Corpus Christi

I dag, då vi firar Corpus Christi, betraktar vi tillsammans vidden av Herrens kärlek. Den har fått honom att dröja kvar hos oss, gömd under sakramentets gestalter. Det är som om vi rent fysiskt kunde höra honom undervisa folket: En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.

Scenen är fortfarande aktuell. Gud, såningsmannen, kastar även i dag ut sitt utsäde. Frälsningsverket pågår ännu, och Herren vill använda sig av oss. Han vill att vi kristna skall öppna alla jordens stigar för hans kärlek. Han uppmanar oss att sprida hans gudomliga budskap, genom att undervisa om trosläran och genom vårt eget exempel, ända till jordens avlägsnaste hörn. Han ber var och en av oss, som medborgare både i det civila och i det kyrkliga samhället, att vara en annan Kristus när vi troget uppfyller våra plikter, genom att helga vårt yrkesarbete och det egna ståndets plikter.

Om vi ser på vår omgivning, på denna värld som vi älskar för att Gud har skapat den, kommer vi att se hur liknelsen förverkligas: Jesu Kristi ord bär frukt, i många människor uppväcker det en strävan efter hängivelse och trohet. Guds tjänares liv och uppförande har förändrat historiens lopp, och till och med många av dem som inte känner Herren drivs – kanske utan att veta om det – av ideal som har sitt ursprung i kristendomen.

Vi ser även att en del av utsädet faller i ofruktbar jord, eller bland törnen och tistlar: för det finns hjärtan som stänger sig för trons ljus. Ideal som fred, försoning och broderskap, accepteras och förkunnas, men – inte sällan – åsidosätts de i praktiken. Vissa människor anstränger sig dessutom fåfängt för att få Guds röst att tystna, med brutal makt hindrar de hans ord från att spridas eller använder ett vapen som märks mindre men kanske är ännu grymmare, nämligen likgiltigheten, som gör själen okänslig.

Det eviga livets bröd

Genom att betrakta allt vad vi nyss nämnt vill jag få oss att bli medvetna om vårt uppdrag som kristna, att vända blicken mot den heliga Eukaristin, mot Jesus som, närvarande bland oss, har gjort oss till lemmar i sin kropp: vos estis corpus Christi et membra de membro, ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den. Vår Gud har beslutat att bli kvar i tabernaklet för att nära oss, för att styrka oss, för att gudomliggöra oss, för att göra så att vår uppgift och våra ansträngningar bär frukt. Jesus är samtidigt såningsmannen, utsädet och frukten av skörden: det eviga livets Bröd.

Den heliga Eukaristin, detta underverk som ständigt förnyas, har alla kännetecken som utmärker Jesu handlande. Han är fullkomlig Gud och fullkomlig människa, himlens och jordens Herre, och erbjuder oss sig själv som näring, på det naturligaste och vardagligaste sätt man kan tänka sig. I brödets gestalt väntar han på vår kärlek, sedan nästan tvåtusen år. Det är mycket tid, och ändå inte, för när man älskar flyger tiden.

Jag kommer att tänka på en förtjusande galicisk dikt, en sång av Alfons X den vise. Det är legenden om en munk som i sin enkelhet bad Jungfru Maria om att få betrakta himlen, om så bara för ett ögonblick. Den heliga Jungfrun biföll hans önskan, och den gode munken fördes till paradiset. När han återvände kände han inte igen en ende av klostrets invånare: hans bön, som han själv upplevt som ytterst kort, hade varat trehundra år. Tre århundraden är inte någonting alls för ett hjärta som älskar. Så förklarar jag för mig själv denna Herrens tvåtusen år långa väntan i Eukaristin. Den som väntar är Gud själv, han älskar människorna, söker oss, älskar oss som vi är – begränsade, själviska, ombytliga – men med förmågan att upptäcka hans oändliga kärlek och hänge oss åt honom helt och fullt.

