan ge ett vittnesbörd, med sitt exempel och sitt ord, om den tro han bekänner sig till.

En kristen lever i världen med full rätt, helt enkelt för att han är människa. Om han accepterar att Kristus bor i hans hjärta, att Kristus härskar, kommer han att i hela sitt handlande som människa märka – högst påtagligt – Herrens frälsande kraft. Det betyder ingenting om hans verksamhet är, som man brukar säga, hög eller låg. En mänsklig topp kan i Guds ögon vara låg; och det vi anser vara lågt eller ringa kan vara en kristen höjdpunkt av helighet och tjänande.

Personlig frihet

När en kristen arbetar, som han är skyldig att göra, skall han inte fly undan eller ringakta det värde som mänskliga ting har i sig. Om man med uttrycket välsigna mänskliga aktiviteter menar att ogiltigförklara eller försvaga dessa aktiviteters egen dynamik, skulle jag vägra att använda sådana ord. Personligen har jag aldrig tyckt om att människans vardagliga verksamhet bär som en påklistrad etikett en konfessionell beteckning. Jag anser, även om jag respekterar den motsatta ståndpunkten, att man då riskerar att missbruka vår heliga tro, inte minst för att man ibland har använt en katolsk etikett för att rättfärdiga handlanden och verksamheter som inte alltid varit hedervärda.

Om världen och allt som finns i den – utom synden – är god, för att den är Gud vår Herres verk, skall de kristna, ständigt kämpande för att undvika att förolämpa Gud – en positiv kamp av kärlek – ägna sig åt allt som är jordiskt, sida vid sida med övriga medborgare. De måste försvara alla positiva värden som följer av personens värdighet.

Och det finns ett värde som de kristna alltid måste visa särskild uppskattning: den personliga friheten. Det är endast om vi försvarar våra medmänniskors individuella frihet och motsvarande personliga ansvar som vi med mänsklig och kristen heder i behåll kan försvara vår frihet på samma sätt. Jag upprepar och kommer oupphörligen att upprepa att Herren fritt har givit oss en stor övernaturlig gåva, den gudomliga nåden, och en annan underbar mänsklig gåva som är den personliga friheten, som – för att inte fördärvas och omvandlas till lättfärdighet – kräver integritet och en effektiv ansträngning för att handla inom gränserna för Guds lag, för där herrens Ande är, där är frihet.

Kristi rike är ett frihetens rike: här finns inga andra slavar än de som frivilligt slår sig i bojor av kärlek till Gud. Välsignat vare detta kärlekens slaveri som gör oss fria! Utan frihet kan vi inte besvara nåden, utan frihet kan vi inte hänge oss fritt till Herren, av det mest övernaturliga skäl som finns: för att vi helt enkelt vill göra det.

Vissa av er som lyssnar till mig nu känner mig sedan många år tillbaka. Ni kan intyga att jag hela mitt liv har predikat om personlig frihet, förenad med personligt ansvar. Jag har sökt efter den och söker den fortfarande, över hela världen, som Diogenes sökte efter människan. Och varje dag älskar jag den mer, jag älskar den mer än allt annat jordiskt: den är en skatt som vi aldrig kommer att värdesätta tillräckligt högt.

När jag talar om personlig frihet, gör jag det inte för att ha den som en ursäkt för att tala om andra problem som kanske är högst legitima, men inte hör hemma i min tjänst som präst. Jag vet att det inte är min sak att diskutera om världsliga och övergående ämnen som hör till den timliga och civila sfären, ämnen som Herren har lämnat åt människorna att diskutera fritt och fridfullt. Jag vet även att en präst, som skall undvika alla mänskliga grupperingar, endast skall tala för att leda själarna till Gud, till hans frälsande andliga lära, till de sakrament som Jesus Kristus inrättat, till det inre liv som närmar oss till Herren och gör att vi vet oss vara hans barn och därför bröder till alla människor utan undantag.

Vi firar idag Kristus Konungens högtid. Jag går inte utöver gränserna för min prästerliga tjänst om jag säger att om någon anser Kristi rike vara ett politiskt program, så har denne någon inte trängt tillräckligt djupt in i trons övernaturliga mål och riskerar att lägga bördor på människornas samveten som inte är Jesu bördor, för hans ok är skonsamt och hans börda lätt. Låt oss verkligen älska alla människor, låt oss älska Kristus över allting annat. Då kommer vi inte att kunna annat än att älska våra medmänniskors legitima frihet i en fredlig och förnuftig samvaro.

Fridfulla som Guds barn

Ni kanske säger att det är få som vill höra det här och ännu färre som vill omsätta det i praktiken. Jag vet det: friheten är en kraftig och sund planta som växer illa bland stenar, törnen eller vägar som trampas av folk. Det har vi vetat länge, redan innan Kristus kom till jorden.

Tänk på psalm 2: Varför är folken i uppror, varför detta gagnlösa mummel? Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar sig samman mot Herren och hans smorde. Ser ni? Det är ingenting nytt. Man motsatte sig Kristus innan han föddes. Man gjorde motstånd mot honom medan han gick fridfullt längs Palestinas stigar. Man förföljde honom då och förföljer honom nu, då man angriper hans mystiska men verkliga kropps medlemmar. Varför så mycket hat, varför ett sådant ursinne mot försvarslös enkelhet, varför detta allmänna förtryck av samvetenas frihet?

