Andra vatikankonciliet har i sina dokument ofta använt uttrycket ”Guds folk” som beteckning för Kyrkan. På så sätt har konciliet understrukit de kristnas gemensamma ansvar för Guds folks unika uppdrag. Vad bör, enligt Er, känneteckna ”den nödvändiga allmänna opinionen?” som redan Pius XII talade om? Hur ska den kunna återspegla detta gemensamma ansvar? Hur påverkas ”den allmänna opinionen i Kyrkan” av de särskilda auktoritets- och lydnadsförhållanden som finns i hjärtat av den kyrkliga gemenskapen?

Jag kan inte se en sann kristen lydnad som inte bygger på fri vilja och ansvarstagande. Guds barn är inte stenar eller döda kroppar; de är förnuftiga och fria varelser som har upphöjts till samma övernaturliga ordning som de styrande. Men ingen kan rätt använda sitt förnuft och sin frihet, vare sig det handlar om att lyda eller att bilda sig en egen uppfattning, om han saknar lämplig utbildning i trosläran. Problemet med ”den nödvändiga allmänna opinionen i Kyrkan” är i grunden samma som problemet med de troendes nödvändiga utbildning i trosläran. Visserligen ger den Helige Ande sina rikliga gåvor till medlemmar av Guds folk, som alla är ansvariga för Kyrkans uppdrag, men detta fråntar ingen ansvaret att tillägna sig lämplig utbildning i trosläran — tvärtom.

Med ”troslära” menar jag den kunskap varje person bör ha om Kyrkans uppdrag i dess helhet och om sin egen roll och sina särskilda ansvarsområden i detta uppdrag. Detta, som den helige Fadern så ofta påmint oss om, är den enorma pedagogiska uppgift som Kyrkan måste ta sig an i den post-konciliära perioden. Lösningen på det problem som ni snuddar vid, såväl som på andra förhoppningar som finns i Kyrkans hjärta, är direkt beroende av hur väl denna uppgift utförs. För en sak är säker: det är inte mer eller mindre ”profetiska” inspirationer från i trosläran outbildade ”karismatiker” som kan säkerställa den nödvändiga allmänna opinionen hos Guds folk.

När det gäller uttrycksformerna för denna allmänna opinion, anser jag att det inte i första hand är en fråga om organ eller institutioner. Ett pastoralråd, en spalt i en tidning (även en icke-kyrklig tidning), eller till och med ett personligt brev från en troende till sin biskop kan alla vara lämpliga uttrycksformer. Det finns många legitima sätt och möjligheter för de troende att uttrycka sina åsikter, och man varken kan eller bör förse dem med tvångströja genom att skapa ett nytt organ eller en ny institution. Detta är särskilt viktigt när en ny institution riskerar att monopoliseras av eller bli ett redskap för en grupp eller klick av officiella katoliker, oavsett denna minoritets syften och inriktning. En sådan institution riskerar att äventyra hierarkins trovärdighet och att ses som ett hån av andra medlemmar av Guds folk.