Jesus kom till jorden och blev kvar bland oss i Eukaristin av kärlek till oss och för att lära oss att älska. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. Med dessa ord börjar den helige Johannes berättelsen om vad som hände den påskafton då Jesus – det är den helige Paulus som återger det – tog ettbröd, tackade Gud, bröt det och sade: Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig. Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Varje gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.

Ett nytt liv

Så återges den samtidigt enkla och högtidliga stund då det nya Testamentet instiftades. Jesus upphäver Lagens gamla system och uppenbarar att han själv kommer att vara innehållet i vår bön och vårt liv.

Se på den översvallande glädjen i dagens liturgi: Må jublet skalla högt, fröjden ge genklang i höjden! Det är det kristna jublet, som sjunger om en ny tids ankomst: Morgonrodnaden följs av dagen, påskalammen, Moselagen, har nu fullbordan nått. Solen skuggorna fördriver, bilden verklighet nu bliver, och ett nytt förbund vi fått.

Ett kärlekens underverk, barnens sanna bröd. Jesus, den evige Faderns förstfödde, erbjuder oss sig själv som föda. Och samme Jesus Kristus som här stärker oss, väntar på oss i himlen som deltagare i bröllopsmåltiden, som medarvingar och vänner, för de som när sig av Kristus kommer att dö den jordiska och timliga döden, men de kommer att leva i evighet, för Kristus är det liv som inte förgås.

Den eviga lyckan börjar redan nu för de kristna som styrker sig med Eukaristins slutgiltiga manna. Det gamla hör det förgångna till: låt oss lägga åt sidan vad som är förgängligt, må allt vara nytt för oss: våra hjärtan, ord och gärningar.

Detta är det glada budskapet. Det är ett nytt budskap, en nyhet, för det talar till oss om ett kärleksdjup som vi aldrig ens kunnat ana. Det är glatt, för ingenting skulle kunna vara bättre än att förenas innerligt med Gud, den Gode som är källan till allt gott. Detta är det glada budskapet, för på ett sätt som inte kan beskrivas, utgör det för oss en försmak av evigheten.

Att umgås med Jesus i Ordet och Brödet

Jesus döljer sig i altarets allraheligaste sakrament för att vi skall våga umgås med honom, för att vara vårt stöd, för att vi skall bli ett med honom. Då han sade att utan mig kan ni ingenting göra, dömde han inte oss kristna till att förbli ineffektiva, och han tvingade oss heller inte att söka hans Person på ett tungt och besvärligt sätt. Han stannade kvar bland oss helt och fullt tillgänglig.

När vi samlas framför altaret medan det heliga Mässoffret firas, när vi betraktar den heliga hostian utställd i monstransen eller när vi tillber det gömt i tabernaklet, bör vi återuppliva vår tro, tänka på denna nya existens som kommer till oss, och bli rörda av Guds tillgivenhet och ömhet.

De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Så beskriver Skriften de första kristnas handlande: samlade genom apostlarnas tro i fullkomlig enhet, deltar de i Eukaristin, enhälliga i bönen. Tro, Bröd, Ord.

Jesus i Eukaristin är en säker garanti för hans närvaro i våra själar; för hans makt, som upprätthåller världen; för hans löfte om frälsning, som vid tidens slut kommer att hjälpa människosläktet att bo för evigt i det himmelska Fadershuset tillsammans med Gud Fader, Gud Son och Gud helige Ande: den heliga Treenigheten, en enda Gud. Det är hela vår tro som aktualiseras när vi tror på Jesus, på hans verkliga närvaro under brödets och vinets gestalter.

Jag förstår inte hur man kan leva kristet utan att känna sig i behov av att ständigt umgås som vän med Jesus i Ordet och Brödet, i bönen och Eukaristin. Och jag förstår mycket väl att de kristna under århundradenas lopp, generation efter generation, har velat konkretisera denna eukaristiska fromhet. Ibland har de givit sin tro offentliga uttryck i handlingar som omfattat hela folkmassor. Andra gånger har den eukaristiska fromheten uttryckts med omärkbara och stilla gester i kyrkorummets heliga frid eller i hjärtats djup.