Vi sliter sönder deras band och kastar av oss deras bojor. De sliter sönder hans milda ok, de sliter av sig hans börda, en underbar börda av helighet och rättvisa, av nåd, kärlek och frid. Kärleken gör dem rasande, de skrattar åt den försvarslösa godheten hos en Gud som avstår från att använda sina legioner änglar för att försvara sig. Om Herren gick med på kompromisser, om han kunde offra några få oskyldiga för att tillfredsställa en majoritet skyldiga, skulle de fortfarande kunna försöka komma överens med honom. Men detta är inte Guds logik. Vår Fader är verkligen far och är beredd att förlåta tusentals illgärningsmän så länge som det bara finns tio rättfärdiga. De som handlar drivna av hat kan inte förstå denna barmhärtighet utan känner sig uppmuntrade i sin skenbara jordiska straffrihet som stöds av orättvisan.

Han som tronar i himlen ler, Herren ser på dem med löje. Nu talar han till dem i vrede, han skrämmer dem i sin harm. Vad legitim Guds vrede är, vad rättvis hans ilska är och vad stor även hans mildhet är!

Jag har invigt min konung på Sion, mitt heliga berg. Jag vill berätta vad Herren bestämt. Han sade till mig: ”Du är min son, jag har fött dig i dag”. Gud Faders barmhärtighet har givit oss hans Son som Konung. När han hotar blir han mild. Han förkunnar sin vrede och överlämnar sin kärlek åt oss. Du är min son: han vänder sig till Kristus och till dig och mig, om vi bestämmer oss för att vara alter Christus, ipse Christus.

Orden hinner inte följa efter i samma takt som hjärtat, som blir rört av Guds godhet. Han säger oss du är min son. Inte en främling, inte en välvilligt behandlad tjänare, inte en vän – och redan det vore mycket. Son! Han gör det fritt för oss att umgås med honom med söners tillgivenhet och, vågar jag påstå, även med fräckheten hos ett barn till en Far som inte kan förneka det något.

Säger ni att det finns många som ägnar sig åt att handla orättfärdigt? Ja, men Herren insisterar: Be mig, så ger jag dig folken som arv och hela jorden som egendom. Du skall krossa dem med en spira av järn, slå sönder dem som lerkärl. Det är starka löften, och de kommer från Gud: vi kan inte låtsas att de inte givits. Inte för inte är Kristus världens återlösare och härskar allsmäktig på Faderns högra sida. Det är en fruktansvärd förkunnelse om vad som väntar var och en vid livets slut, för livet tar slut, och om vad som väntar alla vid historiens slut, om hjärtat förhärdas av ondska och förtvivlan.

Men Gud, som kan vinna varje slag, föredrar att övertyga: Konungar, besinna er, ta varning, ni jordens härskare! Tjäna Herren i fruktan, hylla honom i bävan! Annars vredgas han och ni går under, ty hans vrede kan lätt blossa upp. Kristus är Herren, Konungen. Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, som det heter i andra psalmen: Du är min son, jag har fött dig i dag …

Ni skall alltså veta, mina bröder, att genom honom förkunnas syndernas förlåtelse för er, och genom honom blir var och en som tror rättfärdig och friad från allt det som ni inte kunde frias från medan ni stod under Moses lag. Se därför till att det som står hos profeterna inte slår in: Se föraktare, häpna och förintas: jag utför en gärning i era dagar, en gärning som ni inte kommer att tro på när den berättas för er.

Det är frälsningsverket, Kristi rike i själarna, Guds barmhärtighet som uppenbaras. Lyckliga de som flyr till honom! Vi kristna har rätt att förkunna att Kristus är Konung: för även om det finns ett överflöd av orättvisa, även om många inte önskar detta kärlekens kungarike, håller det eviga frälsningsverket på att ta form, i samma mänskliga historia som är platsen för så mycket ondska.

Guds änglar

Ego cogito cogitationes pacis et non afflictionis, mina avsikter med er är frid och inte olycka, säger Herren. Låt oss vara fridens människor, rättvisans människor, människor som gör vad gott är, så kommer Herren inte att vara vår domare, utan vår vän, vår bror, vår Kärlek.

Må vi under vår – glada! – vandring på jorden åtföljas av Guds änglar. Innan vår återlösare föddes – skriver den helige Gregorius den store – hade vi förlorat vänskapen med änglarna. Arvsynden och våra dagliga synder hade avlägsnat oss från deras strålande renhet …men alltsedan den stund vi erkände vår Konung, har änglarna erkänt oss som medborgare i likhet med dem.

Och eftersom himlens Konung har velat anta vårt jordiska kött, drar sig änglarna inte längre undan vårt elände. De vågar inte anse att vår natur skulle vara underlägsen deras, utan tillber den i himlens Konungs person, upphöjd över dem. Nu ser de inte längre några svårigheter i att betrakta människan som en kamrat.

Maria, vår Konungs Mor, vårt hjärtas drottning, tar sig an oss som endast hon kan. Du barmhärtighetens moder, nådens tron: vi ber dig att hjälpa oss, så att vi i våra liv och i våra närmaste medmänniskors liv kan skriva kärlekens enkla poesi, vers på vers, quasi fluvium pacis, som en fridens flod. För du är ett hav av gränslös barmhärtighet: alla floder rinner ut i havet och havet fylls inte.