Josemaría Escrivá Obras
822

Du anförtrodde mig att du i din bön hade öppnat ditt hjärta för Herren med dessa ord: ”Jag betraktar mitt elände, som förefaller öka, trots din nåd — förmodligen för att jag inte motsvarar den tillräckligt. Jag vet att jag inte alls är väl förberedd för det uppdrag du vill ge mig. Och när jag i tidningarna läser om vad väldigt många människor med anseende, begåvning och pengar säger, och skriver och organiserar för att försvara ditt rike … så ser jag på mig själv och känner att jag inte är någon, att jag är så okunnig och så fattig, kort sagt, så liten … att jag skulle bli helt förlägen och skämmas om jag inte visste att du älskar mig sådan jag är. O Jesus! Å andra sidan vet du hur gärna jag har lagt mina ambitioner vid dina fötter … Tro och kärlek: att älska, tro, lida. I det vill jag vara rik och lärd, men varken mer lärd eller rik än du i din gränslösa barmhärtighet vill att jag skall vara: för allt mitt anseende och all min heder vill jag ägna åt att troget uppfylla din rättvisa och älskvärda vilja”.

Stanna inte vid dessa goda önskningar, rådde jag dig.

Föregående Se kapitel Nästa