Framför allt bör vi älska den heliga Mässan, som måste vara vår dags mittpunkt. Om vi deltar väl i Mässan, hur skall vi kunna annat än fortsätta tänka på Herren under resten av dagen, för att inte avlägsna oss från hans närvaro, för att arbeta som han arbetade och älska som han älskade? Låt oss lära oss att vara tacksamma mot Herren för denna hans gest av tillgivenhet: att han inte velat begränsa sin närvaro till stunden för Mässoffret, utan beslutat att stanna kvar i den heliga hostian som förvaras i tabernaklet.

Jag kan berätta att tabernaklet för mig alltid har varit som Betania, den lugna och fridfulla plats där Kristus är närvarande, där vi kan berätta om våra bekymmer, våra lidanden, våra drömmar och våra glädjeämnen, på samma enkla och naturliga sätt som hans vänner Marta, Maria och Lasaros gjorde. När jag går längs gatorna i någon stad eller by, blir jag därför alltid glad när jag, om så bara på avstånd, upptäcker konturen av en kyrka: där finns ett nytt tabernakel, ännu ett tillfälle för själen att fly och åtminstone i sin längtan vara tillsammans med Herren i det allraheligaste sakramentet.

Eukaristins rikedom

När Herren under den sista nattvarden instiftade den heliga Eukaristin var det natt, vilket – kommenterar den helige Johannes Chrysostomos – visade att tiden var inne. Natten lade sig över världen, för de gamla riterna, de gamla tecknen på Guds oändliga barmhärtighet med mänskligheten höll på att förverkligas helt och fullt, och så banade den väg för en verklig gryning: den nya påsken. Eukaristin instiftades därför om natten, som förberedelse för uppståndelsens morgon.s

Även i våra liv bör vi förbereda denna gryning. Allt som är förgängligt, skadligt, onödigt – uppgivenhet, misströstan, sorg, feghet – måste avlägsnas. Den heliga Eukaristin för Guds nyhet in i Guds barn och vi bör svara in novitate sensus, med en förnyelse av hela vårt sinnelag och vårt sätt att handla. Vi har fått en ny energikälla, en mäktig rot inympad i Herren. Vi kan inte återvända till den gamla jästen, vi som har denna tids och alla tiders Bröd.

I städer världen över följer under denna högtid de kristna i procession Herren, som dold i hostian går längs gator och torg – på samma sätt som under sitt jordiska liv. Herren visar sig för dem som vill se honom, han går dem till mötes som inte söker honom. Jesus uppträder så, ännu en gång, mitt bland de sina: hur reagerar vi på denna Mästarens kallelse?

Yttre tecken på kärlek bör födas i hjärtat och i förlängningen ge vittnesbörd i form av ett kristet handlande. Om vi har förnyats genom att ta emot Herrens kropp, måste vi uttrycka det med gärningar. Låt oss göra våra tankar uppriktiga: präglade av frid, hängivelse, tjänstvilja. Låt oss göra våra ord sanningsenliga, tydliga, lämpliga, ord som förmår trösta och hjälpa och framför allt föra med sig Guds ljus till andra. Låt oss göra våra handlingar konsekventa, effektiva, välanpassade: må de föra med sig bonus odor Christi, Kristi väldoft, så att de påminner om hans sätt att handla och leva.

Corpus Christi—processionen gör Kristus närvarande i världens byar och städer. Men jag vill upprepa att denna närvaro inte får vara en händelse som varar en enda dag, en upplevelse man ser och sedan glömmer. Att Jesus går förbi måste få oss att tänka på att vi även bör upptäcka honom i våra vardagliga göromål. Utöver denna torsdags högtidliga procession bör det finnas en tyst och enkel procession i varje kristens vardag: en kristen är nämligen en människa bland andra men känner glädjen av att ha fått ta emot tron och det gudomliga uppdraget att handla så att Herrens budskap på jorden förnyas. Vi saknar inte fel, elände eller synder. Men Gud är med människorna, och vi måste göra så att han kan använda sig av oss och hans vandring bland hans skapade varelser kan pågå oavbrutet.

