På samma gång finns det andra aspekter på denna ekklesiologiska utvecklingsprocess som innebär ett underbart berikande av läran. Utan tvivel har Gud velat att Opus Dei, tillsammans med andra lika förtjänstfulla apostoliska initiativ, skall ge ett betydande bidrag till denna process med sin anda och sitt liv. Men det kommer antagligen dröja innan dessa teologiska nyvinningar blir inlemmade i alla delar av gudsfolkets liv. Ni har själv i era tidigare frågor berört några av dessa aspekter; utvecklandet av en äkta lekmannaspiritualitet, en korrekt uppfattning om lekmannens helt egna och specifika roll i Kyrkan (en roll som varken är kyrklig eller officiell), klargörandet av de rättigheter och skyldigheter som lekmannen har i egenskap av lekman; relationen mellan hierarkin och lekmännen, den likställdhet och värdighet som råder mellan mäns och kvinnors kompletterande (inte motsatta) uppgifter i Kyrkan, behovet av att uppnå en ordnad allmän opinion hos Guds folk osv.

Allt detta bildar naturligtvis en mycket växlande, ofta paradoxal, scenario. Samma uttalande som chockerade alla eller nästan alla när det gjordes för 40 år sedan förvånar idag nästan ingen människa, men ändå är det bara få personer som helt och fullt förstår det och rättar sina liv efter det.

Det är lättare att förklara detta om jag tar ett exempel. När jag 1932 för mina söner och döttrar i Opus Dei ville förklara några av de konsekvenser som dopets värdighet och ansvar för med sig för den döpte skrev jag: ”Det är nödvändigt att göra sig kvitt fördomen att det enda som vanliga troende kan göra är att blott och bart hjälpa prästerna i kyrkliga angelägenheter. Lekmännens apostolat skall inte alltid begränsas till ett deltagande i hierarkins apostolat. De är skyldiga att verka apostoliskt, inte på grund av ett kyrkligt uppdrag utan därför att de är en del av Kyrkan. De förverkligar denna sändning i sitt yrke, sitt arbete, sin familj, bland arbetskamrater och vänner.”

Idag, när Andra vatikankonciliet högtidligt har formulerat denna lära, är det inte troligt att någon skulle ifrågasätta dess renlärighet. Men hur många har verkligen övergivit sin snäva uppfattning om lekmannaapostolatet som ett pastoralt arbete alltigenom organiserat uppifrån och ner? Hur många har egentligen gått ifrån den gamla, monolitiska uppfattningen om lekmannaapostolatet och förstår att lekmännen kan — och till och med bör — verka apostoliskt utan att behöva stelbenta centraliserade strukturer, kyrkliga uppdrag och hierarkiska mandat? Hur många människor, som betecknar lekmännen som longa manus Ecclesiae, blandar inte ihop begreppet ”Kyrkan som Guds folk” med det mycket mera begränsade begreppet ”hierarki”? Hur många lekmän har å sin sida verkligen förstått att de inte har någon rätt att kräva sin legitima sfär av autonomi i det apostoliska arbetet om de inte är beredda att på ett finkänsligt sätt bevara gemenskapen med hierarkin?

Liknande reflexioner kan göras även om andra problem, för det återstår i själva verket väldigt mycket att göra, såväl i fråga om framläggandet av läran som för att bilda människornas samvete och för att förnya Kyrkans lagstiftning. Jag ber ofta till Herren — bönen har alltid varit mitt bästa vapen — att den Helige Ande må hjälpa sitt folk och särskilt hierarkin med att bemästra dessa uppgifter. Och jag ber honom också att han må fortsätta att använda sig av Opus Dei, så att vi efter förmåga kan ge vårt bidrag till denna svåra men på samma gång underbara utvecklings- och tillväxtprocess som Kyrkans genomgår.