För att nu övergå till ett annat ämne: Kan Ni beskriva Kyrkans nuvarande situation? Vilken roll spelar de tendenser som brukar beskrivas som ”progressiva” och ”konservativa” i vår tid?

Som jag ser det, kan Kyrkans nuvarande situation ur den teologiska synvinkeln betecknas som positiv och på samma gång känslig, som i alla tillväxtkriser. Den är positiv eftersom det inte råder någon tvekan om att Andra vatikankonciliets teologiska rikedomar har fört Kyrkan, dvs. hela Guds prästerliga folk, in i ett nytt och mycket hoppingivande skede som innebär förnyad trohet mot den gudomliga frälsningsplan som den fått sig anförtrodd. Det är också ett känsligt ögonblick eftersom de teologiska slutsatser man kommit fram till inte är så att säga av abstrakt eller teoretisk karaktär. Det handlar om en högst levande teologi, dvs. en teologi som leder till omedelbara och direkta tillämpningar på de pastorala, asketiska och kyrkorättsliga områdena och de berör på djupet den kristna gemenskapens inre och yttre liv — liturgin, hierarkins organisation, former för apostolatet, läroämbetet, dialog med världen, ekumenik osv. Därigenom berör denna teologi också mycket djupt de troendes kristna liv och till och med deras samvete.

Båda aspekter berör oss på djupet: dels den kristna optimismen, dvs. den glädjerika vissheten om att den Helige Ande kommer att låta den lära med vilken han har berikat Kristi brudgum bära frukt, och dels klokheten hos dem som studerar och styr, eftersom brist på sans och eftertanke i arbetet med dessa frågor riskerar att orsaka särskilt stor skada i denna tid.

Vilken roll de tendenser som ni kallar för konservativa och progressiva spelar för ögonblicket är det svårt för mig att ha en uppfattning om, eftersom jag alltid har ansett det vara olämpligt, och ifrågasatt om det ens är möjligt, att göra förenklingar eller kategoriseringar av detta slag. Dylika indelningar tycks mig i slutändan härröra från en uppfattning som anser att allt framåtskridande, vare sig det gäller den kristna läran eller Guds folks liv, endast kan vara frukten av en dialektisk spänning. Ibland överdriver man dessa indelningar till oförnuftiga ytterligheter och man försöker upprätthålla dem på ett konstlat sätt som om teologerna — och kristna i allmänheten — vore dömda att alltid samla sig kring motsatta poler. Jag för min del vill hellre tro av hela min själ att framsteget är den Helige Andes verk, han som blåser vart han vill och över vem han vill.