Låt oss därför be Herren att han må ge oss en djup eukaristisk fromhet, så att vårt personliga umgänge med honom uttrycks med glädje, frid och en strävan efter rättvisa. Därigenom kommer vi att göra det lättare för andra att känna igen Kristus. Vi kommer att bidra till att sätta honom på toppen av all mänsklig verksamhet. Då kommer Jesu löfte att uppfyllas: När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.

Brödet och skörden: gemenskap med alla människor

Jag sade i början till er att Jesus är såningsmannen. Och genom oss kristna fortsätter han sin gudomliga sådd. Kristus kramar vetekornen i sina sargade händer, dränker in dem med sitt blod, renar dem och kastar dem i den plogfåra som är världen. Han kastar kornen vart och ett för sig, för att varje kristen i sin egen omgivning må vittna om Herrens döds och uppståndelses fruktbarhet.

Om vi är i Kristi händer, måste vi låta oss impregneras av hans återlösande blod, låta oss kastas för vinden, acceptera vårt liv sådant Gud vill att det skall vara. Och vi måste inse att vetekornet för att ge skörd måste falla i jorden och dö. Sedan gror det och axet växer fram. Av axet blir det bröd, som genom Guds verkan kommer att omvandlas till Kristi kropp. Därigenom återförenas vi i Jesus, vår såningsman. Eftersom brödet är ett enda, är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.

Vi får aldrig glömma att det inte blir någon skörd utan sådd: det är därför nödvändigt att generöst sprida Guds ord, att göra så att människorna lär känna Kristus och när de väl lärt känna honom, hungrar efter honom. Corpus Christi – Kristi kropp, livets bröd – är ett bra tillfälle för att meditera över den hunger som våra medmänniskor uppenbarligen känner: hunger efter sanning, rättvisa, enhet och fred. Ställda inför denna hunger efter fred måste vi tillsammans med den helige Paulus upprepa att Kristus är vår fred, pax nostra. Längtan efter sanning måste påminna oss om att Jesus är vägen, sanningen och livet. Dem som strävar efter enhet måste vi ställa inför Kristus som ber för att vi skall vara consummati in unum, fullkomnade i enheten. Hungern efter rättvisa måste föra oss till den ursprungliga källan till endräkt människor emellan, nämligen vetskapen om att vi är Faderns barn och därför bröder och systrar.

Fred, sanning, enhet, rättvisa. Vad svårt det ibland verkar vara att övervinna de barriärer som hindrar samvaron människor emellan! Och ändå är vi kristna kallade att förverkliga broderskapets stora underverk: att med Guds nåd få människor att behandla varandra kristet, bära varandras bördor, genom att leva kärleksbudet som är det band som ger fullkomlighet och sammanfattar lagen.

Man kan inte undgå att märka att det finns mycket kvar att göra. Vid ett visst tillfälle, kanske då han betraktade hur de mogna axen milt böjde sig för vinden, sade Jesus till sina lärjungar: Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Nu som då saknas det arbetare som vill orka slita hela dagen i solhettan. Och om vi som arbetar inte är trogna, kommer det som profeten Joel beskriver att hända: Fälten är skövlade, marken ligger sörjande, ty säden är förstörd, vinet borttorkat, oljan utsinad. Åkermannen står med skam, vingårdsmannen jämrar sig, över vetet och över kornet, ty skörden på marken är förstörd.

Skörden förstörs när man inte är beredd att generöst och uthålligt ta sig an ett arbete som kan bli både långvarigt och slitsamt: att förbereda jorden, så, sköta åkrarna, skörda och tröska … Guds rike byggs under historiens lopp, i tiden. Herren har anförtrott oss alla denna uppgift, och ingen kan anse sig undantagen. När vi idag tillber Kristus i Eukaristin och betraktar honom, måste vi tänka på att det ännu inte är dags att vila: dagen är ännu inte slut.

