Josemaría Escrivá Obras
69

Varför finns det präster i en institution med en så utpräglad lekmannakaraktär som Opus Dei? Kan vilken medlem som helst bli präst, eller bara den som föreståndarna väljer ut?



Vem som helst som vill helga sig i sitt eget levnadsstånd kan få ta emot en kallelse till Opus Dei, vare sig han är gift, ogift eller änkeman, lekman eller präst.

Även stiftspräster kan ansluta sig till Verket. De fortsätter vara stiftspräster precis som tidigare. Verket hjälper dem att sträva efter den kristna fullkomligheten, på det sätt som passar deras stånd, genom att helga sitt vanliga arbete, som består i att med sitt prästerliga arbete tjäna biskopen, stiftet och hela Kyrkan. Även i deras fall innebär medlemskap i Opus Dei inte att de förändrar sin ställning i livet. De förblir hängivna de uppgifter som anförtrotts dem av deras biskop och andra apostolat och aktiviteter som de är ansvariga för. Verket lägger sig aldrig i dessa verksamheter. Stiftsprästerna helgar sig genom att så fullkomligt som möjligt utöva de dygder som tillkommer en präst.

Förutom prästerna som ansluter sig till Opus Dei efter att de har prästvigts, finns det i Verket andra sekularpräster som blir prästvigda först efter att ha tillhört Opus Dei som lekmän, som vanliga kristna. De är mycket få till antalet jämfört med det totala antalet medlemmar, mindre än två procent. I sin prästtjänst ägnar de sig åt Opus Deis apostoliska mål och avstår mer eller mindre från att arbeta i sina tidigare civila yrken. De är alltså yrkesmän som fick en kallelse till prästerskap efter att ha avslutat sin yrkesutbildning och efter att ha arbetat några år i sitt yrke, som läkare, ingenjör, mekaniker, lantarbetare, lärare, journalist osv. Förutom detta studerar de grundligt och utan brådska de för prästämbetet relevanta ämnena och avlägger teologisk doktorsexamen. De gör allt detta utan att förlora det synsätt som är utmärkande för deras civila yrke. När de blir prästvigda, blir de alltså läkare, jurister, arbetare som har blivit präster.

Dessa prästers närvaro är nödvändiga i Opus Deis apostolat som huvudsakligen utförs av lekmän. Varje medlem strävar efter att vara en apostel i sin egen omgivning genom att föra människor närmare Gud med sitt exempel och med sina ord, med dialog. Men när de i apostolatet vill leda människorna längs det kristna livets vägar stöter de förr eller senare mot ”den sakramentala muren”. Lekmannens helgande funktion kräver en präst som förmedlar botens sakrament, firar Eukaristin och förkunnar Guds ord i Kyrkans namn. Och efter som Opus Deis apostolat förutsätter en specifik spiritualitet, måste prästen själv vara ett levande exempel på denna särskilda anda.

Förutom att tjäna Verkets medlemmar kan dessa präster tjäna många andra människor, och gör det också. Den pastorala ivern som präglar deras liv tillåter inte att någon som möter dem går förbi utan att få något av Kristi ljus. Opus Deis anda, som är fjärran från varje slag av kotteritänkande eller diskriminering, sporrar dem dessutom att känna samhörighet med sina medbröder, de andra sekularprästerna. De känner sig som, och är i själva verket, stiftspräster i alla de stift där de arbetar och de försöker tjäna stiftet ivrigt och engagerat.

Eftersom det är mycket viktigt vill jag understryka följande: de lekmän tillhörande Opus Dei som tar emot prästvigningen ändrar inte sin kallelse. När de frivilligt accepterar uppmaningen från Opus Deis föreståndare att bli präster, gör de inte det för att ännu mer förena sina liv med Gud eller för att mer effektivt sträva efter helighet. De vet mycket väl att lekmannakallelsen är fullständig i sig själv och att deras hängivelse till Gud i Opus Dei redan från början var en tydlig väg att uppnå den kristna fullkomligheten. Alltså kan prästvigningen på intet sätt ses som en kröning av kallelsen till Opus Dei. Det är helt enkel en kallelse som ges några få personer för att de skall kunna tjäna de andra på ett nytt sätt. I Verket är inte medlemmarna uppdelade i två olika klasser — präster och lekmän. Alla är — och upplever sig vara — lika, och alla lever samma anda, att helga sina egna livsomständigheter.

Föregående Se kapitel Nästa