I Ordspråksboken står följande: Den som brukar sin åker får bröd tillräckligt. Låt oss tillämpa denna utsaga på oss själva vad det andliga livet beträffar: den som inte brukar Guds åker, den som inte är trogen det gudomliga uppdraget att hänge sig åt sina medmänniskor och hjälpa dem att lära känna Kristus, kan svårligen förstå vad det eukaristiska Brödet är. Ingen uppskattar det som inte har kostat honom någon ansträngning. För att värdesätta och älska den heliga Eukaristin är det nödvändigt att gå samma väg som Jesus: vi måste bli vetekorn, dö bort från oss själva, uppstå fulla av liv och ge riklig skörd: hundrafalt!

Denna väg kan sammanfattas med ett enda ord: kärlek. Att älska innebär att man har ett stort hjärta, att man delar omgivningens bekymmer, att man kan förlåta och förstå, kort sagt, uppoffra sig med Jesus Kristus för alla människor. Om vi älskar med Kristi hjärta kommer vi att lära oss att tjäna och att försvara sanningen tydligt och kärleksfullt. För att älska på det sättet måste vi ur våra egna liv rycka bort allt det som hindrar Kristi liv i oss: den starka dragningen till bekvämlighet, egoismens frestelse, tendensen till självhävdelse. Det är bara om vi i oss själva återger Kristi liv som vi kan föra det vidare till andra. Det är bara om vi själva erfar vetekornets död som vi kan arbeta i jordens innersta djup, förvandla den inifrån, göra den fruktbar.

Kristen optimism

Ibland kan man kanske frestas att tänka att allt detta är vackert, men inte annat än en dröm som inte kan förverkligas. Jag har talat med er om att förnya tron och hoppet. Härda ut, absolut förvissade om att våra drömmar kommer att uppfyllas genom Guds underbara gärningar. Men vi måste oundgängligen vara fast förankrade i den kristna dygden hoppet.

Vi får inte vänja oss vid det mirakel som sker inför våra ögon, det häpnadsväckande undret att Herren varje dag stiger ned i prästens händer. Jesus vill att vi skall vara vakna, så att vi kan bli övertygade om hans storhet och makt, och så att vi åter kan höra hans löfte: Venite post me, et faciam vos fieri piscatores hominum, kom och följ mig, så skall jag göra er till människofiskare, ni kommer att bli verkningsfulla och föra människor till Gud. Vi måste därför lita på Herrens ord: stiga upp i båten, ta tag i årorna, hissa seglen och styra ut på världens hav som Kristus lämnar oss i arv. Duc in altum et laxate retia vestra in capturam! Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.

Denna apostoliska iver, som Kristus har ingjutit i våra hjärtan, får inte ta slut – utsläckas – på grund av falsk ödmjukhet. Det är visserligen sant att vi släpar på vårt personliga elände, men det är även sant att Herren tar med våra fel i beräkningen. Det undgår inte hans barmhärtiga blick att vi människor är begränsade varelser med svagheter, att vi är ofullkomliga och syndbenägna. Men han befaller oss att kämpa, att erkänna våra brister, inte för att vi skall bli nedslagna, utan för att vi skall ångra oss och sträva efter att bli bättre.

Dessutom måste vi alltid minnas att vi bara är redskap: Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Trosläran, det budskap vi skall föra vidare, har en egen oändlig fruktbarhet som inte tillhör oss utan Kristus. Det är Gud själv som har åtagit sig att genomföra frälsningsverket och återlösa världen.

Vi behöver därför en stark tro som inte låter modlösheten dominera oss. Vi får inte begränsa oss till uteslutande mänskliga beräkningar. För att ta sig över hinder måste man börja med att arbeta, engagera sig helt och fullt i uppgiften, så att ansträngningen får oss att bana nya vägar. Inför varje svårighet är botemedlet personlig helighet och hängivenhet åt Gud.

Att vara heliga är att leva så som vår himmelske Fader vill att vi skall leva. Ni kanske säger att det är svårt. Ja, det är ett mycket högt ställt ideal. Men samtidigt är det enkelt: det ligger inom räckhåll. När någon blir sjuk kanske det inte alltid finns någon lämplig medicin, men på det övernaturliga planet är det aldrig så. Medicinen är alltid nära till hands: Jesus Kristus, närvarande i den heliga Eukaristin, som dessutom ger oss sin nåd i de övriga sakrament han instiftat.

Låt oss upprepa i ord och gärningar: Herre, jag förtröstar på dig, för mig räcker din ordinarie försyn, din dagliga hjälp. Vi har ingen anledning att be Gud om stora mirakler. Däremot bör vi bönfalla honom att föröka vår tro, upplysa vårt förnuft och stärka vår vilja. Jesus är alltid bredvid oss och handlar alltid som den han är.

Alltsedan jag började predika, har jag varnat er för ett falskt gudomliggörande. Låt dig inte bli beklämd över att lära känna dig själv som du är, just så, av lera. Det får inte oroa dig. För du och jag är Guds barn – och detta är det goda gudomliggörandet – utvalda av evighet genom en gudomlig kallelse. Fadern har före världens skapelse utvalt oss i Jesus Kristus till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Vi som på ett särskilt sätt tillhör Gud, som är hans redskap trots vårt personliga elände, kommer att kunna vara verkningsfulla så länge vi inte förlorar insikten om vår svaghet. Frestelserna ger oss ett perspektiv på vår egen svaghet.

Om ni känner er sorgsna när ni erfar – kanske på ett särskilt uppenbart sätt – er egen småsinthet, är det ett bra tillfälle att överlämna er fullständigt följsamt i Guds händer. Det berättas att en tiggare en dag gick Alexander den store till mötes och bad om en allmosa. Alexander hejdade sig och beordrade att mannen skulle göras till herre över fem städer. Förvirrad och handfallen utbrast tiggaren: ”Jag bad inte om så mycket!” Varpå Alexander svarade: ”Du bad som den du är. Och jag ger som den jag är.”

Även i de stunder då vi på ett tydligare sätt känner våra begränsningar, kan och måste vi se på Gud Fader, Gud Son, Gud helige Ande, medvetna om att vi deltar i Guds eget liv. Det finns aldrig tillräckliga skäl för att se sig om. Herren står vid vår sida. Vi bör vara trogna, lojala, uppfylla våra plikter, och i Jesus finna den kärlek och stimulans vi behöver för att förstå andras misstag och besegra våra egna fel. Då kommer rentav allt elände – ditt, mitt, alla människors – att bidra till att stödja Kristi rike.

Vi måste erkänna våra sjukdomar, men bekänna Guds makt. Optimismen, glädjen, den fasta övertygelsen om att Herren vill använda sig av oss, bör prägla vårt kristna liv. Om vi känner oss delaktiga i den heliga Kyrkan, om vi känner oss stödda av Petri fasta klippa och av den helige Andes verkan, kommer vi att besluta oss för att uppfylla de små plikterna i varje ögonblick: då skall vi så lite varje dag. Och skörden skall svämma över våra lador.

Vår betraktelse är snart slut. Kom ihåg – och dröj i själens djup vid Guds oändliga godhet – att Kristus verkligen blir närvarande i hostian genom konsekrationens ord, med sin kropp, med sitt blod, med sin själ och sin gudom. Tillbe honom ödmjukt och hängivet, erbjud honom i hans närvaro ännu en gång er uppriktiga kärlek. Säg utan rädsla åt honom att ni älskar honom, tacka honom för detta dagliga bevis på kärleksfull barmhärtighet, och uppliva er önskan att ta emot kommunionen med tillförsikt. Jag häpnar inför detta kärlekens mysterium: Herren vill ha mitt stackars hjärta som sin tron, för att inte överge mig om jag inte avlägsnar mig från honom.

Styrkta av Kristi närvaro, närda av hans kropp, kommer vi att vara trogna under detta jordeliv, och därefter i himlen, tillsammans med Jesus och hans moder, kommer vi att kunna utropa oss till segrare. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.